Nu är det på riktigt. Och kul!

Det har nu gått en vecka sen skolan började på riktigt.
Allt är mycket mycket bättre än hur det kändes första dagen. Ni kommer väl ihåg min fasa över att vara en gammal käring på fel plats. Nu känner jag mig helt acklimatiserad. Jag är en elev bland andra och alla klasskompisar må tänka vad de vill om denna mormor som börjat skolan, det märks då inte ett skvatt. De är alla snälla och accepterande. Vilken tur.
Jag tror att jag har fyra fantastiskt roliga år framför mig. Och jobbiga.
Det är en hel del att läsa in mellan lektionspassen.

Vissa saker vi läser är rolig läsning. Mycket känner jag igen och tänker, men oj det där hade nästan jag kunnat skriva. Men långtifrån allt. Nänä! Så lätt ska jag inte ha det!
Just nu (förutom nu då jag tar en välbehövlig paus) läser jag en läxa som är så tung och akademisk att jag knappt fattar vad som står i texten. Jag gissar att jag är ringrostig men också att författaren använt ett onödigt krångligt språk. Sånt är jag allergisk mot!

Just det här stycket är det minst krångliga. Här har jag ju till och med kunnat förstå! Jojo, det kan nog bli tufft för Persiljan att plugga läroplansteori...
Vilken tur att det mesta annat är intressanta saker som är riktigt lättläst.

 Pommac han tycker att jag är tråkig som sitter still vid matbordet i timme efter timme istället för att leka med honom och hans boll. Sickna dumheter! Jag tror jag ska gå ut och kasta loss ett tag. Både för hans och min skull.

Vårens frisyr är här!

Vårt gullefjun har krympt från XLfluff till Small. Vårfrillan har gjort entré och bara därför blåser det nu in isvindar från nordpolen och vi får kallt igen. Alla ni som klagat på att isar och skidspår blivit förstörda av plusgraderna kan unisont tacka mig!

Vinterfrilla.

Vårdito.

I påsen ligger päls så det räcker att bädda länets alla fågelbon denna vår.

Frusen idag.

Idag har jag frusit. På morgonkvisten var jag på en lång långpromenad med Pommac. Vi var ute i nästan två timmar och när jag hade ungefär en halvtimme hem började jag frysa så konstigt. Eller jag frös inte direkt, händer, fötter, kropp var varma, men jag började få en slags isande känsla inuti mig. Innan jag var hemma kände jag mig helt iskall, fast jag var varm utanpå liksom. Jättesvårt att förklara! Sen var jag tvungen att åka iväg och övningsköra med ene sonen och samtidigt handla och fast jag satt på eluppvärmt bilsäte och med bilfläkten på högsta fart ville inte den isande känslan inuti mig försvinna.
Väl hemma har jag eldat och suttit nära brasan, druckit varmt te och försökt göra allt för att mota iväg den där obehagliga iskylan. Det är lite bättre men jag känner mig fortfarande kall. Så konstig upplevelse.

Det måste vara att jag håller på att bli sjuk, att jag inte får känslan av att vara varm fast jag är jättevarm. Som när man har feber och frossa och fryser fast temperaturen säger att man är varmare än varm. Systemet sätts liksom ur funktion.
Att sitta framför brasan och bläddra i tidningar och riva ur roliga saker och skriva upp intressanta tips och sånt som man vill komma ihåg är mysigt. Särskilt som en trött vovve ligger nära och snarkar.

Nu måste jag skynda ner till brasan igen. Brrrr. Iskylan vill inte lämna mig.

Briljant idé som floppade omedelbart.

Idag fick jag en briljant idé och var bara tvungen att förverkliga den på en enda gång.
Jag har länge tänkt att Pommac skulle behöva ett jobb. En syssla som bara han gör som sker dagligen och som han märker är ett viktigt uppdrag. Jag har tänkt att alla behöver känna sig behövda och att det skulle vara bra för honom med ett litet jobbuppdrag.
Så fick jag idén om att han kan bära det vi återvinner bort till återvinningsstationen. Snabbt tänkte jag ut en väskmodell till honom och lika snabbt klippte jag den och provade och sydde och provade och sydde och vips hade han sin alldeles egna specialtillverkade sadelväska. Jag tyckte att jag var smart som sydde den i vaxduk för att det ibland kan bli lite solkigt av gamla mjölkpaket och andra förpackningar och vaxduk kan man ju torka av. Men det skulle visa sig att vaxdukstyget inte alls höll så bra.

