Nu är det på riktigt. Och kul!

Det har nu gått en vecka sen skolan började på riktigt.
Allt är mycket mycket bättre än hur det kändes första dagen. Ni kommer väl ihåg min fasa över att vara en gammal käring på fel plats. Nu känner jag mig helt acklimatiserad. Jag är en elev bland andra och alla klasskompisar må tänka vad de vill om denna mormor som börjat skolan, det märks då inte ett skvatt. De är alla snälla och accepterande. Vilken tur.
Jag tror att jag har fyra fantastiskt roliga år framför mig. Och jobbiga.
Det är en hel del att läsa in mellan lektionspassen.

Vissa saker vi läser är rolig läsning. Mycket känner jag igen och tänker, men oj det där hade nästan jag kunnat skriva. Men långtifrån allt. Nänä! Så lätt ska jag inte ha det!
Just nu (förutom nu då jag tar en välbehövlig paus) läser jag en läxa som är så tung och akademisk att jag knappt fattar vad som står i texten. Jag gissar att jag är ringrostig men också att författaren använt ett onödigt krångligt språk. Sånt är jag allergisk mot!

Just det här stycket är det minst krångliga. Här har jag ju till och med kunnat förstå! Jojo, det kan nog bli tufft för Persiljan att plugga läroplansteori...
Vilken tur att det mesta annat är intressanta saker som är riktigt lättläst.

 Pommac han tycker att jag är tråkig som sitter still vid matbordet i timme efter timme istället för att leka med honom och hans boll. Sickna dumheter! Jag tror jag ska gå ut och kasta loss ett tag. Både för hans och min skull.

Tankar före.

Innan jag fick barn hade jag många tankar om hur jag skulle vara som mamma. Mycket blev så men minst lika mycket, om inte mer, blev inte så.  Det där tror jag många känner igen.
Man har en klar bild men man har ingen aning egentligen.

Lite så tror jag det blir nu när jag läser till lärare. Ambitionen är skyhög, förväntningarna stora, tankarna nästan svindlande och idéerna många.
Att plugga kommer att vara som en graviditet.
Att börja jobba som lärare blir föräldraskapet.
Förmodligen kommer mycket att bli som man tänkt, men mer kommer nog inte att bli så.
Jag säger inte att det här är något dåligt. Många upplevelser som förälder var glada överraskningar, som att vissa saker kunde jag fast jag inte hade en aning om att jag kunde och jag hade egenskaper som jag inte visste att jag hade.
Jag anar att det är på samma sätt för lärarstudenten. Mycket kommer att bli överraskningar väl i yrket. Både goda och dåliga men det är ju det som är tjusningen också.

Skolan har alltid intresserat mig. Långt innan jag satte saker på pränt har jag funderat kring skolfrågor. När jag nyss börjat blogga för sju år sen skrev jag inlägg som reflekterade över skolan och jag tänker fortfarande ungefär så.
Jag gissar att de som är lärare och läser/läste mina ord är mer luttrade, och tänker  "jaja idéer kan man ha, men i verkligheten ser det annars ut".  Kanske ungefär som de som redan har fått barn som lyssnar på en förstagångsföderskas alla planer på vad hon ska göra när babyn är född. Man vet att inget blir precis som hon tänkt men man låter henne hållas och upptäcka det alldeles själv.

Jag förstår att jag kommer att kämpa med ekonomiska ramar, rektorers mål, skolors traditioner, föräldrars skepsis, barns olika behov, egen trötthet och helt enkelt ovana med jobbet. Men kanske kommer jag också att ha en en del ny kreativitet och energi in i uppdraget.

Jag har lärt mig att inget går på räls. Men jag har massor av tankar och idéer och massor av lust inför det här och med vetskapen att jag förmodligen kommer att stöta på en helt annan verklighet än den jag tror gör att jag bara blir mer taggad!

Det ska bli SÅ roligt att få börja insupa kunskapen. På måndag börjar första föreläsningen och jag kan knappt vänta.

(Åldersnojan har jag spolat ner i toaletten. Så det så!)

Läs en bok så blir du klok. Läs två och bli en tok. (Boktok.)

Här får ni följa med på första dagen av resten av mitt liv.

En ny slags resa har tagit sin start. En resa som kunde startat för många många år sen men som av många anledningar fått en uppskjuten avresa. Nu har dock tåget börjat rulla och jag är med på det, lite omtumlad och faktiskt lite lagom skräckslagen.

För första gången i mitt liv har åldersnojan slagit till. Den som jag hört så mycket om men aldrig stött på.
Jag har alltså skrivit in mig på universitetet och i förrgår hade vi första dagen. Det var jag och 2400 19-20åringar. Typ.

