Jag är en jävla idealist, javisst!

Jag känner varje dag en stor tacksamhet för allt jag fått i livet. Ibland händer saker runt omkring mig som förstärker känslan av oändlig tacksamhet och vilken tur jag haft i lotteriet.

Jag är så tacksam att jag vill dela med mig. Det har jag känt i många år att jag på nåt sätt vill "betala igen" för allt jag fått. Jag har känt mig så priviligerad att jag nästan känt skuld.

Det är ju ingen självklarhet att ha fått växa upp i trygghet med mat på bordet, en varm renbäddad säng och omgiven av föräldrar som jag aldrig ens tänkt tanken att  de inte skulle finnas där varje morgon när jag vaknade. Jag har aldrig behövt vara rädd, varken hemma, i skolan, eller i samhället. Jag har haft idel trygghet.
Obetalbart.
Jag har dessutom haft turen att födas i ett land med stort välstånd, demokrati, hög levnadsstandard med fri skola och fri sjukvård. Jag har fötts till ett av världens rikaste länder!

Jag har försökt betala tillbaka lite av mitt levnadsvälstånd på många olika sätt bland annat genom att fungera som kontaktperson åt människor som inte haft samma tur i lotteriet. Det har jag gjort i flera år och det enda negativa med det är att jag får mer dåligt samvete över hur mycket tur jag haft.

Det är sorgligt orättvist upprörande hur ojämnt fördelat turen i välståndslotteriet är fördelat!!!

Jag har ingen lösning på hur vi ska få det att räcka till alla men jag tror att steg ett är att alla vi som har det bra känner tacksamhet. Varje dag. Att vi verkligen förstår intellektuellt att vi har allt vi behöver och innan vi skaffar mer och höjer oss själva några snäpp så kanske vi ska vänta in alla dem som inte har basbehoven fyllda.

Det här är ju världens svåraste nöt att knäcka eftersom människan tyvärr ofta verkar vara en osolidarisk ekorre som helst samlar på sig så mycket den kan bara för att den kan.

Det är lätt att vara idealist och ha tankar om ett utopiskt samhälle där alla har det bra och resurserna räcker till alla utan att ta slut. Det finns ingen modell som hittills har fungerat prickfritt, men den svenska modellen har iallafall fungerat hyfsat. Vi har än så länge ett samhälle som värnar de svaga, med ett någorlunda fungerande skyddsnät för de svårast utsatta. Det måste vi fortsätta värna! Det är det viktigaste av allt. Vi får inte skrota välfärden för att få enskilda ska få det ännu bättre.

Det är egentligen den viktigaste valfrågan. Vem ger mest till flest.

Jag fortsätter att vara tacksam och hoppas att fler och fler kommer att få anledning att känna sig tacksamma för att vanliga enkla basbehov är täckta.
Vi måste inse att vår landplätt och vår ekonomi räcker till många om vi bara delar rättvist.
Basbehoven är allt vi behöver. Allt annat är bonus.
Det ÄR lätt att vara idealist. Jag vet det. Ni behöver inte banka in det i mitt huvud.
Att omsätta alla goda tankar i verkligheten är en helt annan sak. Det vet jag också. Men vi kan åtminstone LÅTA BLI att välja de partier som vill inskränka vårt fria solidariska samhälle!

Tips på ny blogg.

Som ni märker är det inte någon vidare fart på den här bloggen. Förlåt alla trogna läsare!
Jag kommer säkert att komma igång med min vanliga fart snart.

Kvinnodagen har passerat och då hade jag tänkt tipsa om den här bloggen. Men det är ju inte försent. För mig är det kvinnodag alla dagar.

Det är min nätkompis Ellen som dragit igång ett fantastiskt projekt där hon ska bära förkläde alla dagar i ett helt år, även utomhus, allt för att sätta fokus på det underskattade hemarbetet. Hon kallar sig förklädesfemisten vilket jag tycker är underbart. Läs mer på hennes blogg om hennes tankar kring förklädesaktionen! Ni som följt mig under många år kanske känner igen hennes underbart färgsprakande hus som jag visade bilder ifrån för rätt länge sen. HÄR är inlägget.

När Belinda Olsson hade sin programserie nyligt blev jag så ledsen av alla klagomål som kom från alla de håll. En del feminister klagade och tyckte att hon lade fokus på helt fel saker och kallade henne konservativ och så vidare. Det som gör mig ledsen är att det framgick hur mycket motsättningar det verkar finnas inom den feministiska rörelsen och hur inskränkt och snävt det plötsligt kändes. Jag tycker att en feminist kan vara lite hur som helst och att alla olika falanger borde hålla ihop istället för att som här öppet visa sin splittring. Det borde vara högt i tak och mycket hjärterum. Att det sändes ett program i flera avsnitt på bästa sändningstid som tog upp ämnet feminism på ett personligt sätt tycker jag var helt suveränt och det lyfte frågan och det diskuterades säkert vid många fikabord och bara det är ju gott nog.
 En förklädesfeminist kanske inte låter som en typisk feminist-men det är det visst det!