När väskan var klar ville jag snabbt prova den. Jag spände den på Pommac, lastade all återvinning vi hade hemma i väskorna och klädde på mig själv för att gå iväg bort till byns återvinningscentral.
Det gick himla fint ut ur huset! Stolt bara han sin last och såg riktigt viktig ut. Jag kände mig som världens fiffigaste och fnissade lyckligt åt hans iver att gå fast han var nedlastad med sopor.

Men sen gick det åt pipsvängen för när han tycker något är lite obehagligt eller läskigt då ruskar han på sig. Nu gjorde han plötsligt det och alla sopor bara flög ur väskorna åt alla håll. Det såg så lustigt ut att jag började gapskratta. Jag plockade upp allt som åkt ut och så gick vi vidare. Då ruskade han på sig igen och allt flög åt alla håll än en gång, jag skrattade, plockade upp och så där fortsatte vi om och om igen. Det var faktiskt vansinnigt roligt och jag önskar att jag filmat!

Men tyvärr, vi hade inte ens hunnit lämna gården förrän hela konstruktionen gick sönder. Efter alla häftiga skakningar hade vaxduken spruckit vid kardborrebanden och allt lossnade och hela väskan bara ramlade av med sopor och allt.
Så gick det med det. Min fiffiga väska blev en flopp. Ett fiasko.

Men skam den som ger sig. Nu måste jag bara förbättra konstruktionen. Sätta någon slags stängning på sidoväskorna så att skakningarna inte ska kunna kasta omkring innehållet och så måste jag göra fästanordningarna lite hållbarare med något bättre material än vaxdukstyg. Sen provar jag igen!

Jag måste erkänna att min eufori över min briljanta idé fort byttes till sur irritation över att det gick åt skogen. Jag slängde väskan på bron och lät den ligga där och skämmas. Men nu börjar revanschlusten vakna. Idén är fortfarande god. Pommac SKA bära sopor till återvinningsstationen på daglig basis. Det SKA bli hans jobb. Så det så.

Vad har matte NU hittat på?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här.

Okej, vi går väl då.

Annars har dagen förlöpt i sakta mak. Matlagning och tårttillverkning har bland annat stått på agendan.

Rar far har lagat söndagsmiddag medan rar dotter lagat tårtan.

 Notera vilken tidstypisk bild det här är egentligen. Den ene ser på basket i sin bärbara dator medan han fixar middag, den andra lagar tårta medan hon tittar på BigbangTheory på sin bärbara dator.

 

En helt vanlig dag i Persiljas hus 2013.

Höstlov.

Skog.

Hav.

Favoritplats.

Vänskap.

Biologisk sensation.

Hysterisk.

Plågad.

Nostalgi.

Vardag.

Smaskens.

Flit.

Utställning.

Last.

Pommac och hushållsosten.

Det var en gång en labradoodle som bodde i en familj med sex människor. De där människorna hade alltid under hans sexåriga liv låtit honom provsmaka på allt som de åt och detta trivdes ju den matfriske labradoodlen alldeles utmärkt med. Han åt allt han bjöds och alla de där människorna gav honom små godbitar i smyg och alla tänkte de äsch den här lilla biten kan ju inte göra någon skada. För innerst inne visste de alla att det inte var bra för honom att få för mycket gott. Vad de inte visste var att alla försåg honom med godsaker och han blev en mästare på att stå och blänga och se alldeles utsvulten ut så att de där människorna inte kunde motstå hans trånande uppsyn.
Så en dag insåg alla de där mäniskorna att nä, nu har den där labradoodlen gått och blivit tjock och nu måste han faktiskt gå ner i vikt om han inte ska få ont i sina leder och må dåligt.

Plötsligt blev de som en enad front. Alla sex slutade på samma gång att sticka till honom godsaker. Alla var lika ståndaktiga och det enda den stackars labradoodlen fick var två skopor torrt och knastrigt lightfoder. Visserligen fullspäckat med nyttigheter som var bra för honom och det syntes snabbt att det gav effekt för inom en månad var han slank och fin och pälsen glänste mer än någonsin.

