30 apr. 2013
29 apr. 2013
29 april 2013
2005 bodde vi på Lokstallet i Kiruna och jag gillade redan då prickiga gardiner.
2006 var han som snart fyller 17 år så här söt och det är han fortfarande men det får jag inte säga nuförtiden.
Det året hände något så ofattbart sorgligt och alla födelsedagar firas efter det med stort allvar då vi plötsligt insåg att det inte på något sätt är självklart att få finnas med och fira dem.
Vardagsrummet var i ett sexkantigt tornrum i ett gammalt trähus i centrala Kiruna dit vi precis hade flyttat.
2007 kom jag på morgonen ner till ett kök som såg ut så här fantastiskt.
På kvällen skådade jag ut över den här utsikten. Långt därborta bortom bergen fanns Kebnekaisemassivet och vid klart väder såg man den snöklädda högsta toppen från det här fönstret.
Dagen efter åkte vi till Luleå och fick för första gången nycklarna till det hus vi nu bor i. För några av barnen var det första gången de såg huset inuti. Dagen därpå for vi tillbaka till Kiruna för att packa ihop vårt hem och två veckor senare blev vi lulebor igen efter åtta år i Kiruna.
Så här såg köket ut på den tiden innan jag satte klorna i det.
2008 hade vi bott ett år i huset och världens bästa Pommac hade också flyttat in.
Han föredrog att ligga i rabatterna på den tiden och 12-åringen var så här liten och gullig.
Jag fick det året en glasskål som var det vackraste jag någonsin sett med bollfransig kant och gröna prickar. Konstigast av allt är att den försvunnit spårlöst. Vart tog den fina lilla skålen vägen? Ingen som vet, ingen som vet. Men jag misstänker att den i många små söta delar transporterats till någon glasåtervinning.
2009 åt vi chokladmousse och våren var varm så vi hade intagit växthuset.
Och så här mysig läshörna hade vi då.
2010 hade vi prickigt kylskåp och vi fotade ur brödsmuleperspektiv.
Jag hade precis satt upp glashyllor i köksfönstret.Storspoven hade anlänt.
Och så hade jag den där grytlappeväggen som många bloggläsare tyckte så mycket om.
2011 hade jag visst plockat ner pannlapparna (som vi säger på norrbottniska)
Väggarna var fortfarande rosa men jag provade en tapetvåd som fortfarande inte kommit upp någonstans för att den måste kantskäras och det känns så svårt och jobbigt.
Vi hade lämnat brödsmuleperspektivet och satsade på närbilder istället.
2012 fyllde jag jämt och fick blåsa ut en himla massa ljus.
Vi dukade fint som snus och bjöd bland annat på laxknyten.
Och nu är det alltså dags igen. Nu väntar jag på att de ska ropa från nedervåningen att jag får komma ner. Det tisslas och tasslas och jag undrar vad det är de håller på med!?
28 apr. 2013
Måste jag verkligen...?
Jag sitter här och laddar för en morgonjogg. Jojomensan. Sen om jag kommer dit är ju en annan femma men bara att jag sitter och laddar är stort. Jag som klarat mig genom livet utan att träna alls. Min kropp har gjort allt jag velat och hållt vikten ungefär som jag velat och jag har haft muskler som orkat baxa stora skåp genom huset och till och med sängar nerför trappor helt själv (dock inte UPP för trappor.) Jag har burit barn i olika storlekar och dragit dubbelvagnar uppför kirunabackar och cyklat med cykelkärra fullastad med barn och jag har svingat gjutjärnspannor över spisen och grävt stora gropar i trädgården. Jag har helt enkelt haft en kropp med precis de muskler och den rörlighet som jag behövt. Tills nu.
Jag orkar inte alls samma som förut. Jag försökte baxa ett skåp häromdagen och jag bara aaaaaarrgggh och gaaaaaaah men skåpet rörde sig knappt ur fläcken. Och stekpannehelvetet vägrade lyfta om jag inte använde TVÅ händer. Nästan så jag längtade efter såna där teflonpannor som jag ratat hela mitt liv.
Jag har kommit till en punkt då jag insett att nu måste jag bygga upp. Nu har kroppen tydligen gett efter för min ålder och börjat nedmontera sig. Nu får jag inget gratis längre och när den första förvåningen lagt sig har jag insett att nu är det bara att försöka ta tag i det där som jag sluppit. Träna. Uäääh. Träna är trist. Tror jag. Men jag har hört att det kan vara kul. Så jag får väl försöka se om det går att komma dit, till den där punkten då det inte bara gör ont, känns svettigt och trist och jag längtar hem efter att göra nåt helt annat än svettas och pressa kroppen till nåt den inte har lust med.
