Att skriva för att bli bedömd.

Nu är julen nästan bortstädad. Stjärnor och adventsstakar är kvar, de lyser ju så mysigt, men de ryker förmodligen i helgen när jag behöver göra nåt annat än att träna grammatik.
Det är mycket sånt nu. Plugg. Råplugg till och med. Igår var första examinationsuppgiften (som jag fixade, jiiiha) och det följer nu en efter en hela veckan som kommer. Det är mycket skrivuppgifter som ska in och då trivs jag som fisken i vattnet. Ååå om man bara fick skriva sig till en examen då skulle jag fixa det här helt utan ångest. Men så lätt ska vi inte ha det. Råplugg och skrivtentor ingår ju vare sig man vill eller inte. (Vill inte! Men gör det förstås.) Nu har jag en helg på  mig att träna så det ska nog gå bra.
Jag trodde inte att jag skulle tycka så mycket om att skriva och bli bedömd. Jag älskar det! Att det sitter en lärare och lusläser mina ord och verkligen analyserar vad det är jag säger och sen ger ett omdöme på det... jag tycker så mycket om den känslan! Att skriva till den mottagaren. Det ger mig så mycket och jag anstränger mig allt jag kan och vässar min penna och ger mig den på att skriva det allra bästa jag kan och jag läser om och om igen tills det känns alldeles perfekt och då lämnar jag in och då har jag gjort mitt allra allra bästa. Jag tror det är det som är så stimulerande. Att jag verkligen ger allt. Det ger ett mervärde att utnyttja allt man har och en tillfredsställelse som är ovärderlig för min självkänsla som skribent.
Även om ni kära läsare läst mina ord så vet jag ju att ni inte sitter med de allra mest granskande glasögonen på er och bedömer mig. Det är också ett skönt sätt att skriva, att veta att det man skriver blir läst, men med en välvilja och en frivillighet och utan en tanke på att bedöma. Två olika sätt att skriva text,  till två mottagare av skilda slag. Båda stimulerande.
Jag tycker verkligen om att skriva!

Ett av skrivuppdragen vi har är att skriva om hur vi ska få eleverna att utveckla sitt skrivande. Svårt, men intressant. Egentligen väldigt abstrakt när man inte jobbat som lärare men rätt skönt att vara fri i tanken och utveckla sina idéer utan att veta hur det verkligen fungerar i verkligheten. Tids nog kommer vi som lärare att bli varse alla svårigheter och då kan det vara bra att ha varit lite i det blå och fått flyga högt och sikta mot stjärnorna. Idéer och tankar som väcks däruppe kan ju behövas också. För det finns ju alla sorters elever. De som inte vill (kan) skriva alls till de som bara vill skriva och så allt där mellan. Att nå dem alla är ju målet och att utveckla dem alla. Då kan man behöva flyga högt för att kunna landa i trädtopparna iallafall om ni förstår liknelsen.

Ja, jag roar mig som ni hör. (Läser.) Hejdlöst. Och medan jag gör det växer tvätthögarna och diskberget och dammråttorna. Men det är så det är. Det hade de säkert gjort om jag bott ensam i ett studentrum också. Det är jag säker på. Jag låter mig uppslukas.

Livet är här och nu. Glöm aldrig det.

Att vara tillbaka i skolan som vuxen...det är en märklig känsla egentligen, Jag är jämnårig med lärarna men känner mig ändå ibland som en liten unge bredvid dem. De är LÄRAREN och jag är ELEVEN. Plötsligt finner jag mig i en roll jag inte varit i på evigheter. Märklig känsla. Inte oäven men konstig.

Jag faller in i beteenden som jag trodde att jag inte hade längre. Som att bli alldeles toknervös för en redovisning. Helt galet. Knäskålarna hoppar och det susar i öronen och jag minns inte vad jag sagt.
Det är nästan lite roligt.

Jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lastgammal av det här studentlivet men istället känner jag mig till och med ibland jämngammal med de flesta i klassen.
Jag är sannerligen mer livserfaren än majoriteten men likväl är jag oerfaren och okunnig om det yrke jag utbildar mig till precis som de flesta andra i klassen är.