Men vad hjälpte det honom. Hungern gnagde i honom och hur han än gick omkring och blängde på både människor och mattunna så hände inget. Det blev en skopa mat på morgon och en skopa mat på kvällen. Varken mer eller mindre.

Han lärde sig att det inte lönade sig att använda sin vädjande hungeruppsyn längre.
 

Men så en dag hände något märkligt.

När han gick sin vanliga runda till köket för att se om det möjligen var dags för en skopa torrknasterfoder upptäckte han att köket var tomt men den ljuvligaste doft letade sig in i hans nos. Det doftade ost, en av hans favoritdofter. Sin vana trogen följde han doften och nosen förde honom till en skåpdörr som stod på glänt. Han kikade in bakom dörren och där låg en stor bit ost. En ost stor som en matskål. En alldeles övergiven ost som ingen verkade bry sig om. Instinktivt tog han osten i munnen. Den var så stor att endast en fjärdedel fyllde upp hans gap, resten stack ut som en måne mot hans svarta päls.

Nu blev han tveksam. Den här osten kanske inte var till mig ändå? Jag undrar om jag verkligen törs ta den? tänkte han. Väluppfostrad som han var gick han till matte som stod och sydde med munnen full av knappnålar. Hans ställde sig bakom henne med osten i munnen och väntade. Matte stod vid sitt sybord och mätte på ett tyg och vände sig inte ens om. Han hörde hur hon mumlade med nålarna i munnen, eeej ommac ur år du. Jotack jag mår prima och får jag den här osten så mår jag säkert ännu bättre tänkte han men sa inget. Han stod bara kvar och väntade på att matte skulle vända sig om och godkänna att han tog den där osten som ingen verkade bry sig om.

Nej. Matte vände sig aldrig om. Trots att han stod där i flera minuter med den himmelskt doftande osten i munnen. Han fick uppbåda hela sin motståndskraft för att inte börja tugga och svälja den.
Näe, när hon nu inte verkar bry sig om denna ost då kan jag nog ta den tänkte han men eftersom han fortfarande kände sig lite osäker och ville njuta i lugn och ro bestämde han sig för att gå ut. Han gick till ytterdörren och plingade i klockan för att någon skulle komma och öppna.

Matte kom som hon alltid gjorde när han plingade och nu tittade hon på honom men eftersom hon hade läsglasögon såg hon inte så bra på håll så hon frågade oj har du hittat bollen och så när hon kom närmare sa hon men vad är det där för boll och strax utbrast hon nämen vad har du i munnen??? Nu upptäckte hon den stora hushållsosten och sa upprört Men VAD i hela friden, var har du tagit den här Pommac???
Nu tog hon osten ifrån honom! Hon ropade till de andra människorna Vet ni vad! Pommac har tagit en hel ost!!! Kom och se! Nu kom alla människor och glodde på honom och osten och labradoodlen tänkte vad tusan nu blir det skäll, det var nog inte min ost ändå...
 Men inget skäll kom. Det blev nästan kalasstämning då alla människor kom ner för trappen och ut i hallen och alla pratade i munnen på varandra och matte höll i osten och det klappades på huvudet och det kom till och med beröm. Duktig Pommac. Så duktig du var som frågade först för nu hade matte fattat varför han stått och glott på henne i flera minuter och hon häpnade över hur väluppfostrad han var som faktiskt bad om lov att stjäla.  
Duktig Pommac sa alla och han fick till och med smaka en liten bit av den stora osten. En liten fjuttbit som han inte ens hann känna smaken av.
Varför den stora hela osten faktiskt hamnat i komposten förtäljer inte historien, kanske hade den ramlat på golvet och någon av människorna tyckte att det var skäl nog att slänga den.

