Vad man kan göra då ett regnmoln blivit stationerat ovanför ens huvud.

Ett mörkt regnfyllt moln har köpt långtidsparkering över nejden. Jag försöker tänka positivt men en liten röst i mitt huvud gnäller ändå. Kanske är det så här våra somrar kommer att se ut framöver på grund av klimatförändringarna...? Vilket gör att vi bokar ännu fler utlandsresor så att klimatpåverkan blir ännu större och så får vi ännu mer regn och så...

Vad kan man göra hemma (inne) då det regnar och man har semester?
Hm...

Städa.
Sortera sånt som behöver sorteras.
Läsa.
Se film.
Måla.
Spela tevespel.
Spela kort.
Tapetsera.
Rita.
Göra film.
Blogga.
Sy.
Skriva.
Lyssna på musik.
Lära sig nåt nytt.
Laga mat.
Baka.
Äta.
Yoga.
Sova.
Glo i taket.
Göra collage.
Leka med Pommac (vilket betyder gömma hans boll om och om igen).
Städa förrådet.
Skruva upp allt sånt där som skulle skruvats upp för länge sen.
Möblera om. (Fast för det behöver det inte regna.)
Städa fågelburen.
Stryka eller till och med mangla!
Sitta i växthuset och låtsas att det regnar, nä visst ja, behöver inte låtsas...

Ja, det finns en uppsjö av saker man kan göra om man råkar vara hemma och det regnar. Sen kan man ju alltid lämna hemmet och göra annat som att hälsa på folk, åka till Havremagasinet i Boden och se på konst, fika på till exempel Kolarens Café i Karlsvik, gå på bio, gå på Norrbottens Museum och kolla in vad de har för utställningar, hänga på konsthallen i Kulturens hus som alltid är inspirerande, sitta på bibblan och bara njuta av atmosfären och närvaron av alla böcker, gå på olika loppisar i Luleå med omnejd, bara åka bil på konstiga skogsvägar och lyssna på radio och käka blandgodis.

Tänk vilken tur att det regnar! Hade solen gassat hade man bara hängt vid den.

Nu ska jag göra tre av de regnsaker som jag räknade upp ovan.
1. Städa skafferiet. (Det behövs verkligen.)
2. Sitta i en fåtölj och läsa tills alla sommarlovslediga tonåringar vaknar upp till sin nya dag (de har annan tideräkning).
3. Slå två flugor i en smäll; hälsa på och och spela kort.

Sen skulle jag vilja be er om en tjänst. (Om jag nu har några stackare som besöker min sida som haft ett extremt långt uppehåll; jag förstår om ni räknat bort min blogg för länge sen). Kan ni skriva i kommentarsfältet om det är så att de här stora bilderna som jag själv tycker är härliga kanske är FÖR stora så att ni upplever dem klumpiga och kanske för tunga för era internetuppkopplingar. Ska jag gå tillbaka till normal storlek? Skriv om det är problem med dem. Så jag vet. För mig funkar det alldeles utmärkt och jag älskar att kunna ha stora bilder.

Ett älskat hus.

