Jag är en jävla idealist, javisst!

Jag känner varje dag en stor tacksamhet för allt jag fått i livet. Ibland händer saker runt omkring mig som förstärker känslan av oändlig tacksamhet och vilken tur jag haft i lotteriet.

Jag är så tacksam att jag vill dela med mig. Det har jag känt i många år att jag på nåt sätt vill "betala igen" för allt jag fått. Jag har känt mig så priviligerad att jag nästan känt skuld.

Det är ju ingen självklarhet att ha fått växa upp i trygghet med mat på bordet, en varm renbäddad säng och omgiven av föräldrar som jag aldrig ens tänkt tanken att  de inte skulle finnas där varje morgon när jag vaknade. Jag har aldrig behövt vara rädd, varken hemma, i skolan, eller i samhället. Jag har haft idel trygghet.
Obetalbart.
Jag har dessutom haft turen att födas i ett land med stort välstånd, demokrati, hög levnadsstandard med fri skola och fri sjukvård. Jag har fötts till ett av världens rikaste länder!

Jag har försökt betala tillbaka lite av mitt levnadsvälstånd på många olika sätt bland annat genom att fungera som kontaktperson åt människor som inte haft samma tur i lotteriet. Det har jag gjort i flera år och det enda negativa med det är att jag får mer dåligt samvete över hur mycket tur jag haft.

Det är sorgligt orättvist upprörande hur ojämnt fördelat turen i välståndslotteriet är fördelat!!!

Jag har ingen lösning på hur vi ska få det att räcka till alla men jag tror att steg ett är att alla vi som har det bra känner tacksamhet. Varje dag. Att vi verkligen förstår intellektuellt att vi har allt vi behöver och innan vi skaffar mer och höjer oss själva några snäpp så kanske vi ska vänta in alla dem som inte har basbehoven fyllda.

Det här är ju världens svåraste nöt att knäcka eftersom människan tyvärr ofta verkar vara en osolidarisk ekorre som helst samlar på sig så mycket den kan bara för att den kan.

Det är lätt att vara idealist och ha tankar om ett utopiskt samhälle där alla har det bra och resurserna räcker till alla utan att ta slut. Det finns ingen modell som hittills har fungerat prickfritt, men den svenska modellen har iallafall fungerat hyfsat. Vi har än så länge ett samhälle som värnar de svaga, med ett någorlunda fungerande skyddsnät för de svårast utsatta. Det måste vi fortsätta värna! Det är det viktigaste av allt. Vi får inte skrota välfärden för att få enskilda ska få det ännu bättre.

Det är egentligen den viktigaste valfrågan. Vem ger mest till flest.

Jag fortsätter att vara tacksam och hoppas att fler och fler kommer att få anledning att känna sig tacksamma för att vanliga enkla basbehov är täckta.
Vi måste inse att vår landplätt och vår ekonomi räcker till många om vi bara delar rättvist.
Basbehoven är allt vi behöver. Allt annat är bonus.
Det ÄR lätt att vara idealist. Jag vet det. Ni behöver inte banka in det i mitt huvud.
Att omsätta alla goda tankar i verkligheten är en helt annan sak. Det vet jag också. Men vi kan åtminstone LÅTA BLI att välja de partier som vill inskränka vårt fria solidariska samhälle!