Politiska funderingar. Läs allt eller inget, annars missar ni poängen!

Jag tycker om politik, eller egentligen inte politik, men samhällsfrågor. Jag har åsikter och tankar om det mesta och tycker det är mycket intressant. Däremot har jag svårt för valrörelser.
Plötsligt svämmar medier över av länkar till filmklipp, artiklar, bloggar och uttalanden för än den ena och än den andra åsikten. Det gillas och ogillas och hålls med och diskuteras emot.

Kanske är jag lite för känslig för såna här diskussioner. Jag tycker det är otäckt att det blir så hätska och arga meningsskiljaktigheter. Jag kan känna mig mitt i ett krig och jag vill bara medla och få alla att hålla ihop.

Låter det knasigt? Antagligen för att det är det.

Jag vet att jag har problem med det här. Jag tycker det är läskigt på ett otrevligt sätt. Att folk tycker så olika. Och jag kan också tycka att de egentligen tycker lika men talar förbi varann och missar helt vad den andra säger. Det är så mycket pajkastning och fasta åsikter i en valrörelse. Ett skådespel där inget kan ändras och det inte är meningen att man ska lyssna på varandra.

Mest illa tycker jag om när politiker istället för att säga vad de själva tycker tolkar vad de andra tycker och driver sin politik genom att klanka på motståndaren. Och så känns det som att de flesta gör i en valrörelse.
Jag känner att politikerna till mångt och mycket underskattar oss väljare. De tror att vi är dumma i huvudet som går på de enklaste slagorden. Säkert finns det en hel del väljare som inte orkar tänka själva och vill bli styrda med enkla slagkraftiga påståenden,  men är ändå inte större andelen väljare kloka, analyserande människor?

En politiker som numera kommer lite underifrån, det vill säga står utanför regering och riksdag, är Gudrun Schyman. Denna rutinerade kvinna som hållt på så länge och ÄNDÅ inte underskattar oss väljare. Hon talar på ett sätt som förutsätter att vi är tänkande människor. Hon kommer inte med enkla slagord utan ger bakgrunder och analyser till varför hon tycker att det behövs ett feministiskt parti.  Om ni inte haft turen att se henne live kan jag rekommendera att ni tar en halvtimme av er tid och lyssnar på hennes föredrag här: http://www.schyman.se/?page_id=76

Jag beundrar denna briljanta kvinna väldigt mycket!

Jag tycker inte om när politik påminner om mobbing. Som det som nu händer med SD. Jag måste nu poängtera att jag är den siste på jorden som skulle rösta på detta parti så ni inte tror något annat. Trots detta känner jag nu någon slags märklig ömkan med detta parti för att de är mobbade och utfrysta och det gör mig fundersam!
Jag säger inte att det är fel att massivt vända ryggen på deras möten som nu förekommer, jag säger inte att det är fel att vägra debattera med dem men jag tror att det är ett galet sätt att hantera dem på för om jag som inte håller med dem i en enda sakfråga känner någon slags märklig empati för dem, finns det inte risk då att en del börjar hålla på dem för att de hamnar i en slags offerställning? 
Det dummaste vi kan göra är att sätta dem där. De kommer att få sympatiröster av vilsna människor som tycker synd om dem! Jag tror faktiskt det finns en viss risk!

Jag vet att det finns många som reagerar som jag, att man känner sympati med någon bara för att de har en mobb emot sig. Oavsett om man gillar det de gör eller säger. Det massiva motstånd som de nu möter kan slå tillbaka på ett galet sätt!
Det har idag blivit "rätt" att hata en rasist och att slå ner på SD. Det är ju toppen! Men många gör det bara för att "man ska" göra det. Det är politiskt korrekt liksom. En bekväm åsikt. Att ogilla SD gör dig poppis. "Alla" håller med. Och visst, det ÄR ju skitbra, men nånstans är jag rädd att det kommer att slå tillbaka på ett sätt som vi minst anar.

Är det någon som förstår vad jag säger och hur jag tänker???

Jag reagerar alltid på masspsykoser. Jag följer sällan med i såna oavsett om det gäller "hata rasister" eller "måste ha schäslongsoffa" eller vad det nu månde vara som är i ropet. Jag går min egen väg och försöker tänka mina egna tankar och jag tror verkligen att det finns en RISK med att bjuda så extremt hårt motstånd till SD. Jag tror att det finns risk att de får sympatiröster! Tycker-synd-omröster.

Bästa sättet att möta detta parti är kanske att låta dem vara med i alla debatter? Låt dem prata och lita på att folk själva kan bilda sig en uppfattning? Det borde inte vara någon fara alls om folk väljer parti efter intellekt istället för känslor. Eller är jag galet naiv nu? Överskattar jag människor?

Samtidigt som jag skriver det här känner jag en stark oro. TÄNK OM det är så att jättemånga verkligen tycker som SD och att det enda sättet är att bli den där MOBBEN som gör allt för att frysa ut dem. Tänk om utmobbning är det enda rätta? 

Det här är så läskigt tycker jag. Vad är rätt och vad är fel???
Jag är så rädd att vi spelar dem i händerna. Att fler än jag får någon slags beskyddarinstinkt mot den som är mobbad. Oavsett vem det är eller vad de gjort. Det sitter så djupt rotat och väcks liksom instinktivt.

Att rösta tror jag är för många (de flesta väl?) identifiering med ett parti, en politiker eller en grupp och det gäller att inte väcka "fel" identifieringstankar.

Ja, jösses, hur många fattar vad jag egentligen säger!!!???

Jag vet varken ut eller in!