Jag har tappat bloggfarten som ni kanske märkt. Ni tappra som ändå hittar hit. Jag som bloggat flitigt i sju år har nu tappat vanan att skriva en rad. Det märks direkt på prestationsångesten. Det måste plötsligt handla om något för att jag ska känna att det är värt att skriva om. Nu försöker jag driva bort den känslan för så har ju aldrig min blogg fungerat för mig. Jag har skrivit för att skriva. För att jag tycker så mycket om orden.
Skolan löper på. Vi tragglar grammatik som är så urbota tråkigt att jag baxnar. Men det sägs att det är roligt om man kan det, så jag siktar mot det. Vår lärare säger så och han verkar faktiskt tycka att det är roligt! Jag återkommer i ämnet om det förvandlas till roligt.
I övrigt läser vi om svenska som andraspråk och jag har lärt mig att den som ska lära sig ett andraspråk har så mycket lättare för det om de samtidigt får utveckla sitt förstaspråk. Det är ju så självklart egentligen men ändå fungerar det inte så på alla ställen i våra svenska skolor.
Vi lär oss att använda estetiska läroprocesser vilket jag tycker är toppen. Allt blir så mycket roligare och trevligare med estetik. Sjunga, dansa, måla, skapa sig till kunskap. Japp, min melodi!
Annars bävar jag inför julen.
Julen som plötsligt ifjol blev en sorgens högtid. Inget känns lockande med jul längre. Bara sorgliga tankar och saknad. Men jag fixar jul ändå förstås för att inte överföra min julsorg på barnen. De kan få fortsätta tycka att det är glädjens högtid. Men inne i mig kommer minnen av nattsvarta händelser.
Önskar nästan att jag missat en tenta så att jag tvingats grotta ner mig i lite pluggande under julen...
Samtidigt går mina tankar till alla dem som verkligen har det svårt. De som förlorat sina barn, de som sitter ute och fryser och tigger en krona här, en krona där och alla de som är ensamma och alla andra i vår vida värld som lever liv som är fyllda av sorg och svårigheter. Jag har det så bra att jag skäms. Men jag är tacksam. Djupt tacksam för allt.
24 nov. 2014
26 okt. 2014
Livet är här och nu. Glöm aldrig det.
Att vara tillbaka i skolan som vuxen...det är en märklig känsla egentligen, Jag är jämnårig med lärarna men känner mig ändå ibland som en liten unge bredvid dem. De är LÄRAREN och jag är ELEVEN. Plötsligt finner jag mig i en roll jag inte varit i på evigheter. Märklig känsla. Inte oäven men konstig.
Jag faller in i beteenden som jag trodde att jag inte hade längre. Som att bli alldeles toknervös för en redovisning. Helt galet. Knäskålarna hoppar och det susar i öronen och jag minns inte vad jag sagt.
Det är nästan lite roligt.
Jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lastgammal av det här studentlivet men istället känner jag mig till och med ibland jämngammal med de flesta i klassen.
Jag är sannerligen mer livserfaren än majoriteten men likväl är jag oerfaren och okunnig om det yrke jag utbildar mig till precis som de flesta andra i klassen är.
Jag stormtrivs. Sa jag det?
Det är en helt underbar klass och att vara 22 stycken som strävar mot samma mål är en härlig känsla. Vi är alla olika men har mycket gemensamt.
Jag tänker ibland att de undrar över mig. Varför jag som är så Hiiiiimla gammal är där med dem. Fast ingen säger nåt och ingen visar nåt så jag tror det bara är hjärnspöken i mitt huvud.
Såklart är det skillnad. Jag har inte "framtiden för mig" som de unga i klassen har. De har hela livet på sig och det har ju inte jag...!Men samtidigt är det så det är och egentligen har jag ju "hela livet" framför mig också! Det är bara det att jag även har ett rätt långt liv bakom mig. Men ingen vet ju hur långt liv man har framför sig...
Vad vet man?
Det är där jag är. Att jag inte tittar så himla mycket på ålder. Jag vet att andra gör det åt mig men så länge inte jag bekymrar mig är det ju inget problem.