Nu gick människorna tillbaka till sina sysslor.
Kvar stod en labradoodle som tänkte det här var en grav taktisk miss.
Allt beröm hade gjort honom förvirrad och lite uppspelt så nu tog han ett beslut som var ovanligt för honom. Han bestämde sig för att det var lönsamt att stjäla!
Resolut gick han till det tomma köket, tog med tänderna tag i knoppen på köksskåpen, öppnade dörren, stack nosen i komposthinken och grabbade tag i osten. Med följde även ett blött hushållspapper så när han snabbt slank förbi vardagsrummet (utan att stanna och be om lov att äta osten) såg matte att det hängde ett långt vitt papper ur munnen på honom och hon sprätte upp och sprang ifatt honom och upptäckte förvånat att han återigen hade en stor ost i munnen. Nu höll den där mattemänniskan på att skratta ihjäl sig och när en matte skrattar då vet alla hundar att då är det lugnt då kan man fortsätta med allt bus man håller på med för då är matten glad och säger inte stränga saker. Men matten insåg trots sitt bubblande gapskratt att nu måste hon försöka säga till strängt för annars skulle den här osttjuven få väldigt ont i magen om en stund. Matten samlade sig och försökte låta sträng och nu fick hon verkligen bända upp munnen på labradoodlen för att kunna ta osten. Labradoodlen tvingades återigen se sig snuvad på den godaste måltid han fått på månader.
Nu slängdes osten i kompostpåsen och påsen knöts igen och den där matten tog till och med på sig skorna och gick ut och slängde hela påsen i komposttunnan!
Nu var allt osthopp borta!

Kvar fanns en hungrig labradoodle som inte visste varken ut eller in. Hade han varit smart eller osmart? Magen skrek att det var ovanligt korkat. Men någonstans kände han ändå att det kanske var lite smart iallafall för de sex människorna tyckte att han var den smartaste, lydigaste, finaste hunden i hela världshistorien.

Vardagshyllning.

Jag uppskattar för tillfället vardagslunken mer än allting annat! Vanlig till synes trist och händelselös vardag utan några åthävor är för mig den optimala lyxen. Det är precis det jag vill ha.
Vardag är något vi alla borde uppskatta mer. Det är kanske lätt att längta efter fest och glam och semesterresor och speciella upplevelser. Det är klart man ska längta efter de stunderna också, men den allra värdefullaste tiden är faktiskt vardagslunken och den har man nog en förmåga att slarva bort lite om man inte passar sig.
Att jag alltid bloggar om de mest händelselösa dagar där inget särskilt hänt är kanske ändå en undermedveten strategi. Mitt lilla sätt att hylla vardagen.

Den här vanliga vardagen har inget särskilt hänt. Men ändå. En dag fylld av små guldkorn.

Jag har plockat in blommor från trädgården. Vardagslyx! Och inte kan jag som de proffsigaste bloggarna välja EN bild för att illustrera skönheten hos dessa blomster. Nä, jag drämmer till med allihopa, eftersom jag har väldigt svårt att VÄLJA. Eller rättare sagt har jag svårt att välja bort. (Tänk om de bilderna som inte får var med blir ledsna. Det går ju inte, så alla får vara med.)

Jag har plockat in temynta, nyponrosor och en fin syrenlila stjälkros. Det blommar för fullt i trädgården fortfarande om man bara tittar efter noga.

Dotterns biologiläxa att lära sig en massa växtnamn och känna igen dem löste vi på ett roligt sätt. De flesta var alldeles vanliga och såna vi har häromkring. Så vi gick ut med listan och försökte hitta alla. Det enda vi gick bet på var smörblomma och en. Det hittade vi inte idag, men hade vi letat lite bättre hade det också gått att finna, det är jag säker på.

 

Vi klistrade fast alla växter på ett stort blad och gjorde en massa lappar och så fick hon lägga lapparna vid rätt växt. Det blev alla rätt. Och jag lärde mig Fibbla. Visste inte att den hette så. (Den gula växten längst upp till vänster. Den som ser lite ut som en mager maskros.)

Pommac har fått sova på nya lapptäcket, ovanpå en svart filt visserligen och jag har sytt två nya örngott som matchade det nya överkastet lite bättre. Båda tygerna ingår i täcket. Det blev fint.

Nu sprakar rummet av värme. Det känns mysigt så här på hösten. Och för första gången har det känts lite kallt i luften. Som att hösten verkligen är på intåg. För även om björkarna bara har gula löv och rönnarna börjat skifta i orange och rött så har temperaturerna varit somriga.
Hösten är välkommen nu. Jag är redo. Mollys säng är redo. Pommac är alltid redo. Fast han kan verka sova.

Mobilpics.

Här kommer några mobilbilder jag tagit de senaste två dagarna. Jag gillar mobilbilder. De blir ofta sådär otydliga och vackra, lite som akvarellmålningar. Och så har jag alltid mobilen i fickan så jag kan fånga alla saker jag ser och jag ser ju hela tiden saker.