Jag försöker dock spana fram emot resmålet långt långt bort, ja faktiskt i bästa fall fyra år bort, så resan kan få vara hur vedermödig, guppig, läskig, torftig, svajig och hemsk som helst, jag tänker sitta kvar ändå.

Det fanns andra i "min" ålder (alltså äldre än 19-20) men de var få. Och det stör mig att min instinkt genast var att bunta ihop mig med de som var lite äldre. Varför det? Varför skulle just vi vara mest passande? Som att ålder är en egenskap, en personlighet?! Dumt. Men kanske mänskligt. Människan är ju rätt korkad.

Nåväl. Nu är jag där. Just nu fegar jag ur under nolleperioden, springer inte på fester och roligheter fast det kanske vore det allra smartaste att vara med på för att få vänner. Men jag TÖRS inte. Jag har fullt upp med att känna mig gammal och fel. Måste vara hemma och hotta upp min garderob, gå ner tjugo kilo, slipa huden, dricka föryngringsdrycker (grönt te? ginsengkinoba? någon?), göra lila dipdyes, pierca mig (not) och samla mig inför den läskiga riktiga skolstarten den första september.

Mitt hopp är att jag då är mindre blyg och rädd. Att jag då börjar se individerna bakom alla släta unga ansikten, att de bakom min mormorsfasad ska se att där är ju hon Persilja, som är ungefär som vi...

Och även om det hoppet inte infrias så kommer det alldeles säkert att kännas bättre. Annars får väl vi gamlingar som finns överallt på de olika utbildningarna bilda klubb och käka lunch ihop och gråta ut hos varann. Eller nåt.

Jag har fått såå många reaktioner på detta mitt tilltag. De allra allra flesta har spontant utbrustit "Vad modigt!"
Jag har inte alls förstått innebörden av de orden. Jag har tänkt vadå modigt? Det var ju bara att skicka in ansökan och vänta. Få besked. Komma in. Det krävdes inte ett skvatt mod.
Men igår förstod jag vad alla menade. Igår när jag vilset stod som en ruggig gammkatta bland alla sidenblanka hermeliner och försökte smälta in.
Jag lyssnade på studentservice uppmaningar att festa loss de här två veckorna för att få vänner för livet, på rektorns tal om hur läskigt det kan kännas att flytta hemifrån och bli vuxen men hur stort och viktigt det är att starta sitt vuxenliv med studier. Ja i princip alla som talade inför oss utgick ifrån att alla nyss lämnat gymnasiet. (Naturligtvis.)  Jag hade förstås blivit stärkt och glad om iallafall någon sagt något om det fåtal gamlingar (galningar?) som valt att studera på äldre dar. Men jag förstår verkligen att ingen gjorde det. För 2381 av de 2400 är ju ändå i målgruppen "nyss lämnat gymnasiet".
Minoriteter brukar glömmas bort. 

Jag förstår nu att det ÄR modigt. Det är så in i bomben modigt att göra en sån här sak för man bryter mot så många konventioner och regler och beteenden att det krävs en hel skottkärra med mod! Och tydligen har jag det för jag tänker gå dit igen fast hela min mage just nu skriker Du behöver inte göra det här. Du kan fortfarande ångra dig. Hoppa av innan du ens börjat.
Jag sänker fort volymen på den där skraja rösten och höjer den som ropar Du är på väg mot ditt drömjobb! Du har alltid velat det här. Fega för fan inte ur nu! Kämpa. Det SKA vara läskigt om det ska ge dig nåt. Du behöver motstånd och fasor. Det är så du vill ha det.

Första dagen då jag lättad började gå mot bilen för att köra hem till mitt kära trygga hus där jag är den jag är och ingen tycker att jag är för gammal (nåja, ibland kanske barnen stönar över mina stoffiliga idéer) då mötte jag en student körandes permobil.
Det var ett tecken till mig.  Jag har verkligen inget att skylla på. Vaffan spelar det för roll att jag är gammal. Det är så och för första gången i mitt liv känner jag det. So what?  Det kan ju vara så att det för ibland bara är en fördel. Ålder är erfarenhet. Ålder är mognad. Ålder är klokhet. Sen kanske jag har svårare att lära in, svårare att hänga med, svårare att komma igång. MEN jag har uthålligheten, tålamodet, lugnet, ron och tryggheten omkring mig. Jag kommer att fixa det här och jag tror till och med att jag kommer att tycka att det är kul.
Resan kanske blir en nöjesresa.
Så småningom. Vem vet.
Och målet långt bort hägrar. Jag fokuserar på det.
Jag ska ju få jobba med världens viktigaste yrke med världens viktigaste människor, barn och ungdomar.
Jag ska (mest troligt, nej, tyst dumma röst!) Absolut! bli LÄRARE!
Det känns fantastiskt. 
Lycka!!!