Jag är förnöjd och glad för hur mitt liv är. Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta och är det inte så man ska leva? Att göra saker istället för att ångra att man inte vågade. För hade jag inte vågat DÅ vet jag att jag ångrat mig. Även om jag säkert varit nöjd med mitt liv ändå hade jag alltid gått och undrar hur det skulle varit...
Ibland känner jag mig modig för att jag vågar gå mot normerna. Men sen känner jag mig larvig att jag ens tänker på det. Jag tror inte så många reagerar. Och gör de det är det ju inte mitt problem.
Det kallas visst åldersnoja det där jag grunnar över.
Jag faller in i beteenden som jag trodde att jag inte hade längre. Som att bli alldeles toknervös för en redovisning. Helt galet. Knäskålarna hoppar och det susar i öronen och jag minns inte vad jag sagt.
Det är nästan lite roligt.
Jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lastgammal av det här studentlivet men istället känner jag mig till och med ibland jämngammal med de flesta i klassen.
Jag är sannerligen mer livserfaren än majoriteten men likväl är jag oerfaren och okunnig om det yrke jag utbildar mig till precis som de flesta andra i klassen är.
Jag stormtrivs. Sa jag det?
Det är en helt underbar klass och att vara 22 stycken som strävar mot samma mål är en härlig känsla. Vi är alla olika men har mycket gemensamt.
Jag tänker ibland att de undrar över mig. Varför jag som är så Hiiiiimla gammal är där med dem. Fast ingen säger nåt och ingen visar nåt så jag tror det bara är hjärnspöken i mitt huvud.
Såklart är det skillnad. Jag har inte "framtiden för mig" som de unga i klassen har. De har hela livet på sig och det har ju inte jag...!Men samtidigt är det så det är och egentligen har jag ju "hela livet" framför mig också! Det är bara det att jag även har ett rätt långt liv bakom mig. Men ingen vet ju hur långt liv man har framför sig...
Vad vet man?
Det är där jag är. Att jag inte tittar så himla mycket på ålder. Jag vet att andra gör det åt mig men så länge inte jag bekymrar mig är det ju inget problem.
Jag är förnöjd och glad för hur mitt liv är. Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta och är det inte så man ska leva? Att göra saker istället för att ångra att man inte vågade. För hade jag inte vågat DÅ vet jag att jag ångrat mig. Även om jag säkert varit nöjd med mitt liv ändå hade jag alltid gått och undrar hur det skulle varit...
Ibland känner jag mig modig för att jag vågar gå mot normerna. Men sen känner jag mig larvig att jag ens tänker på det. Jag tror inte så många reagerar. Och gör de det är det ju inte mitt problem.
Det kallas visst åldersnoja det där jag grunnar över.
23 sep. 2014
Kreativa projekt.
Ibland kliar det i fingrarna rent bokstavligt. Då bara MÅSTE
jag göra något kreativt med händerna. Idag kände jag att det blev akut. Jag var liksom tvungen. Det var ju flera veckor sen!
Resultatet blev en trasklädd cykelkorg. Min vanliga lite buckliga svarta cykelkorg i metall blev i mina ögon lite roligare med trasremsorna och framför allt blev jag ju av med kreativitetsklådan som nästan plågade mig.
Det blev så himla bra!
Kommer ni ihåg hur det såg ut innan? I våras såg det ut så här.
Tidigt i somras gick startskottet då Molly och jag målade Hönshuset. Sen lade jag tegelsten och natursten och sist byggde Mannen planket. Nu är det bara lite småfix kvar.
Som vanligt är det mesta återbruksmaterial.
Resultatet blev en trasklädd cykelkorg. Min vanliga lite buckliga svarta cykelkorg i metall blev i mina ögon lite roligare med trasremsorna och framför allt blev jag ju av med kreativitetsklådan som nästan plågade mig.
Apropå kreativitet så är plank och stenprojektet nu avslutat för denna säsong.
Tyvärr är det höst och det blir väl först nästa säsong som vi inviger området men det är ju fint att titta på även om det är lite för kyligt att sitta där för tillfället.
Det blev så himla bra!
Kommer ni ihåg hur det såg ut innan? I våras såg det ut så här.