 Jag är hemnetnörd. Så är det. Varje dag klickar jag in mig och kikar på det senaste som kommit in. Alla bilder. Alltid. Ibland blir jag inspirerad av någons fantasifulla, personliga hem, ibland blir jag upprörd över hur renoveringsivern förvandlat ett äldre charmigt hus till oigenkännligt hypermodernt hus, ibland blir jag glatt överraskad av min egen reaktion när jag gillar nåt som jag aldrig trodde jag skulle gilla. Uttråkad blir jag ofta och då av den stora andel boenden som är till salu som är samma, samma fast annorlunda. (Same, same but different låter mycket bättre.) Typ när ett helvitt hem är wild´n´crazy med två oranga kuddar och en chockartad krockmatchning med en rosa matta. Iiii så modigt. Så färgglatt. Not.
Sorry. Blev visst lite tröttsamt ironisk. Jag tycker bara superstajlade hem är såååå tråkiga att se på och går man in varje dag som jag så lär man sig hur stajlingen ändrar/bestämmer vad som är inne för tillfället. (Jo, jag vet att det stavas stylingen men jag försöker använda stajlingen i hopp om att fler ska göra det så att SAOL så småningom tar in det i sin ordlista och offentligt försvenskar det). Just nu är det superinne med grått, grått, trärent och mycket gröna växter. Och fotokonst. Det är jättefint. Men måste ALLA hem till salu se ut så? Vart vill jag komma med detta inlägg nu då?
Jo.
Ibland hittar jag guldkorn som ger mig ett slags ljuvligt, pirrigt välbefinnande i magtrakten, någonstans under naveln. Det är jakten på de där pirrframkallande guldkornen som gör att jag uthärdar detta dagliga hemnetsurfande som mest fyller mig med en trötthet. För plötsligt finns bilderna där. De som gör att hjärtat tar ett litet skutt av glädje. Det hem jag hittade idag är ett sånt och det är unikt. Det är sällan jag ser så här orörda, välvårdade miljöer. Det är totalt ostajlat. Inte en "rätt" sak har satts in. Här har man städat och snyggat till och fotat ett hem precis som det ser ut. Jag kan se att den som bott här har vårdat sitt hus kärleksfullt under många, långa år. Jag ser det på precisionsplaceringen av möblerna, på mattor som verkar inköpta för många år sen i precis rätt mått för att sen ha legat på samma ställe år efter år. Troligen varsamt omhändertagna med dammsugning, vårvädring och skonsam fläckborttagning. Jag blir rörd av bilderna från detta hem. Här har någon levt sina dagar i en respekt för material och ekonomi. Man har en gång valt tapeter, möbler och belysning. Noga placerat allt och därefter varit nöjda och bara tagit hand om. Dörrarna av teak har säkerligen oljats med teakolja med jämna mellanrum. Golven har skurats och man har varit försiktiga och haft tassar på möblerna och aldrig gått in med grus under skorna. Jag tror bestämt att man veckostädat. Fredagar känns det som. Då har man dammtorkat. Allt. Lampor, tavlor, hyllor. Sen har man med lätt fuktad trasa försiktigt gnidit alla möbler så att de har glänst. Varje fredag eftermiddag har det luktat såpa, nymanglat och kaffe i det här huset. Först städning, sen kaffe.
Till jul har man lyft fram sin kartong märkt med julpynt och plockat fram den ärvda jultomten, hårt stoppad med halm och försiktigt placerat den på exakt samma ställe varje år. De röda gardinerna har luftats, strykits och hängts upp precis innan första advent. Saffransbullarna har bakats med samma recept varje år.
Jag är ombytlig. Jag möblerar om jämt. Jag slänger aldrig något, men jag flyttar runt möbler i en evig dans. Jag skulle bli galen om jag inte fick göra det. Men ändå blir jag alldeles lugn och fylld av beundran inför ett sådant här hem. Det är en sådan enorm kontrast mot hur många gamla hus idag behandlas. Man river ut allt gammalt och skyndar in med nytt. Ingen tanke på att vårda, laga, låta vara. Blir det slitet, ut med skiten; in med nytt.
Hur man vårdar ting har fallit i glömska för jättemånga. Det är inte så man gör idag.

 Huset är till salu i pitetrakten . Så här skriver mäklaren: "Nu har du möjlighet att förvärva en välplanerad och omsorgsfullt omhändertagen enplansvilla i närmast originalskick med stora möjligheter att sätta din egen prägel på."  Tyvärr kommer nog någon att direkt sätta sin prägel på det här huset. Ut med det underbara köket som är så fantastiskt fint färgsatt. Se bara på de mörkt mossgröna luckorna och lådorna nedtill, den något ljusare gröna upptill och så väggens gulgröna nyans... Så vackert! Den perfektt underhållna diskbänken glänser. Det klassiska vita kaklet och kranen direkt ut från väggen, som förr. Jag hoppas att den som köper det här huset ser allt det vackra, genuina som jag ser. Jag låtsas det.

Bonat golv? 

Kranen. Diskbänksblänket.

Notera bänkskivan!

Se hur gabondörrarna glänser! 

Tavelprecision. Inga onödiga hål i tapeterna här inte! 