Men var inte oroliga. Det här kommer inte (INTEINTEINTE) att bli en träningsblogg. Jag är inte ens säker att jag kommer ut på den där joggingturen jag nyss sa att jag laddade för...
Jag orkar inte alls samma som förut. Jag försökte baxa ett skåp häromdagen och jag bara aaaaaarrgggh och gaaaaaaah men skåpet rörde sig knappt ur fläcken. Och stekpannehelvetet vägrade lyfta om jag inte använde TVÅ händer. Nästan så jag längtade efter såna där teflonpannor som jag ratat hela mitt liv.
Jag har kommit till en punkt då jag insett att nu måste jag bygga upp. Nu har kroppen tydligen gett efter för min ålder och börjat nedmontera sig. Nu får jag inget gratis längre och när den första förvåningen lagt sig har jag insett att nu är det bara att försöka ta tag i det där som jag sluppit. Träna. Uäääh. Träna är trist. Tror jag. Men jag har hört att det kan vara kul. Så jag får väl försöka se om det går att komma dit, till den där punkten då det inte bara gör ont, känns svettigt och trist och jag längtar hem efter att göra nåt helt annat än svettas och pressa kroppen till nåt den inte har lust med.
Men var inte oroliga. Det här kommer inte (INTEINTEINTE) att bli en träningsblogg. Jag är inte ens säker att jag kommer ut på den där joggingturen jag nyss sa att jag laddade för...
Kom igen då slöfock! |
Öka takten tant! |
27 apr. 2013
So far so god.
Det är helt otroligt skönt. Inte en enda spamkommentar på hela veckan! Har glömt hur fridfullt det kan vara i kommentarsfältet. Bara riktiga, fina, snällkommentarer. Himmelriket juh!
Det enda jag upptäckt hittills som är sämre med blogspot än med wordpress är att det tar mycket längre att ladda upp bilderna. På wordpress gick det med rekordfart. Här tar det flera minuter ibland. Så nu måste jag fråga, hur ser det ut för er? Är sidan tung att ladda fram eller kommer bilderna direkt. Det kanske är så att jag måste minska ner storleken på bilderna innan jag laddar in dem.
Här kommer några mobilbilder. De är lätta och går snabbt att ladda in.
Det enda jag upptäckt hittills som är sämre med blogspot än med wordpress är att det tar mycket längre att ladda upp bilderna. På wordpress gick det med rekordfart. Här tar det flera minuter ibland. Så nu måste jag fråga, hur ser det ut för er? Är sidan tung att ladda fram eller kommer bilderna direkt. Det kanske är så att jag måste minska ner storleken på bilderna innan jag laddar in dem.
Här kommer några mobilbilder. De är lätta och går snabbt att ladda in.
Det går så fort...
Tänk nu är det nästan ljust vid tiotiden på kvällen. Det är fantastiskt hur snabbt det går. Jag köpte en säck jord idag och några penséer och dahliaknölar. Näckrosdahlior. Så vackert det lät och alldeles rödstrimmiga blir de.
Det är vårkänslorna som vaknat med full kraft. Lusten att plantera. Att gräva. Att vara ute i trädgården så fort jag kan. Åååå det börjar nu. Allt det där ljuvliga.
Men nu är jag trött efter en lång dag som slutade med en liten städinsats på mellanstadiediscot.
Snart har vi inga barn på mellanstadiet längre. Bara högstadiebarn och gymnasiebarn. Märkligt. Det har också gått fort.
Så fort det går när man har roligt! Kanske man borde ha det lite tråkigare!!!
Bild från internet. |
Men nu är jag trött efter en lång dag som slutade med en liten städinsats på mellanstadiediscot.
Snart har vi inga barn på mellanstadiet längre. Bara högstadiebarn och gymnasiebarn. Märkligt. Det har också gått fort.
Så fort det går när man har roligt! Kanske man borde ha det lite tråkigare!!!
26 apr. 2013
25 apr. 2013
Flaggspelsvisning.
Mitt i röran fotade jag flaggspel som jag sytt. Det här inlägget är särskilt till Annika som vill ha flaggspel i sin trädgård. Spana in om du gillar tygerna.
Det är alltså två stycken. Rätt så långa som du ser.
Och så blundar vi för alla påsar och högar med tyger och saker på sniskan. Nu måste jag dyka i säng. Attans att man ska gå och bli trött om kvällarna!
Det är alltså två stycken. Rätt så långa som du ser.
Och så blundar vi för alla påsar och högar med tyger och saker på sniskan. Nu måste jag dyka i säng. Attans att man ska gå och bli trött om kvällarna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)