Scottie Pippen!

Scottie Pippen (namngiven efter en basketspelare i NBA) är vår gamling.

Han är kanske två år äldre än sina två systrar, vänner, fruar eller vad de nu har för relation förutom att de delar bur och liv. Damerna heter Singoalla och Link. Han är kaxigare än de andra som flyger förskräckt så fort man närmar sig. Våra fåglar har alltid öppen bur. De lever sitt liv i och kring buren. De tar sig många flygturer per dag och sitter på lite olika platser under dagen. De sjunger, äter, skiter, leker, gnager, biter, sover, klättrar och flyger. Säkert har de en hel del filosofiska samtal också som jag är för dum att uppfatta och jag skulle inte bli förvånad om de dessutom snackar en massa goja. Överlag verkar de ganska nöjda med sitt liv och det känns bra att de inte är inspärrade.

Scottie har fått något knas med sin flygförmåga. I övrigt verkar han hur pigg och frisk som helst. Att han inte flyger som förr glömmer han hela tiden bort och ger sig dagligen ut på flygturer som slutar med små kraschlandningar på närmsta plats då vingarna inte bär längre.
Eftersom buren sitter högt upp i luften måste han ta sig upp på ett annat sätt än flygsättet och smart som han är började han direkt klättra upp för en lampsladd på en lampa som stod strategiskt nära buren.
Det är en rolig syn att se honom kuta över golvet, fram till sladden och svischa sig upp som en annan Tarzan som om det vore den självklaraste saken i världen.

Ja, för honom är det ju det numera.
Om någon trodde att små burfåglar skulle vara korkade så vill jag genast avliva den myten. De är klyftigare än de flesta skulle jag vilja hävda. Utom när jag möblerat om och de fortsätter att söka buren i det hörn den stod senast. Då suckar jag och retar dem; korkade fåglar! Fast de hittar alltid igen buren när motivationen blir tillräckligt stark, alltså när de blir hungriga. Då plötsligt flyger de till nya platsen som om buren stått där i hela deras liv.

Scottie är inte rädd för oss. Han har aldrig varit handtam, men han respekterar oss och intresserar sig för oss. När jag kommer in i rummet tittar han nyfiket och snart kommer han närmare och spanar in oss från närmare håll. Favoritplatsen på sista tiden har blivit på min dator. När jag sitter där. Nyfiket kikar han ner på skärmen då jag scrollar fram färgglada bilder.

Medinillan och gorillan.

Jag tränar photoshopläxa och sliter mitt hår.
 Jag är sån att jag bara känner mig bekväm och trygg med min egen dator. Min kära gamla trotjänare, en imac som snart fyller tio år. Jag älskar den mest av alla maskiner i huset och försvarar den hårt när alla barn dömer ut den och säger att den bara är skräp. Den funkar faktiskt bra. Den kan vara lite kinkig ibland, med ålderns rätt men jag har lärt mig att gå runt och lösa problemen som uppstår. Men nu har den plötsligt fått för sig att vägra mig inträde till mina bilder! Hela mitt bildarkiv är bakom stängda dörrar och jag hittar ingen väg runt. Tro mig, jag har tagit till alla knep jag har. Mycket motvilligt har jag fått låna en av husets bärbara datorer och det är dessutom en pc och jag känner mig mer än lovligt obekväm. Vadå högerklick och vänsterklick? Vilket svammel. Och tangentbordet har ett annat format och kortkommandona heter inte samma och allt känns bara främmande och oskönt.  Det är som att gå i någon annans trånga skor, eller låna någon annans tandborste. Det går men det är med stor olust. Jag vill komma hem till min vanliga dators kära famn!

Jag låter nu imacen vila nåt dygn så kanske hon kommer tillbaka i form igen och släpper in mig igen. Jag hoppas.

Nu har jag laddat in bilder på denna osköna pc som jag motvilligt bloggar på. Det funkar ju, men känslan finns inte alls, och för er märks det säkert ingen skillnad, förutom att ni får ta del av mitt bortskämda gnäll! Nu ska jag fortsätta slita mitt hår i mitt försök att frilägga yvigt hår från en brokig bakgrund, och lägga ihop två bilder som ska anta varandras textur. En tegelvägg ska appliceras på nåt som sen ska få samma yta som teglets ojämna. Wish me luck...