Färgsättningen!

Att vara lycklig är gratis. Och rätt skönt. Men aldrig ett evigt tillstånd.

Jag vet att det kan låta hurtigt och småreligiöst eller bara korkat men det tål ändå att sägas. Livet pågår här och nu. Det är ingen idé att planera för mycket om framtiden och inte heller att längta tillbaka till det som varit. Visst ska man både beakta framtiden och baktiden men inte så mycket att man missar nuet. Här och nu kan man påverka. Ska jag bli glad av att solen skiner eller ledsen och stressad för att den visar hur smutsiga fönstrena är efter vinterns slaskoväder? Jag väljer själv.

Skitiga är de onekligen men vad gör det? Solen skiner ju! Det blir LJUS!
Ska jag deppa för att jag inte har tid att spendera dagen på isen eller i skidbacken eller varför inte hela sportlovet på varmare eller coolare ort "som alla andra" eller ska jag vara glad för att jag ändå får sol på näsan när jag går på promenad med min älskade hund.
Jag tror att man glömmer ibland att välja de små glädjeämnena för att de överskuggas av det som kan verka som stora olösliga problem eller djupa oförätter eller svidande stress eller vad som helst som förmörkar sinnet och gör att man missar de här små gratisstunderna av frid och lycka som faktiskt ligger utspridda längs ens väg utan att man egentligen märker dem eller tänker på dem. Men de är där och jag kan enkelt välja att plocka upp dem. Så ofta jag vill. Jag kan också välja att gå förbi den där fula gigantiska besten med bekymmer som gärna vill boosta upp sig så att man ser den mer än den lilla glimrande glädjekicken...
Jag vet att det inte är så enkelt. Det kan vara hormoner eller enzymer eller små kemiska partiklar som förmörkar ens sinne så att man inte ser en endaste ljusglimt och då är det inte så lätt som jag påstår. Så är det förstås. Då har man inget val. Men om man känner att man faktiskt KAN skita i stress, ledsenhet, irritation, ilska, surhet, avundsjuka, bitterhet, hånfullhet eller vad det nu är för känsla som vill bygga bo i ens sinne så ge det en chans. Det går ibland att se alla de små fantastiska stunderna som vi har runt om oss alldeles gratis som ett stort presentbord som bara glittrar alldeles inbjudande. Det är till exempel extremt lustfyllt och gratis att läsa. En bokhylla full med böcker är visserligen inte gratis men själva läsningen är gratis och läsningen kan ta dig till platser som du aldrig varit på och platser du längtat till och den kan få dig att uppleva fantastiska äventyr och känslor du inte visste att du hade. Läsning är världens bästa gratisnöje enligt mig.

 

 Jag blir glad till och med av att vara nära mina böcker... Men det är jag det. 

Andra saker att bli glad av utan att det kostar varken energi eller pengar är att njuta av anblicken av det man tycker är vackert. Jag tycker till exempel om att SE och njuta vackra bilder och saker men det behöver  inte vara "värdefull" konst eller "godkända" konstverk (som grannar, vänner, släkt ser och tänker OJ vilken GOD smak de har i den här familjen...) Närå. Här hänger tidningsklipp på väggen bredvid hemmasprejade hyllplan med målade leksaksdjur med egengjorda små plakat... 

"Icke godkänd konst" så lång ögat når men likväl kan jag njuta hejdlöst av vår "bildkonst".

Hålet på väggen har våra undulater gnagt fram. Lite konst det också tycker jag.

Gratisbild som delades ut med morgontidningen. Gruvan i Kiruna. Så fin bild!