Här har ni förklädesfeministen på instagram. 

Fyfan!!!

Jag har fyra tonåringar. Hela skalan, 13-19 år.
Vad får de för signaler av att höra såna här nyheter???

Jag blir så FRUKTANSVÅRT upprörd. Det spelar ingen roll vad lagtexten säger. Den är fortfarande tolkningsbar. Att fria sex stycken pojkar som våldtar en flicka i ett låst rum är att lösa upp moralen. Att tolka det som ej värnlöst tillstånd visar tecken på bristande verklighetsförankring och snedvriden kvinnosyn.

Men det som skrämmer mig mest i detta är tanken på de sex pojkarna. Var det INGEN av dem som kände någon motvilja mot situationen???

Att alla sex kunde utföra detta skrämmer skiten ur mig. Vad har de fått för uppfostran då? Har de aldrig lärt sig empati, moral, sunt förnuft???

Och att de sen frias...det är bortom allt förstånd.

Att göra en tavla.

Ja, tavlor gör jag mest hela tiden. Klantiga saker alltså, trampar i klaveret, säger fel saker, snubblar, glömmer bort, är pinsam, men nu var det inte såna tavlor jag tänkte på utan vanliga hederliga bilder att hänga på väggen. Jag gillar ju gamla tapeter och så hade jag några tomma målardukar och två små äldre anatomiplanscher ur en bok.
Jag limmade tapeterna på duken med vanligt tapetlim. Lät torka. Sen satte jag bara fast den lilla planschen med washitejp. Taada.

Verkligen lätt som en plätt men fint tycker jag.

Sen blev jag lite löjligt provocerad av det jag läste i tidningen i morse. Jag har absolut ingenting emot att tjejen gillar Barbie och rosa och allt det där. Det jag blir så provocerad av är att hon först verkar vara en smart, vettig och sympatisk person och så säger hon ändå så här:
"Det ska vara klara skillnader mellan könen. Rosa för flickor och blått för pojkar. – Jag tycker det är hemskt när man hör att det finns föräldrar som köper bilar åt flickor och dockor åt pojkar. Om jag någon gång får en son kommer han definitivt att få en bil. Jag vill absolut se mer rosa för flickor och mer blått för pojkar".
Asså jag fattar inget. Varför då liksom? Jag hör sånt här ibland från unga människor. Fast jag fattar inte varför. Spelar det någon som helst roll??? Återigen frågar jag mig hur FÄRG och SAKER kan ha betydelse för en könsidentiet. Det är ju bara färg och saker liksom. Döda ting utan könstillhörighet. Så är det ju idag i samhället, även om det gudskelov börjar uppluckras, men jag förstår inte hur vi kunnat hamna där och nu när många har börjat se genom den löjliga uppdelningen och fatta att det är individens val och inte några löjliga könsbundna traditioner som ska styra vad en individ ska tycka om, hålla på med och ha tillgång till blir jag så provocerad av att det fortfarande finns unga upplysta människor som ger näring till det här omoderna sättet att se på saken. Som tur är finns det många många unga människor som är kloka och tänker på annat sätt. Men jag vill höra mer från dem. Mycket mer.
Det verkar som att de som har fattat grejen inte behöver uttala sig om det, för det är liksom inget att nämna. Det är så självklart att det inte är någon skillnad och att barn måste få välja själv vad de tycker om. Färg, saker, egenskaper, sätt att vara, intressen, det ska födas ur personen själv och inte ur samhällets korkade uppdelning. Så därför blir jag jätteprovocerad av att en ung människa kan ha såna här i mina ögon underliga åsikter. Var kommer de ifrån? Och tycker hon verkligen sådär och isåfall VARFÖR? Jag förstår faktiskt inte tanken bakom ett sånt uttalande...!
Vilken tur att det finns motvikter iallafall. För balansens skull.

Framtidshopp!

Jag är så glad för den här killen!

Han kommer att ändra på könsrollsstereotyperna som annars troligen skulle tagit mycket längre tid att ändra på. Han är så medveten om vad han gör och verkar så otroligt vettig. Se programmen om honom! De är jättebra!  Visst får han utstå en massa skitsnack och oförstående och fördomsfullhet. Men han bryr sig inte. Han vet vem han är och han kör sin grej. Och tack vare det har han redan börjat krafsa sönder den där blanka hinnan som hållit könsrollsreglerna på mattan och hindrat dem från att sticka upp ovanför ytan.
När Molly var och såg honom i lördags såg hon flera små pojkar som hade försökt efterapa hans stil. Tänk vad en idol kan göra!
Tack vare honom kanske det blir mer okej att få tycka om vad man vill och inte begränsas av könsramar som samhället hittat på. Jag tror att Yohio har sprängt en vall.