Kolla vilken fin blomma vi såg på Coop. Medinilla magnifico. Tjusig!

Dagar som gått.

Möbleringar vi haft och bilder jag glömt att jag tagit.

 

Lite på sniskan.

Hos oss smyger julen sig in. Lite i taget. En stjärna här, en girlang där. Innan julafton är allt framme och vi har sakta men säkert vant in oss vid allt pynt. Egentligen borde man ta bort pyntet på samma sätt, sakta avvänja sig, men då är det verkligen pangbom totalrensning. Allt försvinner på samma gång och huset känns plötsligt alldeles tomt och luftigt.
Inte så dumt egentligen för efter jul och nyår passar det liksom att vara tom och luftig. Det blir plats för nytt.
Men ännu är vi i uppbyggarfasen. Pyntuppbyggarfasen. Gammelsoffan har pyntats med ett gammalt överkast med volang som jag haft i gömmorna.

Den får mig att tänka på Lotta på Bråkmakargatan. Det är nog det rödvita tyget, för hela den filmen går i rödvitt. Eller iallafall huset som Lotta bor i. Scenografin har temat rödvitt.
Om ni inte sett filmatiseringen av Lotta på Bråkmakargatan bör ni göra det. Mysigare finns nästan inte. Den har gått varm här så att jag nog kan alla repliker utantill.
När jag grävde fram det gamla överkastet fann jag även ett annat tyg som jag glömt bort. Det är ett favorittyg som jag faktiskt varit så rädd om att jag glömt bort det. Det är ju meningslöst att ha det som man tycker om inknösat i ett skåp istället för att använda det så jag bestämde mig för att sy en duk av det. Det var lite för kort för att räcka till vårt avlånga bord så jag kantade det med ett annat favorittyg. 

 Jag är så himla förtjust i de där skira svaga, blekta rosorna. Det här tyget loppisfyndade jag för många år sen så det var på tiden att det fick komma fram i ljuset.

Det blommar en del överallt har jag märkt. Börjar blommorna ta över prickarna i vårt hem?

Igår när jag kom hem fann jag Scottie P sittande på ett tveksamt ställe. Han satt och sjöng och lockade på de andra två som inte riktigt vågade sig dit. Scottie verkade tycka att det var ett utmärkt ställe med massor av sittplatser. Jag var inte så förtjust. Tänk om han väljer att flyga dit när vi har ljus tända?

Jag hoppas han har förstånd att se faran!

Annars hoppas jag att synen som mötte mig i morse inte är ett tecken på nåt sätt. Det bådar inte så gott isåfall... Allt faller?

Eller betyder det att jag borde bli ordentligt på sniskan?

Om vinterljus och annat skumt.

En del har det bra. Maken är i huvudstaden på konferens och ska bo på Skansen och njuta av miljön där. Eller han ser nog inte så mycket om jag känner honom rätt. I vår familj är det jag som ser och han som...eh...ja...inte ser. Han har inte de ögonen. Jag hade ju njutit av julglansen som Skansen förmodligen är insvept i. Nåväl, vad är väl sånt mot att få sova i sin egen säng och vakna till nytt avsnitt av julkalender med tända ljus och soffmys innan dagen kör igång. Det är vardagslyx som jag uppskattar!
Idag har solen lyst och ljuset från den låga vårsolen är magiskt så här i december. Guldskimrande och silvrigt på samma gång.

Jag försökte fånga det magiska ljuset med kameran men det lyckades inte alls lika bra som jag ville. Det är svårfångat det där magiska. Men jag fick uppleva det på riktigt och det är ju bäst även om jag helst vill visa alla andra också.
Himlarna den här årstiden har en tendens att glöda både när solen går upp och ner. I Kiruna där vi bodde i åtta år var himlarna nästan jämt så här vackra. Rosa moln var standard då solen aldrig går upp där kring julmånaden utan bara lyser liksom underifrån och ger himlen ett osannolikt vackert ljusspel.
Men nu är vi 35 mil söderut och får se det gula klotet lite mer men då bara ibland de vackra himlaspelen. Rättivist kan jag tycka.