Jag stormtrivs. Sa jag det?
Det är en helt underbar klass och att vara 22 stycken som strävar mot samma mål är en härlig känsla. Vi är alla olika men har mycket gemensamt.
Jag tänker ibland att de undrar över mig. Varför jag som är så Hiiiiimla gammal är där med dem. Fast ingen säger nåt och ingen visar nåt så jag tror det bara är hjärnspöken i mitt huvud.

Såklart är det skillnad. Jag har inte "framtiden för mig" som de unga i klassen har. De har hela livet på sig och det har ju inte jag...!Men samtidigt är det så det är och egentligen har jag ju "hela livet" framför mig också! Det är bara det att jag även har ett rätt långt liv bakom mig. Men ingen vet ju hur långt liv man har framför sig...
Vad vet man?
Det är där jag är. Att jag inte tittar så himla mycket på ålder. Jag vet att andra gör det åt mig men så länge inte jag bekymrar mig är det ju inget problem.
Jag är förnöjd och glad för hur mitt liv är. Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta och är det inte så man ska leva? Att göra saker istället för att ångra att man inte vågade. För hade jag inte vågat DÅ vet jag att jag ångrat mig. Även om jag säkert varit nöjd med mitt liv ändå hade jag alltid gått och undrar hur det skulle varit...
Ibland känner jag mig modig för att jag vågar gå mot normerna. Men sen känner jag mig larvig att jag ens tänker på det. Jag tror inte så många reagerar. Och gör de det är det ju inte mitt problem.

Det kallas visst åldersnoja det där jag grunnar över.

Jag är en jävla idealist, javisst!

Jag känner varje dag en stor tacksamhet för allt jag fått i livet. Ibland händer saker runt omkring mig som förstärker känslan av oändlig tacksamhet och vilken tur jag haft i lotteriet.

Jag är så tacksam att jag vill dela med mig. Det har jag känt i många år att jag på nåt sätt vill "betala igen" för allt jag fått. Jag har känt mig så priviligerad att jag nästan känt skuld.

Det är ju ingen självklarhet att ha fått växa upp i trygghet med mat på bordet, en varm renbäddad säng och omgiven av föräldrar som jag aldrig ens tänkt tanken att  de inte skulle finnas där varje morgon när jag vaknade. Jag har aldrig behövt vara rädd, varken hemma, i skolan, eller i samhället. Jag har haft idel trygghet.
Obetalbart.
Jag har dessutom haft turen att födas i ett land med stort välstånd, demokrati, hög levnadsstandard med fri skola och fri sjukvård. Jag har fötts till ett av världens rikaste länder!

Jag har försökt betala tillbaka lite av mitt levnadsvälstånd på många olika sätt bland annat genom att fungera som kontaktperson åt människor som inte haft samma tur i lotteriet. Det har jag gjort i flera år och det enda negativa med det är att jag får mer dåligt samvete över hur mycket tur jag haft.

Det är sorgligt orättvist upprörande hur ojämnt fördelat turen i välståndslotteriet är fördelat!!!

Jag har ingen lösning på hur vi ska få det att räcka till alla men jag tror att steg ett är att alla vi som har det bra känner tacksamhet. Varje dag. Att vi verkligen förstår intellektuellt att vi har allt vi behöver och innan vi skaffar mer och höjer oss själva några snäpp så kanske vi ska vänta in alla dem som inte har basbehoven fyllda.

Det här är ju världens svåraste nöt att knäcka eftersom människan tyvärr ofta verkar vara en osolidarisk ekorre som helst samlar på sig så mycket den kan bara för att den kan.

Det är lätt att vara idealist och ha tankar om ett utopiskt samhälle där alla har det bra och resurserna räcker till alla utan att ta slut. Det finns ingen modell som hittills har fungerat prickfritt, men den svenska modellen har iallafall fungerat hyfsat. Vi har än så länge ett samhälle som värnar de svaga, med ett någorlunda fungerande skyddsnät för de svårast utsatta. Det måste vi fortsätta värna! Det är det viktigaste av allt. Vi får inte skrota välfärden för att få enskilda ska få det ännu bättre.

Det är egentligen den viktigaste valfrågan. Vem ger mest till flest.

