Om tacksamhet.

Jag har tappat bloggfarten som ni kanske märkt. Ni tappra som ändå hittar hit. Jag som bloggat flitigt i sju år har nu tappat vanan att skriva en rad. Det märks direkt på prestationsångesten. Det måste plötsligt handla om något för att jag ska känna att det är värt att skriva om. Nu försöker jag driva bort den känslan för så har ju aldrig min blogg fungerat för mig. Jag har skrivit för att skriva. För att jag tycker så mycket om orden.
Skolan löper på. Vi tragglar grammatik som är så urbota tråkigt att jag baxnar. Men det sägs att det är roligt om man kan det, så jag siktar mot det. Vår lärare säger så och han verkar faktiskt tycka att det är roligt! Jag återkommer i ämnet om det förvandlas till roligt.

I övrigt läser vi om svenska som andraspråk och jag har lärt mig att den som ska lära sig ett andraspråk har så mycket lättare för det om de samtidigt får utveckla sitt förstaspråk. Det är ju så självklart egentligen men ändå fungerar det inte så på alla ställen i våra svenska skolor.

Vi lär oss att använda estetiska läroprocesser vilket jag tycker är toppen. Allt blir så mycket roligare och trevligare med estetik. Sjunga, dansa, måla, skapa sig till kunskap. Japp, min melodi!

Annars bävar jag inför julen.

Julen som plötsligt ifjol blev en sorgens högtid. Inget känns lockande med jul längre. Bara sorgliga tankar och saknad. Men jag fixar jul ändå förstås för att inte överföra min julsorg på barnen. De kan få fortsätta tycka att det är glädjens högtid. Men inne i mig kommer minnen av nattsvarta händelser.

Önskar nästan att jag missat en tenta så att jag tvingats grotta ner mig i lite pluggande under julen...

Samtidigt går mina tankar till alla dem som verkligen har det svårt. De som förlorat sina barn, de som sitter ute och fryser och tigger en krona här, en krona där och alla de som är ensamma och alla andra i vår vida värld som lever liv som är fyllda av sorg och svårigheter. Jag har det så bra att jag skäms. Men jag är tacksam. Djupt tacksam för allt.

Scottie Pippen!

Scottie Pippen (namngiven efter en basketspelare i NBA) är vår gamling.

Han är kanske två år äldre än sina två systrar, vänner, fruar eller vad de nu har för relation förutom att de delar bur och liv. Damerna heter Singoalla och Link. Han är kaxigare än de andra som flyger förskräckt så fort man närmar sig. Våra fåglar har alltid öppen bur. De lever sitt liv i och kring buren. De tar sig många flygturer per dag och sitter på lite olika platser under dagen. De sjunger, äter, skiter, leker, gnager, biter, sover, klättrar och flyger. Säkert har de en hel del filosofiska samtal också som jag är för dum att uppfatta och jag skulle inte bli förvånad om de dessutom snackar en massa goja. Överlag verkar de ganska nöjda med sitt liv och det känns bra att de inte är inspärrade.

Scottie har fått något knas med sin flygförmåga. I övrigt verkar han hur pigg och frisk som helst. Att han inte flyger som förr glömmer han hela tiden bort och ger sig dagligen ut på flygturer som slutar med små kraschlandningar på närmsta plats då vingarna inte bär längre.
Eftersom buren sitter högt upp i luften måste han ta sig upp på ett annat sätt än flygsättet och smart som han är började han direkt klättra upp för en lampsladd på en lampa som stod strategiskt nära buren.
Det är en rolig syn att se honom kuta över golvet, fram till sladden och svischa sig upp som en annan Tarzan som om det vore den självklaraste saken i världen.

Ja, för honom är det ju det numera.
Om någon trodde att små burfåglar skulle vara korkade så vill jag genast avliva den myten. De är klyftigare än de flesta skulle jag vilja hävda. Utom när jag möblerat om och de fortsätter att söka buren i det hörn den stod senast. Då suckar jag och retar dem; korkade fåglar! Fast de hittar alltid igen buren när motivationen blir tillräckligt stark, alltså när de blir hungriga. Då plötsligt flyger de till nya platsen som om buren stått där i hela deras liv.

Scottie är inte rädd för oss. Han har aldrig varit handtam, men han respekterar oss och intresserar sig för oss. När jag kommer in i rummet tittar han nyfiket och snart kommer han närmare och spanar in oss från närmare håll. Favoritplatsen på sista tiden har blivit på min dator. När jag sitter där. Nyfiket kikar han ner på skärmen då jag scrollar fram färgglada bilder.

Vårens frisyr är här!

Vårt gullefjun har krympt från XLfluff till Small. Vårfrillan har gjort entré och bara därför blåser det nu in isvindar från nordpolen och vi får kallt igen. Alla ni som klagat på att isar och skidspår blivit förstörda av plusgraderna kan unisont tacka mig!

Vinterfrilla.

Vårdito.