Omålat hönshus, ofixad mark och allmänt skrotigt. |
Massor av brännässlor och annat ogräs. |
Tidigt i somras gick startskottet då Molly och jag målade Hönshuset. Sen lade jag tegelsten och natursten och sist byggde Mannen planket. Nu är det bara lite småfix kvar.
Som vanligt är det mesta återbruksmaterial.
16 sep. 2014
Så synd att vi låter media tycka åt oss!!!
Som blivande lärare blir jag nu EXTRA förbannad på alla skriverier som sänker läraryrket till värsta bottennivåerna om och om igen.
Jag har alltid hävdat att det är en bild som media valt att visa.
Media är INTE sakliga och ständiga sanningssägare om nu någon trodde det. Jag anser att de väljer en ståndpunkt som de kanske tycker sig se tendenser till, väljer ut en massa exempel som stärker deras teori och så kör de stenhårt och publicerar artikel efter artikel och bygger upp den bild de valt att visa.
Jag är tämligen tvärsäker på att det är så här det går till. Vill man vara riktigt konspiratorisk kan man tänka sig att de olika ägarkrafterna beställt en viss bild.
Det här blir alltid extra tydligt då drevet går efter en politiker eller maktperson som "gjort något". På några dagar kan de avsätta vem de vill. Man kan bara hoppas att det inte går att beställa sånt...! HÄR skrev jag om min mediaskepticism för sju år sen. Jag står fortfarande bakom varje ord.
Om mina konspirationsmisstankar är sanna eller ej kan vi ju låta vara osagt men jag vet att läraryrket länge varit medias hackkyckling.
När jag nu är på väg in i yrket öppnar sig mina ögon än mer och artiklarna som skrivs gör nästan ont att läsa. Som den HÄR. Den som skrivit den artikeln kände verkligen för att lustmörda yrket.
Vilken seriös människa skulle vilja söka lärarutbildningen efter att ha läst den där artikeln? (Möjligtvis jag bara för att jag blir så förbannad och vill bevisa motsatsen!)
Det stämmer ju inte heller! På någon ort möjligtvis men inte i Luleå, här hade vi många som stod i kö och inte kom in.
Sen har vi den HÄR artikeln. Lika elak den. Och VARFÖR väljer man att skriva om just läraryrket? Varför jämför man med just den utbildningen? Javisstja, man har ju bestämt sig för att såga yrket.
Nu är det ju så att många människor tror att allt som står i tidningen är sant. Det kanske inte är ljug direkt (eller ibland är det ju det!) men det är en bild som man valt att presentera från ett visst håll.
Media har bestämt att läraryrket är det mest utskällda, det med lägst status, det yrke som ingen vill utbilda sig till utom de som är så korkade att de inte kom in NÅGON annanstans.
Jag blir så ARG!!! Den här bilden stämmer ju inte med verkligheten!!!
Samtidigt blir jag triggad. Som alltid då jag blir arg. Jag får sån lust att personligen viga mitt liv åt att HÖJA statusen kring lärare och skolan.
Det kanske blir lite svårt men eftersom alla kan göra något gör jag nu ett inlägg där jag hoppas väcka tankar hos några!
Om ni visste så många BRA lärare det finns. (Jag vet att ni VET). Lärare som kämpar i yrket och gör underverk för våra ungar därute i skolan. TROTS att de har så dåliga löner. (Tack för hjälpen media...! Not.)
Alla har väl stött på dem, lärarna, våra vardagshjältar. Men hur ofta hyllar vi dem?
Inte lika ofta som vi berättar om de som är dåliga tror jag.
Jag skyller även detta på media. För i vårt bakhuvud har vi vetskapen om det som sagts högt och så länge: lärarna är dåååliga, obildade och inkompetenta och skolan funkar inte osv.
Om barnen har en fantastisk lärare som lyfter våra barn till oanade höjder, stärker deras självförtroende, får dem att utföra mirakel i skolarbetet, får dem att längta till sin trygga skolmiljö varje dag, höjer vi dem till skyarna då? Det händer säkert. Men ofta kanske vi tänker vilket bra jobb jag gjort som förälder och vilket intelligent barn jag har...