Jag fortsätter att vara tacksam och hoppas att fler och fler kommer att få anledning att känna sig tacksamma för att vanliga enkla basbehov är täckta.
Vi måste inse att vår landplätt och vår ekonomi räcker till många om vi bara delar rättvist.
Basbehoven är allt vi behöver. Allt annat är bonus.
Det ÄR lätt att vara idealist. Jag vet det. Ni behöver inte banka in det i mitt huvud.
Att omsätta alla goda tankar i verkligheten är en helt annan sak. Det vet jag också. Men vi kan åtminstone LÅTA BLI att välja de partier som vill inskränka vårt fria solidariska samhälle!

Bara bilder. Inga ord.

Blandad kompott från veckan som gått.

Har jag ovanliga tankar eller helt vanliga tankar???

Hur många människor känner som jag, att de inte utnyttjar sin fulla potential?
Jag har så mycket jag VET att jag skulle göra så bra och där jag skulle komma såååå till min rätt. Jag kan mycket. Jag är BRA på mycket men jag känner att jag inte använder det.

Många får nog använda sina scills precis där de behövs. De kan varje dag gå och lägga sig med känslan av att de använt hela sin förmåga på bästa sätt.

Jag går nästan varje kväll och lägger mig med känslan av att inte ha utnyttjat min potential.
Är inte det förfärligt sorgligt?

Eller är det bara bortskämt och dumt att känna så?

Har alla människor såna här tankar eller är det bara några som går omkring och tror att de är nåt "mer" än vad de faktiskt är?

Jag är oerhört frustrerad över de här tankarna.

Ibland tänker jag att nä nu får jag för fan skärpa mig och sluta gå omkring och tro att jag egentligen har något stordåd framför mig när jag i själva verket aldrig kommer att komma längre än så här där jag är just nu. Outnyttjad. Potential. UTAN potential?

Jag tror jag måste komma till en slags vändpunkt där jag antingen tar mig vidare till den där världen jag tror finns där jag ska komma till min rätt eller inse att jag faktiskt inte bär på någon potential av det slaget jag tror. Finna mig i att det blir inte bättre än så här.


Och det är ju rätt bra som det är!!! Till och med VÄLDIGT bra.

 Varför går jag då och väntar på något större och bättre och viktigare liksom? Kommer jag alltid att göra det oavsett vad som händer?

Är det bara ett karaktärsdrag hos mig?

VAD är min potential?
Hur ska jag känna att jag utnyttjar den?
Hur ska jag känna att jag utför något som jag är nöjd med? Som motsvarar mina högre förväntningar.

Min man disputerar om några dagar. Flera års forskning ska nu redovisas och försvaras. Han utnyttjar verkligen sin potential.
Kanske kan man inte vara två i en familj med fyra barn som kan utnyttja hela sin potential?

Kanske är det så enkelt att jag hamnat i den klassiska "kvinnofällan". Jag avskyr det ordet! Det säger att det är en fälla att ha huvudansvaret för sina barn. Så har jag aldrig känt. Det har verkligen inte varit någon fälla. Däremot har det tagit oceaner av tid och kraft och energi. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte kunnat utnyttja mina andra potentialer. (Om jag nu har några.)
Mammapotentialen har jag använt allt vad jag kan.

Men sånt räknas inte i dagens samhälle. Det är en fälla. Något dåligt.

 Fast det tycker inte jag! Jag ångrar inte alls att jag tagit så stort ansvar.
Min make har till exempel kunnat åka iväg och sitta och skriva i skärgården precis när han velat. No problem. Han har kunnat fokusera HELT och hållet på sin avhandling. Han har antagligen gjort det utan att ens reflektera över att det kanske inte alls hade varit möjligt om jag också fokuserat lika mycket på nåt annat som inte var familjen. 
Nu har jag inte gjort det, för den tiden har inte funnits. (Obs skrivet utan minsta bitterhet!)

Att jag inte utnyttjar min fulla potential (vad den nu är, om den nu finns) har kanske en logisk förklaring?
Eller är det bara undanflykter? Borde jag inte ha kunnat fokusera på fler saker?

Nu behöver inte någon komma med några feministiska slagord här. Jag är den förste att inse och erkänna att det inte varit särksilt jämställt i vår familj men det beror inte på att jag är kvinna och han är man och att vi tycker att det ska vara så. Det beror helt och hållet på medvetna val. Frivilliga val!