Livet här och nu är fyllt av glädjeämnen och just idag kan jag njuta av det. Imorrn kanske jag är i ett svart hål då jag bara ser elände, vem vet, men jag försöker undvika det där hålet så länge jag kan. Skulle jag ändå hamna där så hoppas jag att någon hjälper mig upp om de kan. Livet är fyllt av glädjeämnen om man bara letar. Men livet är också fyllt av svarta hål och förr eller senare trillar vi dit. Då är det bra att veta att det inte bara är jag utan att livet är konstruerat som en slags väg fylld med med- och motgångar och ljus och mörker. Allt hör till och kanske är det till och med så att allt behövs. För att se det ljusa behövs mörkret och tvärtom. Men i vissa lägen kan man välja och styra undan från det som är tungt. Man kan lura mörkret för en stund och det tror jag är bra att komma ihåg. I dag finns det en slags lyckokultur som kan göra den mest uppsluppna desperat och känna att alla andra lever livet och är lyckans ostar medan man själv är en looser utan glädjeämnen. Så det finns ju en viss fara med att se det positiva i allt och sen visa upp bara det för andra. Det skapar en stress för andra som tror att de är ensamma med sina bekymmer och tunga sinnelag. Alla människor har sorger och bekymmer av de mest skilda slag. En del slås ner av mindre saker medan andra kan bära mycket. Det finns ingen mall och alla måste få vara som de är. Men trots allt tror jag det är bra att försöka se glädjeämnen utan att för den skull kräva att de ska finnas där hela tiden. Man får helt enkelt vara glad och njuta av att man kan vara glad så länge det går. För nu. Och kan man inte vara glad får man tänka att snart blir jag glad igen. Och nu har jag trasslat in mig väldigt mycket men för dig som läst ända hit tror jag ändå att budskapet gått fram. Glädjeämnen är gratis och finns inom oss. Och lyckan kommer och går och är aldrig samma sak för alla. Ungefär så.

Om tacksamhet.

Jag har tappat bloggfarten som ni kanske märkt. Ni tappra som ändå hittar hit. Jag som bloggat flitigt i sju år har nu tappat vanan att skriva en rad. Det märks direkt på prestationsångesten. Det måste plötsligt handla om något för att jag ska känna att det är värt att skriva om. Nu försöker jag driva bort den känslan för så har ju aldrig min blogg fungerat för mig. Jag har skrivit för att skriva. För att jag tycker så mycket om orden.
Skolan löper på. Vi tragglar grammatik som är så urbota tråkigt att jag baxnar. Men det sägs att det är roligt om man kan det, så jag siktar mot det. Vår lärare säger så och han verkar faktiskt tycka att det är roligt! Jag återkommer i ämnet om det förvandlas till roligt.

I övrigt läser vi om svenska som andraspråk och jag har lärt mig att den som ska lära sig ett andraspråk har så mycket lättare för det om de samtidigt får utveckla sitt förstaspråk. Det är ju så självklart egentligen men ändå fungerar det inte så på alla ställen i våra svenska skolor.

Vi lär oss att använda estetiska läroprocesser vilket jag tycker är toppen. Allt blir så mycket roligare och trevligare med estetik. Sjunga, dansa, måla, skapa sig till kunskap. Japp, min melodi!

Annars bävar jag inför julen.

Julen som plötsligt ifjol blev en sorgens högtid. Inget känns lockande med jul längre. Bara sorgliga tankar och saknad. Men jag fixar jul ändå förstås för att inte överföra min julsorg på barnen. De kan få fortsätta tycka att det är glädjens högtid. Men inne i mig kommer minnen av nattsvarta händelser.

Önskar nästan att jag missat en tenta så att jag tvingats grotta ner mig i lite pluggande under julen...

Samtidigt går mina tankar till alla dem som verkligen har det svårt. De som förlorat sina barn, de som sitter ute och fryser och tigger en krona här, en krona där och alla de som är ensamma och alla andra i vår vida värld som lever liv som är fyllda av sorg och svårigheter. Jag har det så bra att jag skäms. Men jag är tacksam. Djupt tacksam för allt.

Jag är en jävla idealist, javisst!

Jag känner varje dag en stor tacksamhet för allt jag fått i livet. Ibland händer saker runt omkring mig som förstärker känslan av oändlig tacksamhet och vilken tur jag haft i lotteriet.

Jag är så tacksam att jag vill dela med mig. Det har jag känt i många år att jag på nåt sätt vill "betala igen" för allt jag fått. Jag har känt mig så priviligerad att jag nästan känt skuld.

