Måste jag verkligen...?

Jag sitter här och laddar för en morgonjogg. Jojomensan. Sen om jag kommer dit är ju en annan femma men bara att jag sitter och laddar är stort. Jag som klarat mig genom livet utan att träna alls. Min kropp har gjort allt jag velat och hållt vikten ungefär som jag velat och jag har haft muskler som orkat baxa stora skåp genom huset och till och med sängar nerför trappor helt själv (dock inte UPP för trappor.) Jag har burit barn i olika storlekar och dragit dubbelvagnar uppför kirunabackar och cyklat med cykelkärra fullastad med barn och jag har svingat gjutjärnspannor över spisen och grävt stora gropar i trädgården. Jag har helt enkelt haft en kropp med precis de muskler och den rörlighet som jag behövt. Tills nu.
Jag orkar inte alls samma som förut. Jag försökte baxa ett skåp häromdagen och jag bara aaaaaarrgggh och gaaaaaaah men skåpet rörde sig knappt ur fläcken. Och stekpannehelvetet vägrade lyfta om jag inte använde TVÅ händer. Nästan så jag längtade efter såna där teflonpannor som jag ratat hela mitt liv.
Jag har kommit till en punkt då jag insett att nu måste jag bygga upp. Nu har kroppen tydligen gett efter för min ålder och börjat nedmontera sig. Nu får jag inget gratis längre och när den första förvåningen lagt sig har jag insett att nu är det bara att försöka ta tag i det där som jag sluppit. Träna. Uäääh. Träna är trist. Tror jag. Men jag har hört att det kan vara kul. Så jag får väl försöka se om det går att komma dit, till den där punkten då det inte bara gör ont, känns svettigt och trist och jag längtar hem efter att göra nåt helt annat än svettas och pressa kroppen till nåt den inte har lust med.
Men var inte oroliga. Det här kommer inte (INTEINTEINTE) att bli en träningsblogg. Jag är inte ens säker att jag kommer ut på den där joggingturen jag nyss sa att jag laddade för...

Kom igen då slöfock!

Öka takten tant!