9 jan. 2015

Att skriva för att bli bedömd.

Nu är julen nästan bortstädad. Stjärnor och adventsstakar är kvar, de lyser ju så mysigt, men de ryker förmodligen i helgen när jag behöver göra nåt annat än att träna grammatik.
Det är mycket sånt nu. Plugg. Råplugg till och med. Igår var första examinationsuppgiften (som jag fixade, jiiiha) och det följer nu en efter en hela veckan som kommer. Det är mycket skrivuppgifter som ska in och då trivs jag som fisken i vattnet. Ååå om man bara fick skriva sig till en examen då skulle jag fixa det här helt utan ångest. Men så lätt ska vi inte ha det. Råplugg och skrivtentor ingår ju vare sig man vill eller inte. (Vill inte! Men gör det förstås.) Nu har jag en helg på  mig att träna så det ska nog gå bra.
Jag trodde inte att jag skulle tycka så mycket om att skriva och bli bedömd. Jag älskar det! Att det sitter en lärare och lusläser mina ord och verkligen analyserar vad det är jag säger och sen ger ett omdöme på det... jag tycker så mycket om den känslan! Att skriva till den mottagaren. Det ger mig så mycket och jag anstränger mig allt jag kan och vässar min penna och ger mig den på att skriva det allra bästa jag kan och jag läser om och om igen tills det känns alldeles perfekt och då lämnar jag in och då har jag gjort mitt allra allra bästa. Jag tror det är det som är så stimulerande. Att jag verkligen ger allt. Det ger ett mervärde att utnyttja allt man har och en tillfredsställelse som är ovärderlig för min självkänsla som skribent.
Även om ni kära läsare läst mina ord så vet jag ju att ni inte sitter med de allra mest granskande glasögonen på er och bedömer mig. Det är också ett skönt sätt att skriva, att veta att det man skriver blir läst, men med en välvilja och en frivillighet och utan en tanke på att bedöma. Två olika sätt att skriva text,  till två mottagare av skilda slag. Båda stimulerande.
Jag tycker verkligen om att skriva!

Ett av skrivuppdragen vi har är att skriva om hur vi ska få eleverna att utveckla sitt skrivande. Svårt, men intressant. Egentligen väldigt abstrakt när man inte jobbat som lärare men rätt skönt att vara fri i tanken och utveckla sina idéer utan att veta hur det verkligen fungerar i verkligheten. Tids nog kommer vi som lärare att bli varse alla svårigheter och då kan det vara bra att ha varit lite i det blå och fått flyga högt och sikta mot stjärnorna. Idéer och tankar som väcks däruppe kan ju behövas också. För det finns ju alla sorters elever. De som inte vill (kan) skriva alls till de som bara vill skriva och så allt där mellan. Att nå dem alla är ju målet och att utveckla dem alla. Då kan man behöva flyga högt för att kunna landa i trädtopparna iallafall om ni förstår liknelsen.

Ja, jag roar mig som ni hör. (Läser.) Hejdlöst. Och medan jag gör det växer tvätthögarna och diskberget och dammråttorna. Men det är så det är. Det hade de säkert gjort om jag bott ensam i ett studentrum också. Det är jag säker på. Jag låter mig uppslukas.





4 jan. 2015

Jag skäms över hur bra vi har det!

Jisses vad länge sen jag skrev nåt! Jag har varit helt utan inspiration att skriva blogg och när den eventuellt funnits har inte tiden funnits och när både tid och inspiration funnits har jag fått så höga ambitioner att det måste handla om nåt speciellt när det är så sällan jag skriver och så har det inte blivit någonting alls.
Min blogg har ju ALDRIG handlat om nåt speciellt! Jag har ju bara skrivit för att jag tycker så mycket om att skriva och att missa hela den poängen är ju bara dumt. Så nu provar jag författa ett inlägg utan tanke på att förmedla någonting annat än att jag faktiskt är här och skriver.

Det har blivit ett nytt år sen sist. 2015.
Vad kan det året innehålla? Ingen som vet exakt vad som väntar runt hörnen.
Jag slås mest hela tiden av att jag är en så priviligierad (hur tusan stavar man till det?) människa. Närmast bestämt varenda gång jag handlar påminns jag om mitt läge. För utanför varje mataffär sitter numera en stackars tiggare och håller ut sin mugg. Jag kommer ut med matkassar fyllda med mat och tar min bil och åker hem till ett hus med värme och en säng och rinnande vatten och en massa LYX som teve, dator, böcker och saker, med vetskapen att mina barn är hos mig och får gå i skolan, och om jag blir sjuk får jag vård och om jag blir utfattig får jag hjälp. Skillnaden är makalös och olustig. Jag ger alltid och skulle vilja ge så oändligt mycket mer och mår fysiskt illa av de som hånar och spottar på dessa människor.
Jag orkar inte höra en gång till myten om mercsedesen som står parkerad bakom hörnet eller vad nu alla korkskallar säger som sprider osanningar om tiggarna. Var har solidariteten tagit vägen?
Var finns empatin?
Jag får fortsätta med tacksamhetens tanke från förra inlägget fast det är tacksamhet med en smula skuldkänsla. Jag borde kunna göra mer. VI borde kunna göra mer. För andra. För många andra. 
Jag kan inte låta bli att se på mina bilder nedan med en slags skamsen genans. Mina speglar. Varför så många? För att jag är så lyckligt lottad att jag inte behöver bekymra mig om mat på bordet. Mitt julpynt. Varför så mycket? För att jag är så jävla priviligierad! Jag är så priviligierad att jag kan ägna mig åt att limma ihop porslin till ett ofantligt fat för allt julgodis vi kan mumsa i oss på jul.
Jag är tacksam varje dag. Jag är oändligt tacksam. Och jag skäms. Jo jag gör det. Så förbannat! Gör inte ni det ibland? Och det enda jag gör (förutom att dela med mig så mycket jag kan) är att åtminstone ha vett att vara tacksam. Men det känns som att det fan inte räcker! Inte på långa vägar!!!