Det stämmer nog rätt bra på vad jag sysslat med all ledig tid sen min mamma plötsligt och helt oväntat lämnade oss.
Jag har varit besatt.
Varje minut jag haft över har jag maniskt stått vid strykbrädan och strukit linne.
Linne är ett så fint ord på det där man har när man bäddar sina sängar.
Sänglinne.
Påslakan, lakan, örngott.
I många år har det varit en bortglömd och bortprioriterad syssla, att stryka sängkläder. Sånt har jag inte haft tid med. Det har känts otroligt överflödigt. Ändå älskar jag tyg och doften av nystruket och att ha ordning i linneskåpet.
Alla barn har tidigt fått lära sig att själva bädda rent och de har fått välja fritt ur sängklädesgömmorna. Det har inte varit världens bästa ordning när de stökat runt och letat fina påslakan.
Så drabbades vi plötsligt av denna sorgliga händelse och det blev som att jag blev besatt.
Jag började stå och stryka alla illa vikta påslakan och slarvigt ihoprullade lakan och felvikta örngott en natt när jag inte kunde sova och sen fortsatte jag varje ledig stund.
Jag fann någon slags ro och sinnesfrid där vid det fräsande ångstrykjärnet och en underlig bisarr tröst i att släta ut skrynklor och veck med det ångvarma strykjärnet. Metodiskt arbetade jag mig igenom hög efter hög.
Jag är inte klar ännu, har mycket strykning framför mig och det är jag glad för. Jag behöver just precis det för att knuten i magen ska kännas lite mindre.
Jag har hittat mitt sätt att hantera det svåra. Ett sätt. Det ger mig ett underligt lugn och en känsla av kontroll.
Inget mer hemskt kan hända om linneskåpen är så här fin.
Det är kanske en slags besvärjelse.
Sen kom jag på att para ihop påslakan med örngott och knyta ett fint band runt så att det inte skulle bli samma kaos direkt igen. Nu kan alla ta ett färdigt paket med allt de behöver för att renbädda sin säng. En oemotståndlig nystruken väldoftande hög med sängkläder. Och naturligtvis ligger det väldoftande tvålar utsrpridda i skåpen också. Det är en av mammas många fina idéer.