Det är ju ingen självklarhet att ha fått växa upp i trygghet med mat på bordet, en varm renbäddad säng och omgiven av föräldrar som jag aldrig ens tänkt tanken att  de inte skulle finnas där varje morgon när jag vaknade. Jag har aldrig behövt vara rädd, varken hemma, i skolan, eller i samhället. Jag har haft idel trygghet.
Obetalbart.
Jag har dessutom haft turen att födas i ett land med stort välstånd, demokrati, hög levnadsstandard med fri skola och fri sjukvård. Jag har fötts till ett av världens rikaste länder!

Jag har försökt betala tillbaka lite av mitt levnadsvälstånd på många olika sätt bland annat genom att fungera som kontaktperson åt människor som inte haft samma tur i lotteriet. Det har jag gjort i flera år och det enda negativa med det är att jag får mer dåligt samvete över hur mycket tur jag haft.

Det är sorgligt orättvist upprörande hur ojämnt fördelat turen i välståndslotteriet är fördelat!!!

Jag har ingen lösning på hur vi ska få det att räcka till alla men jag tror att steg ett är att alla vi som har det bra känner tacksamhet. Varje dag. Att vi verkligen förstår intellektuellt att vi har allt vi behöver och innan vi skaffar mer och höjer oss själva några snäpp så kanske vi ska vänta in alla dem som inte har basbehoven fyllda.

Det här är ju världens svåraste nöt att knäcka eftersom människan tyvärr ofta verkar vara en osolidarisk ekorre som helst samlar på sig så mycket den kan bara för att den kan.

Det är lätt att vara idealist och ha tankar om ett utopiskt samhälle där alla har det bra och resurserna räcker till alla utan att ta slut. Det finns ingen modell som hittills har fungerat prickfritt, men den svenska modellen har iallafall fungerat hyfsat. Vi har än så länge ett samhälle som värnar de svaga, med ett någorlunda fungerande skyddsnät för de svårast utsatta. Det måste vi fortsätta värna! Det är det viktigaste av allt. Vi får inte skrota välfärden för att få enskilda ska få det ännu bättre.

Det är egentligen den viktigaste valfrågan. Vem ger mest till flest.

Jag fortsätter att vara tacksam och hoppas att fler och fler kommer att få anledning att känna sig tacksamma för att vanliga enkla basbehov är täckta.
Vi måste inse att vår landplätt och vår ekonomi räcker till många om vi bara delar rättvist.
Basbehoven är allt vi behöver. Allt annat är bonus.
Det ÄR lätt att vara idealist. Jag vet det. Ni behöver inte banka in det i mitt huvud.
Att omsätta alla goda tankar i verkligheten är en helt annan sak. Det vet jag också. Men vi kan åtminstone LÅTA BLI att välja de partier som vill inskränka vårt fria solidariska samhälle!

Politiska funderingar. Läs allt eller inget, annars missar ni poängen!

Jag tycker om politik, eller egentligen inte politik, men samhällsfrågor. Jag har åsikter och tankar om det mesta och tycker det är mycket intressant. Däremot har jag svårt för valrörelser.
Plötsligt svämmar medier över av länkar till filmklipp, artiklar, bloggar och uttalanden för än den ena och än den andra åsikten. Det gillas och ogillas och hålls med och diskuteras emot.

Kanske är jag lite för känslig för såna här diskussioner. Jag tycker det är otäckt att det blir så hätska och arga meningsskiljaktigheter. Jag kan känna mig mitt i ett krig och jag vill bara medla och få alla att hålla ihop.

Låter det knasigt? Antagligen för att det är det.

Jag vet att jag har problem med det här. Jag tycker det är läskigt på ett otrevligt sätt. Att folk tycker så olika. Och jag kan också tycka att de egentligen tycker lika men talar förbi varann och missar helt vad den andra säger. Det är så mycket pajkastning och fasta åsikter i en valrörelse. Ett skådespel där inget kan ändras och det inte är meningen att man ska lyssna på varandra.