Den allra vanligaste kommentaren vi som bor i norr får av okunniga eller fördomsfulla eller skojfriska (välj själv) sörlänningar är "Det går väl omkring renar på gatorna, va?"
Svar: Ja. Jämt. Har man tur får man se Tomten också för han bor ju i Nordpolen och det är ju i princip samma sak som Norrbotten.

Det är precis lika sant som att man alltid blir rånad och nedslagen om man åker tunnelbana i Stockholm och att alla i Göteborg är roliga och att alla skåningar är rasister. För att inte tala om hur snåla smålänningarna är. Och så är vi i norr ärliga. pålitliga och långsamma och vi säger inte så mycket mer än "tjuuuuu" när vi blir tillfrågade.
Jajjamän! Tjuuooouu! Så är det.

Varning: Inget för spindelfobiker

Som ni ser är jag tillbaka. Jag blev varken uppäten eller bortrövad av skelett som står i fönster och glor. De fega bluffarna.
Tacka vetja äkta vara.
Igår när Molly skulle tända pumpan igen lyfte hon in den för att det blåste lite. Plötsligt hör jag ett skrik av fasa.
NU anföll kanske skelettet tänkte jag, men nä. Ungen fanns kvar och stirrade rakt på pumpan. SÅ hemsk är den väl inte sa jag lite förvånad.

Nä inte den men kolla där pekade hon och visade på vad som klättrade runt på pumpan. En stor spindel hade lämpligt nog valt pumpahuvudet som jaktmarker.
Molly som egentligen inte alls är rädd för spindlar tyckte ändå att en sån stor spindel i kombination med småläskigt pumpaansikte var riktigt läskigt.

Så jag fick nöja mig med att bära ut pumpan med spindel ur huset istället för en fight med ett illvilligt skelett. Men lite hjältestatus fick jag nog i allafall.

Ett skåpigt inlägg.

För några dar sen fotade jag en del av våra skåp för att göra ett inlägg om ja...skåp. (Jag vet, get a life woman!)
Jag gillar skåp. Dels behövs de i ett gammalt hus där det inte finns så många garderober och dels tycker jag om möbler som har en funktion och så har vi ju många saker att stoppa i de där skåpen.
Underligt nog står bara några av dem kvar där de stod när jag fotade för bara tre dar sen.

I det här hade vi handdukar men nu står det i Mollys rum med hennes saker.

Detta är mitt tygskåp och jag tror det kommer att få en ny färg snart. Är så märkligt trött på rött. Skåpet står dock kvar sen tre dar.

 Ser ni hur undulaterna sitter där och försöker se helt oskyldiga ut. Ögontjänare är vad de är. Så fort jag vänder ryggen till blir de huliganer. De sliter ner tyget och krokar loss sina gungspeglar och flyger iväg till en andra väggar och försöker riva i tapeterna. Våra undulater är helt wild and crazy. Och samtidigt ena riktiga fegisar.

Här finns många av mina band och fransar och så blixtlås, knappar och sånt. Detta skåp har flyttats en meter åt höger.

I dessa två finns mer tyg. Och de står kvar.

Här förvaras lite vinterrelaterade kläder som vantar, halsdukar och så. Och är uppläggningsplats för diverse junk. Det står nu på väggen mittemot.

Stora fat och skålar finns i nedre skåpen och tekannor och annat terelaterat i övre. Kokböcker ovanpå. De har INTE flyttats de senaste dagarna.

I denna finns finglas, fina små glasskålar, finassietter,  kalaskaffekoppar och annat kollijox. Den har flyttat till väggen mittemot.

Här finns finserviserna. Eller kalastallrikar, fat och sånt. Det som måste handdiskas och därför inte används annat än till fest. Står kvar.

Vi har fler skåp. Fula, fina, stora små. Hur är det med dig. Har du många skåp? Och har du flyttat några på sista tiden? Jag har en bekännelse. Jag flyttar skåp utan att tömma dem. Det brukar oftast gå bra.