Jag är feminist och tycker att grundförutsättningarna ska vara exakt jämställda, men att varje familj ändå ska kunna göra som de vill. FÖRUTSÄTTNINGARNA ska vara lika, det ska inte finnas minsta  tvivel om den saken!

Men åter till MITT dilemma.
Hur ska jag komma dit att jag känner att jag utnyttjar min potential? Hur ska jag hitta vägen dit? Jag har irrat bort mig i en slags snårig skog så jag ser inte vägen! Jag har ingen plan och ingen aning och det är så oerhört frustrerande!!!

Och är det här en vanlig känsla eller bär jag på något unikt?

Jag har senaste tiden daglingen lyssnat på podcasten Värvet och medvetet bara valt intervjuer med kvinnor. Det är Amanda Ooms, Bea Schyffert, Klara Zimmergren, Anna Mannheimer, Lotta Lundgren, Bodil Malmsten och så vidare och så vidare. Alla är så kallade lyckade kvinnor som gör det de är bra på. Kvinnor som utnyttjar sin fulla potential. (Tror jag!) Kvinnor som inspirerar.
Och jag går där och lyssnar och känner mig outnyttjad. Som ett oöppnat paket kanske.

Gud vad svårt att erkänna egentligen! Det är ju jätteloosigt!!! Jättesorgligt och kanske helt galet att berätta öppet. Sånt ska man väl knipa käft om? Man ska väl helst känns sig lyckad och tillfreds? Fast jag tycker på nåt sätt om den här känslan av att jag har något som bubblar av lust att få göra något som jag är bra på fast jag inte vet riktigt VAD. Om ni fattar.

Så min potential är inte bara outnyttjad, den är även oupptäckt! Jag anar den långt långt in i mig, men jag hittar den inte.

Faskiken, det kanske är sorgligt ändå? Eller är det bra? Lyckligt?

Nu kommer kanske en del människor att känna sig överlägsna av att jag avslöjar mina svagheter. Men det spelar ingen roll. Mina svagheter står jag för. Det är en styrka att göra det.

Jag är inte svag. Jag är faktiskt väldigt stark. En av de starkaste jag vet. Ja, nästan som Pippi, så stark är jag och att jag går omkring och inte lyfter hästar fast jag faktiskt kan det är bara för att jag är så himla snäll.

Jag tror att jag måste börja ta för mig. Ingen kommer att ge mig den tid och den plats jag behöver. Jag måste TA den själv.

Men först måste jag komma på vad jag vill och vad jag kan. Jag måste hugga ner lite sly. Det har kommit så himla mycket rotskott och luftrötter att jag inte hittar moderplantan. Jag måste kanske rensa, ansa och plantera om innan det kan gro något som kan växa sig starkt...?

Det låter så lätt när jag tänker i plantväg. Men hur gör jag på riktigt?

Jag är mycket intresserad av att höra om det finns någon fler därute som irrar så här som jag, som tror att det finns en jultomte som har ett stort paket med överraskningar som han bara har glömt att lämna, och att han faktiskt en vacker dag ska hitta igen mig.

Eller är det så att jag aldrig blivit riktigt vuxen?
Tänker kanske några av er Men väx upp för fan! Det finns ingen jultomte!

Sist av alla?

Jag har blivit podcastfrälst! (sist av alla antagligen). Jag har ingen iphone och inte heller någon annan bra smartphone om än en halvbra sådan. (Den duger jättebra åt mig som nöjer mig med ATT den kan ta foton och inte så mycket HUR den tar foton, men det blir nog nästa steg.) Jag surfar aldrig på telefonen heller, tycker det tar alldeles för lång tid och är alldeles för smått. (Ålderstecken?) Jag använder min mobiltelefon att RINGA med (JO!) och att smsa med och att ta lite kort med när jag inte är nära min stora kamera. Lite instagrammande håller jag också på med. Men annars nada.

Men så övertalade min 17-åring mig att lyssna på podcast när jag gick på hundpromenader för att han tycker det är så himla bra och jag var så klart tvungen att testa. Först laddade jag hem några avsnitt av Spanarna  från  P1 som jag ofta annars missar då det går fredagar klockan 15.00.

