Om tacksamhet.

Jag har tappat bloggfarten som ni kanske märkt. Ni tappra som ändå hittar hit. Jag som bloggat flitigt i sju år har nu tappat vanan att skriva en rad. Det märks direkt på prestationsångesten. Det måste plötsligt handla om något för att jag ska känna att det är värt att skriva om. Nu försöker jag driva bort den känslan för så har ju aldrig min blogg fungerat för mig. Jag har skrivit för att skriva. För att jag tycker så mycket om orden.
Skolan löper på. Vi tragglar grammatik som är så urbota tråkigt att jag baxnar. Men det sägs att det är roligt om man kan det, så jag siktar mot det. Vår lärare säger så och han verkar faktiskt tycka att det är roligt! Jag återkommer i ämnet om det förvandlas till roligt.

I övrigt läser vi om svenska som andraspråk och jag har lärt mig att den som ska lära sig ett andraspråk har så mycket lättare för det om de samtidigt får utveckla sitt förstaspråk. Det är ju så självklart egentligen men ändå fungerar det inte så på alla ställen i våra svenska skolor.

Vi lär oss att använda estetiska läroprocesser vilket jag tycker är toppen. Allt blir så mycket roligare och trevligare med estetik. Sjunga, dansa, måla, skapa sig till kunskap. Japp, min melodi!

Annars bävar jag inför julen.

Julen som plötsligt ifjol blev en sorgens högtid. Inget känns lockande med jul längre. Bara sorgliga tankar och saknad. Men jag fixar jul ändå förstås för att inte överföra min julsorg på barnen. De kan få fortsätta tycka att det är glädjens högtid. Men inne i mig kommer minnen av nattsvarta händelser.

Önskar nästan att jag missat en tenta så att jag tvingats grotta ner mig i lite pluggande under julen...

Samtidigt går mina tankar till alla dem som verkligen har det svårt. De som förlorat sina barn, de som sitter ute och fryser och tigger en krona här, en krona där och alla de som är ensamma och alla andra i vår vida värld som lever liv som är fyllda av sorg och svårigheter. Jag har det så bra att jag skäms. Men jag är tacksam. Djupt tacksam för allt.