I påsen ligger päls så det räcker att bädda länets alla fågelbon denna vår.

Dagar som gått.

Möbleringar vi haft och bilder jag glömt att jag tagit.

 

Mina ögon ser inte färgerna.

Jag letade runt i mina bildmappar efter bilder att träna photoshopläxan på och landade i nostalgialand.
Det kändes så tydligt att allt var annorlunda då. Innan det tråkiga hände. Då när vi alla fanns kvar.

Det var väldigt färgglatt. Och glatt. Så långt från hur det känns nu.
Nu är det svartvitt. Lågt.
Tomt.
Grått.

Men färgerna kommer tillbaka till mina nervtrådar. Det vet jag.
Jag ser färgerna. Men känner dem inte.
De ger mig inte det gamla gladpirret längre.
Men så är ju livet. Med och utan pirr i perioder.
Just nu är det en ganska grå och allvarlig tid.
Med mammasaknad. I varje vrå.

Här bor någon som gillar Yohio, William Spetz, djur, böcker, färger, mönster och en hel massa annat.

Allt är som förut-och inget är som förr.

Så länge som jag bloggat har det blivit ett behov att skriva några rader varje dag. I långt över sju år har jag skrivit i princip dagligen.
Det har alltid varit lustfyllt.

Men nu har jag tappat gnistan. Både för att skriva, fota och allt annat skapande.
Det är tomt i mig just nu.
Det är säkert helt normalt.
Sinnet vilar.

Jag är inte glad.
Inte ledsen heller.
Bara tom.

Trött.
Tom.
Lite på autopilot.
Ingen märker säkert någon skillnad.
Jag fungerar precis som vanligt.
Skrattar bara lite mindre. Sjunger och visslar mindre.
Undviker människor som jag inte mår bra med och söker mig till dem jag trivs med.
Ungefär så.

Livet fortsätter obönhörligen och tur är väl det.

Vi som är kvar på jorden måste ju ta vara på de dagar vi får.
Det känns viktigt.

Så jag skriver ändå ett blogginlägg, fast lusten saknas. För det är ett behov. Och det kanske tar bort lite av det tomma i mig.

Det gäller liksom att försöka fortsätta som vanligt. Följa rutinerna.

Samtidigt vill jag ändra allt. För inget är sig likt.
Ändra allt och fortsätta som vanligt.

Märkliga känslor. Men så känns det.

Tre veckor redan.

Min MAMMA är död!!!

Plötsligt når ordens innebörd mig som en blixt från klar himmel. Men fort fort slår det igen en  tjock dörr som hindrar känslorna att välla fram.
Jag håller den där dörren stängd mest hela tiden. Det är inget medvetet. Det sköter kroppen eller huvudet alldeles av sig själv.
Det är inte så att jag är rädd för att känna sorg. Jag VILL gråta. Jag kan ligga i sängen på natten och försöka hitta bilder av henne men de fladdrar bara iväg. Det är som att jag inte når mina minnen.
Jag förstår att det är ett sätt att skydda mig. Medvetet eller omedvetet.
Jag förstår också att det inte alltid kommer att vara så.

Just nu kanske inte jag orkar längta, sakna eller sörja.

Jag kan läsa den där meningen högst upp utan att bli ledsen. Jag förstår den inte. Inte annat än intellektuellt.
Intellektet säger också saker som att min fina mamma faktiskt fick ett ganska helt liv. Att hon slapp lida. Att hon levde fullt ut ända in i det sista. Drack te, fick en hjärnblödning och dog. Mitt i livet.

Och visst det är precis så. Det är bara det att jag inte FATTAR det. På riktigt.

Bästa reaktionen skulle säkert vara att gråta massor, sen bli glad, leva fullt ut och så gråta igen, bli glad och så vidare. Men min reaktion är mer att jag blivit låg, lever på sparlåga, känner så lite som möjligt och är liksom tom under lång tid. Min reaktion är som att jag tagit sorgen och ledsenheten och spätt ut den och spritt ut den över tid för att det ska kännas så lite som möjligt.
Jag vill inte att det ska vara så. Det har bara blivit så.

Alla reagerar vi olika på sorg och traumatiska upplevelser. Min reaktion är så här. Just nu.
Jag kan hoppas att jag ska hitta tillbaka till mina känslor. Jag vill gråta. Jag vill sörja.
Fast sörjer gör jag ju men på ett mer utdraget sätt.
Kanske är jag lite i chock ännu.
 Det hände ju så fort och totalt oförberett.

Det känns inte bra att skriva om det här egentligen. Det är så privat. Men samtidigt känns det totalt underligt att skriva om nåt annat också eftersom det här upptar hela mitt system just nu. Allt som händer kring mig nu händer i relation till det faktum att min mamma har dött. Mina barns mormor. Min mans svärmor. Framför allt min pappas livslånga kärlek.
Hon är borta och vi som är kvar går här och försöker leva vardag. Vår nya vardag.
Det är bara så det är.

Varken mer eller mindre.