Promenaderna med nu Spanarna i öronen blev plötsligt Så Mycket Bättre! Vägar som på sista tiden känts alltför upptrampade trampades nu lätt och snabbt som om de var nya. Knappt hade jag märkt att jag gått vägar som jag annars knatar rätt motvilligt bara för min och Pommacs välbefinnandes skull. .

Podcast, eller podradio, gör att jag kan göra två saker samtidigt, två bra saker, motion för kroppen och vovven och samtidigt lite stimulans för hjärnan. Så himla bra och nu vill jag ha mer och mer.

Jag har nu även laddat ner Carina Berg och Jenny Strömstedts podcasts som är jättebra.(De finns tydligem på "teve" också-jag lyssnar bara.) De har sköna röster, pratar väldigt lätt, är ibland så roliga att jag skrattar högt (Carina Berg och jag har EXAKT samma fnisshumor) . Jag ska snart ladda ner Kristian Luuk och Andres Lokkos och Värvet med Kristoffer Trumf som jag fått tips om.
Sen kan man ladda ner alla P1:s Sommarprogram, alla Menu i P1, ja det mesta i radio som man tycker om att lyssna på finns som poddar. Det är som ett stort smörgåsbord. Jag känner mig helt frälst.

Det finns till exempel en massa specialpodcasts som stickpodden, (fast jag gillar inte deras röster så mycket men om man är jätteintresserad av stickning kan det passera) en inredningspod (kanske inte direkt ett tips mer ett exempel). Det finns en hel VÄRLD av podcast att ta del av. Och det är GRATIS. Så himla bra!

Kanske har ni några bra poddar som ni tror att jag kan gilla?  Gärna lite svamliga men med ett slags allvar och mening ändå. Eller något intressant och seriöst utan svammel, för såna dagar finns ju också. Tipsa gärna!

De enda nackdelarna med det här är två saker;  jag missar ljuden utomhus som faktiskt kan vara en fröjd för själen som fågelkvitter, snöknarr, vind, traktorbrum, hästgnägg och sånt och så hinner jag inte kläcka så många idéer som jag faktiskt annars gör när jag går och är grymt uttråkad. DÅ kommer det alltid flygande jätteroliga osynliga saker genom luften och piggar upp mig. Förresten det finns en tredje dålig grej också, jag får lite obehaglig känsla i öronen av plopparna. Nästan lite domning när jag kommer in och tar bort plopparna. Men det går ju att lösa genom att skaffa lurar istället.

Här kommer några bilder från helgen som inte har ett skvatt med podcasts att göra.

Här kan man nästan se hur vissa tänker att i det här huset har man inte så många etikettsregler. Ehm...

Vita vackra vidder.

Vintern är här och det är UNDERBART!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ser ni att stolen är GLAD?

Jag älskar snön. Allt blir rent, vitt, kallt, vackert och tyst. Det är som att klä in världen i bomull.

Höstlov.

Skog.

Hav.

Favoritplats.

Vänskap.

Biologisk sensation.

Hysterisk.

Plågad.

Nostalgi.

Vardag.

Smaskens.

Flit.

Utställning.

Last.

Några vänliga ord.

Ni vet såna där dagar då allt känns fel. En sån hade jag idag. Tills det vände.
Från det jag steg upp haltade det mesta. Jag hade ingen handduk när jag klev ur duschen (i mestadels kallt vatten) utom den sjöblöta som någon använt för att torka vatten på golvet med. Mjölken var slut och kaffefiltret vek sig. Mackan smakade vitlök för att någon lagt en odiskad kniv i diskstället och självklart regnade det ute.

När jag äntligen kom ihåg att åka och lämna blod två veckor för sent hade de stängt för utbildning. När jag hämtade ett barn på Ormberget efter en friluftsdag som jag lovat hann jag köra hem och kliva ur bilen och nästan sätta mig att sy när nästa ringde och hade slutat och behövde skjuts. Jag hämtade och hann precis hem och skulle precis sätta mig då...ja just det...nästa barn hade missat bussen och behövde skjuts.
Dagar då det flyter råkar de alltid ringa precis när en har hoppat in i bilen och inga extrasvängar behövs. Men idag var det haltardag och då blir det såklart missflyt.
Ni förstår nog ungefär hur dagen förflöt. Otur, missflyt och småirritation mest hela dagen.

