Nyp mig liksom.

Vårens första kalas i växthuset har nu avklarats. Det där glashuset är verkligen en gudagåva. Det gör allting lite mysigare, lite gladare, lite tajtare. Det ligger en bit från huset så det känns lite som borta, det är lite trångt och mysigt när vi är många, det blir liksom avspänt och skönt därinne, och eftersom det är insnöat och utfruset under stor del av året så känns det alltid lite nytt och spännande på våren och så är det ju det där med allt ljus. Det är liksom livgivande!

Jag är mycket förtjust i min lilla glaskoja som ni hör. Och dessutom känns det som att det faktiskt är MITT ställe. Jag har erövrat och bott in mig i den där glasatollen. Tagit den i besittning liksom. Den är i samklang med vad och hur jag är. Om jag vore ett hus skulle jag nog vara lite som det här huset. Skruttigt, gammalt, nött, enkelt, atmosfäriskt och snällt. Såna är alla saker jag dragit dit också. Gamla överblivna saker. Nötta, småtrasiga, enkla. Inget lyx. Och ändå är det den största lyxen jag någonsin kunnat tänka mig. Det har nog inte funnits något jag önskat så hett tidigare som ett sånt här ställe. Och nu har jag det. Nyp mig liksom.

Klänningskloning.

Jag köper nästan aldrig nya tyger. Dels för att jag sällan hittar nya tyger som jag tycker är snygga, dels för att världen är full av begagnade tyger.

Ibland köper jag tyg utan att veta vad jag ska ha det till.
Äsch, nu lurades jag  trots att det inte är första april!  Jag köper ALLTID utan att veta vad det ska bli av tyget. Det gäller ju att passa på! Ser jag ett tyg som jag tycker är snyggt och som är av bra kvalitet då köper jag det. Sen får det ligga till sig. För det är ju så med secondhandmarknaden att det finns bara den enda biten av tyget. Det är ju ytterst sällan man hittar många metrar så att man hinner tänka en vecka innan man slår till.

Ett jerseytyg fyndat på Röda korset för sitt fina blommönster har legat till sig ett bra tag och blev till slut igår en klänning. Jag har en favoritklänning/tunika som alltid åker fram ur garderoben så fort den är ren. Det är nåt med modellen,  passformen, längden, ärmen, halsringningen som gör att jag trivs

Den har dock börjat bli tvättblekt och sjunger på sista versen.  Jag försökte klippa ut den i det andra fina blomtyget.

Det gick verkligen lätt som en plätt.
På någon timme hade jag en ny blommig variant av favoritplagget.

 Nu ska jag sy den i fler tyger när jag ändå är igång. Så får jag många favoriter!

Hej jag heter Persilja och jag är materialist.

Jag är materialist, jag erkänner. Men inte så att jag är köpgalen och vill ha en massa nya saker. Nä, jag är mer av den typen som går igång på skrot och gammalt jox. Ju äldre och skruttigare desto bättre liksom. Jag räddar saker. Jag blir glad av mina skruttsaker.  Och då är man väl materialist?
Om det är sunt eller inte överlåter jag till var och en att tänka. Själv mår jag bra av att vila ögonen på min handtäljda kratta som saknar taggar, gamla slöjdalster som ingen annan velat ha, enbenta små djur och den gamla dörren som lämnats åt sitt öde att regna och ruttna sönder är min allra finaste skatt just nu. Jag heter Persilja och jag är materialist.

Lustfyllda val. (Och kval.)

Jag undrar vad det är som gör att datorn vissa dagar måste TÄNKA hela tiden. Jag skriver några bokstäver och så kommer den färgglada snurran upp och inget händer, datorn tänker och tänker och jag känner mig stressad och irriterad och så har datorn tänkt klart och skriver ut de bokstäver jag knapprat in och så knapprar jag in nya och då ska den tänka igen och jag blir galen och så håller det på.
Vi får se vad det här blir för inlägg, präglat av irritation.
Jag har haft virus, feber och ont överallt och kanske har jag smittat apparaten så att den också fått virus...
Att ligga sjuk och still gör att idéerna poppar upp i skallen. Jag låg och tänkte på en massa saker, bland annat vilken tapet jag skulle vilja sätta upp i den här nischen i hallen där spegeln hänger. Jag fick en obeskrivlig lust att prova och efter några alvedon och timmars vila gick jag ut i förrådet till min tapetrullesamling och bar in några tänkbara kandidater.
Och började prova. (Eller heter det pröva?)

Älskar den här men den är för småblommig för att få den pampiga woawkänslan jag vill ha i hallen. Man ska gå in och bli golvad liksom.

Den här ger lite golvningseffekt men väljer jag denna så blir det mycket som måste ändras runtom.

Den här överraskade. På rulle är det fin, på väggen FANTASTISK!!! Men färgen gjorde sig inte riktigt till omgivningen. Den här MÅSTE upp någonstans, den är för fin att ligga i förråd. Synd jag bara ha en rulle!!!

Jag vill så gärna ha gult till det rosa på stockar och ledstång. Trots att jag inte är någon fantast av gult på väggar så funderar jag allvarligt på denna. Gult och rosa är ju en oslagbar kombination enligt mig så kanske denna på garderoberna och så den knallrosa på väggen...funderar och funderar...

Jag har väldigt fria händer, men den här kan Mannen inte med. Jag ÄLSKAR den och förstår inte alls hur han kan tycka att den är ful. Jag tänker att det är min högre utvecklade smak och bidar min tid. En vacker dag kanske han ser det jag ser...

Jag tycker MYCKET om den här och kommer att sätta upp den någonstans i huset. Dock ej här då den är för blek för att ha en välkomnande effekt.

En sak är klar. Det mesta ser bra ut om man tar närbilder. Synd att ögonen ska ta in helheten hela tiden.

Egentligen vill jag ha någon helt annan tapet för det finns ju en uppsjö av fina tapeter i världen men jag blir liksom nöjdare av att jobba utifrån det jag redan har. Det blir en större utmaning och känslan av att göra så fint jag kan med vad jag har är oslagbar. Jag vill inte köpa nytt i onödan.
Vad jag fått fram av denna provning (här ska det dock inte vara prövning och därmed kanske jag har svaret på min undran...) är att det gärna kan vara en mörk tapet på den där nischväggen. Jag klurar vidare. Jag har ju faktiskt några fler att prova. Och jag gillar att ha det att gå och tänka på. Det ska mogna fram långsamt.

Sen testade jag söta ELLENS idé. Hon kom på den briljanta idén att byta ut garderobsdörrarna och blanda om dem. Så det var jag ju tvungen att prova (pröva?). Kul grej. Men det fick mig att ännu mer inse att den röda måste bytas ut. Den är för stark i sammanhanget helt enkelt. 

Vi fick känslan av vapensköldar. Familjen Anderssonts egen vapensköld...
I väntan på att jag ska ta ett beslut i den världsviktiga färgpåtapetfrågan satte jag upp ett tyg som passade med vapensköldsgarderoberna. Så nu ser det ut så här.  Fast jag tror inte det gör det alltför länge om jag känner mig rätt. Har jag väl fått en idé i huvudet så kan jag inte släppa den. Och idén ser inte ut så här. Men nuet och verkligheten ser ju ut så här.