Mest illa tycker jag om när politiker istället för att säga vad de själva tycker tolkar vad de andra tycker och driver sin politik genom att klanka på motståndaren. Och så känns det som att de flesta gör i en valrörelse.
Jag känner att politikerna till mångt och mycket underskattar oss väljare. De tror att vi är dumma i huvudet som går på de enklaste slagorden. Säkert finns det en hel del väljare som inte orkar tänka själva och vill bli styrda med enkla slagkraftiga påståenden,  men är ändå inte större andelen väljare kloka, analyserande människor?

En politiker som numera kommer lite underifrån, det vill säga står utanför regering och riksdag, är Gudrun Schyman. Denna rutinerade kvinna som hållt på så länge och ÄNDÅ inte underskattar oss väljare. Hon talar på ett sätt som förutsätter att vi är tänkande människor. Hon kommer inte med enkla slagord utan ger bakgrunder och analyser till varför hon tycker att det behövs ett feministiskt parti.  Om ni inte haft turen att se henne live kan jag rekommendera att ni tar en halvtimme av er tid och lyssnar på hennes föredrag här: http://www.schyman.se/?page_id=76

Jag beundrar denna briljanta kvinna väldigt mycket!

Jag tycker inte om när politik påminner om mobbing. Som det som nu händer med SD. Jag måste nu poängtera att jag är den siste på jorden som skulle rösta på detta parti så ni inte tror något annat. Trots detta känner jag nu någon slags märklig ömkan med detta parti för att de är mobbade och utfrysta och det gör mig fundersam!
Jag säger inte att det är fel att massivt vända ryggen på deras möten som nu förekommer, jag säger inte att det är fel att vägra debattera med dem men jag tror att det är ett galet sätt att hantera dem på för om jag som inte håller med dem i en enda sakfråga känner någon slags märklig empati för dem, finns det inte risk då att en del börjar hålla på dem för att de hamnar i en slags offerställning? 
Det dummaste vi kan göra är att sätta dem där. De kommer att få sympatiröster av vilsna människor som tycker synd om dem! Jag tror faktiskt det finns en viss risk!

Jag vet att det finns många som reagerar som jag, att man känner sympati med någon bara för att de har en mobb emot sig. Oavsett om man gillar det de gör eller säger. Det massiva motstånd som de nu möter kan slå tillbaka på ett galet sätt!
Det har idag blivit "rätt" att hata en rasist och att slå ner på SD. Det är ju toppen! Men många gör det bara för att "man ska" göra det. Det är politiskt korrekt liksom. En bekväm åsikt. Att ogilla SD gör dig poppis. "Alla" håller med. Och visst, det ÄR ju skitbra, men nånstans är jag rädd att det kommer att slå tillbaka på ett sätt som vi minst anar.

Är det någon som förstår vad jag säger och hur jag tänker???

Jag reagerar alltid på masspsykoser. Jag följer sällan med i såna oavsett om det gäller "hata rasister" eller "måste ha schäslongsoffa" eller vad det nu månde vara som är i ropet. Jag går min egen väg och försöker tänka mina egna tankar och jag tror verkligen att det finns en RISK med att bjuda så extremt hårt motstånd till SD. Jag tror att det finns risk att de får sympatiröster! Tycker-synd-omröster.

Bästa sättet att möta detta parti är kanske att låta dem vara med i alla debatter? Låt dem prata och lita på att folk själva kan bilda sig en uppfattning? Det borde inte vara någon fara alls om folk väljer parti efter intellekt istället för känslor. Eller är jag galet naiv nu? Överskattar jag människor?

Samtidigt som jag skriver det här känner jag en stark oro. TÄNK OM det är så att jättemånga verkligen tycker som SD och att det enda sättet är att bli den där MOBBEN som gör allt för att frysa ut dem. Tänk om utmobbning är det enda rätta? 

Det här är så läskigt tycker jag. Vad är rätt och vad är fel???
Jag är så rädd att vi spelar dem i händerna. Att fler än jag får någon slags beskyddarinstinkt mot den som är mobbad. Oavsett vem det är eller vad de gjort. Det sitter så djupt rotat och väcks liksom instinktivt.

Att rösta tror jag är för många (de flesta väl?) identifiering med ett parti, en politiker eller en grupp och det gäller att inte väcka "fel" identifieringstankar.