Men så! När jag stod i kö och väntade på att få betala mjölken jag inhandlat, då knackar någon mig på axeln och en man i sina bästa år säger Jag måste bara få säga VILKET vackert hår du har! 
Kassörskan log, de bakom han som komplimerade log och mest av alla log jag och tackade för de snälla orden.
På vägen ut ur butiken log jag extra mycket bara för att en av sakerna som jag tyckt haltat mest under min skräpiga dag var att jag inte hade hunnit tvätta håret på morgonen då varmvattnet tog slut och jag kände mig ofräsch och hade helst velat gömma håret under en mössa och ändå tyckte någon att det var så fint att det värt att säga det!

Så mycket en sån sak kan göra för en annan människa! En komplimang är alltid välkommen. Det är gratis att ge, man kan aldrig ge för många och man kan aldrig slösa för mycket på dem.
Den mannen gjorde min dag. Efter det vände det. Jag har haft värsta flytet sen dess. Hunnit massor, lagat smarrig mat, njutit av Jess i New Girl som avslutning på dagen (älskar Jess och Schmidt och alla de andra) och nu har jag faktiskt INTE slarvat bort varken telefon eller glasögon innan jag ska dyka i säng något som vanligen annars händer och jag kan få ägna en kvart åt att röja runt efter det innan jag får gå och sova.
Tänk, allt tack vare några snälla ord!

Livet.

Tänk vad fint det vore om man kunde bära andras sorger och bekymmer ibland.
Avlasta och erbjuda vila.
Tänk om min gråt kunde hjälpa.
Tänk om den sorgsenhet jag känner kunde  lindra sorg.
Kanske är det inte så dumt med de här gråterskorna som finns i en del andra kulturer.
Det kanske är så att många som gråter skänker lindring?
Jag vet inte.
Jag känner att det finns så mycket jag skulle vilja göra för att hjälpa de som drabbats av det värsta som kan hända men att det inte finns något jag kan göra som skulle kunna lindra. 

Att drabbas av det svåraste samtidigt som världen snurrar vidare som om inget hänt det är så bisarrt.


Det enda som betyder något är livet.

Det är det vi har.

Vi måste ta tillvara det.

Det är det enda jag kan tänka som har någon mening.

Liv och död.

Det är allt som finns. Allt annat är bara rekvisita...

Utsikt och insikt.

En uthungrad pyttepytteliten igelkott har upptagit vår tid och våra tankar idag.

 Var är hens mamma? Klarar den sig utan? Ska vi verkligen mata den? Så hungrig som den var tror jag ändå att vi får försöka hjälpa den så gott vi kan. Stackars liten.

Och på ängen som är vår närmsta granne betar nu två hästar. Kan man ha vackrare utsikt än så???

Jag är sååå tacksam att bo på landet idag!!! Igelkottar, hästar, tystnad, idyll. Lovely!

Läskiga broar över virvlande fors.

Här haglar inte precis inläggen. Jag njuter av att vara i min egen regi och slippa känna pressen att skapa inlägg. Här händer inte så fasligt mycket heller. Allt lullar på ungefär som vanligt.

Ett par rosa converse har flyttat in till dotterns lycka. Pastellfärgerna reades ut nu när skolstarten nalkas. Som om höst och pasteller inte passar ihop, vilken tur att vi inte tycker så!
Vi har varit på paltmiddag hos fina vänner och spelat kubb och sett laxar kämpa som furier i forsen för att komma upp för ett omöjligt vattenfall.

Som tur är har människorna som dämt upp forsen gjort en trappa till dem.

 I det gula huset har jag tillbringat många mysiga dagar som barn. Och nu har vi börjat med en ny sommartradition. Jag tror det är fjärde året nu som vi träffas, tre barndomsvänner med våra familjer.

För att komma ner till forsen och vattenfallet måste man välja mellan att gå över en järnvägsbro eller en svajig hängbro. Båda är lika läskiga. Det tyckte jag som barn och det tycker jag ännu. Godstågen svischar förbi i en hiskelig fart så det gäller att hinna över innan tåget kommer.  Men vi valde ändå järnvägsbron. Och gissa vem som fotade laxar som hoppade mer än jag? Jo ingen mindre än Mattias Klum. Det ni! Här är hans bil.