Ja, jösses, hur många fattar vad jag egentligen säger!!!???

Jag vet varken ut eller in!

Nyp mig liksom.

Vårens första kalas i växthuset har nu avklarats. Det där glashuset är verkligen en gudagåva. Det gör allting lite mysigare, lite gladare, lite tajtare. Det ligger en bit från huset så det känns lite som borta, det är lite trångt och mysigt när vi är många, det blir liksom avspänt och skönt därinne, och eftersom det är insnöat och utfruset under stor del av året så känns det alltid lite nytt och spännande på våren och så är det ju det där med allt ljus. Det är liksom livgivande!

Jag är mycket förtjust i min lilla glaskoja som ni hör. Och dessutom känns det som att det faktiskt är MITT ställe. Jag har erövrat och bott in mig i den där glasatollen. Tagit den i besittning liksom. Den är i samklang med vad och hur jag är. Om jag vore ett hus skulle jag nog vara lite som det här huset. Skruttigt, gammalt, nött, enkelt, atmosfäriskt och snällt. Såna är alla saker jag dragit dit också. Gamla överblivna saker. Nötta, småtrasiga, enkla. Inget lyx. Och ändå är det den största lyxen jag någonsin kunnat tänka mig. Det har nog inte funnits något jag önskat så hett tidigare som ett sånt här ställe. Och nu har jag det. Nyp mig liksom.

Att inte orka ta in världens elände hela tiden.

Vi sover i vårt nya sovrum i vardagsrummet och fengshuin verkar god eftersom nattsömnen fungerar. Visserligen är påsklovsfirande tonåringar uppe och stökar halva nätterna så lite störd nattsömn har det blivit men det beror ju inte alls på fängsjiiiin.
Jag har inte mycket att komma med annat än en barnslig nöjdhet över att ha funnit den perfekta nyansen gult på ljus. Jag har verkligen hållt korpgluggarna öppna och plötsligt fanns de där. Den där senapsgula nyansen är magisk ihop med rosa och andra klara färger. Det har ingenting alls med påskens antågande att göra utan bara en mysko fixering vid att hitta en ljusfärg som verkade omöjlig. Men plötsligt händer det. Och det gäller ju att glädjas åt det lilla i livet.

Jag tycker annars att världen håller på att bli en galen plats. Människorna är galna, världen är galen. Matfusket, utsläppsidiotin, krigshetsen, näthatet, moralförfallet, feminismsrädslan, kvinnoföraktet, pedofilkräken, porrindustrin, främlingsfientligheten, avundsjukan, missunnsamheten, åldersfixeringen, utseendehetsen, masskonsumtionen, slit och slängmentaliteten och så vidare och så vidare...
Huuuuuu! Att tänka på och verligen ta in hur världen ser ut utanför min lilla plätt på jorden är en pärs. Och ändå finns allt därute. Allt hemskt. Allt galet. Allt sjukt. Och vi alla försöker nog bara stoppa huvudet i sanden och gömma oss och hoppas på det bästa och se ljuspunkter och tänka att det inte alls är sådär hemskt som det ser ut ibland och kanske lita på människans inneboende godhet men så kommer tankarna tillbaka och insikten om hur det egentligen ser ut och så blir det övermäktigt igen och så där håller det på. För mig iallafall.

Det gäller att glädjas åt fjuttsaker för att fokusera på annat ibland. Som ett ljus i rätt gul nyans. Annars blir man väl galen själv. (Eller så är det precis det man är när man lägger vikt vid en färgnyans på ett ljus...och det är kanske det skönaste att vara...?)

Här kommer lite bilder.
Det är ingen lösning, ingen motattack, bara en vila från galenskapen som härskar i världen som vi alla måste fly och vila från ibland. Men sen måste vi ta upp kampen dagligen och sätta ner våra små och stora fötter och försöka påverka lite överallt i det lilla. Så gott vi alla kan. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något, en kliché som verkligen är en av de sannaste och viktigaste.
Och så vilar vi i stunden ibland. Med nåt vi mår bra av. Jag mår bra av att fota saker. Och visa er. Och få respons. Det är min lilla glädjekälla.