Mina barn har haft många FANTASTISKA lärare. De har gjort allt det där de ska och mer. De har lämnat avtryck i våra barn som de alltid kommer att bära med sig.
När mina barn var mindre brukade jag skriva ett långt tackbrev till deras lärare när skolan var slut för terminen. Jag berättade vilket positivt inflytande de haft, hur mitt barn utvecklats och hur tacksam jag var.
Det var ovanligt sa de. Det hade aldrig hänt förr. Därför gjorde jag det till en tradition.
Sen blev barnen större och tyckte det var alldeles för pinsamt att jag gjorde så och då slutade jag. Men tacksamheten har jag kvar.
Jag tror att många av oss känner så. Vi samlar hjärtligt gärna in pengar till en tackblomma till examen och tänker säkert tacksamma tankar. Men kommer vi ihåg att säga det högt till lärarna?
Jag tycker vi borde säga det så ofta vi kan. Släng iväg ett mejl eller lägg en status på facebook, twittra eller vad ni nu brukar ha för kanaler när ni vill säga nåt. Skrik ut er tacksamhet!
Tillsammans kanske vi kan ändra synen på lärarens yrke. Få det att framstå i sin rätta dager: ett av de viktigaste yrkena i världen som är värd all vår uppskattning.
Jag har alltid hävdat att det är en bild som media valt att visa.
Media är INTE sakliga och ständiga sanningssägare om nu någon trodde det. Jag anser att de väljer en ståndpunkt som de kanske tycker sig se tendenser till, väljer ut en massa exempel som stärker deras teori och så kör de stenhårt och publicerar artikel efter artikel och bygger upp den bild de valt att visa.
Jag är tämligen tvärsäker på att det är så här det går till. Vill man vara riktigt konspiratorisk kan man tänka sig att de olika ägarkrafterna beställt en viss bild.
Det här blir alltid extra tydligt då drevet går efter en politiker eller maktperson som "gjort något". På några dagar kan de avsätta vem de vill. Man kan bara hoppas att det inte går att beställa sånt...! HÄR skrev jag om min mediaskepticism för sju år sen. Jag står fortfarande bakom varje ord.
Om mina konspirationsmisstankar är sanna eller ej kan vi ju låta vara osagt men jag vet att läraryrket länge varit medias hackkyckling.
När jag nu är på väg in i yrket öppnar sig mina ögon än mer och artiklarna som skrivs gör nästan ont att läsa. Som den HÄR. Den som skrivit den artikeln kände verkligen för att lustmörda yrket.
Vilken seriös människa skulle vilja söka lärarutbildningen efter att ha läst den där artikeln? (Möjligtvis jag bara för att jag blir så förbannad och vill bevisa motsatsen!)
Det stämmer ju inte heller! På någon ort möjligtvis men inte i Luleå, här hade vi många som stod i kö och inte kom in.
Sen har vi den HÄR artikeln. Lika elak den. Och VARFÖR väljer man att skriva om just läraryrket? Varför jämför man med just den utbildningen? Javisstja, man har ju bestämt sig för att såga yrket.
Nu är det ju så att många människor tror att allt som står i tidningen är sant. Det kanske inte är ljug direkt (eller ibland är det ju det!) men det är en bild som man valt att presentera från ett visst håll.
Media har bestämt att läraryrket är det mest utskällda, det med lägst status, det yrke som ingen vill utbilda sig till utom de som är så korkade att de inte kom in NÅGON annanstans.
Jag blir så ARG!!! Den här bilden stämmer ju inte med verkligheten!!!
Samtidigt blir jag triggad. Som alltid då jag blir arg. Jag får sån lust att personligen viga mitt liv åt att HÖJA statusen kring lärare och skolan.
Det kanske blir lite svårt men eftersom alla kan göra något gör jag nu ett inlägg där jag hoppas väcka tankar hos några!
Om ni visste så många BRA lärare det finns. (Jag vet att ni VET). Lärare som kämpar i yrket och gör underverk för våra ungar därute i skolan. TROTS att de har så dåliga löner. (Tack för hjälpen media...! Not.)
Alla har väl stött på dem, lärarna, våra vardagshjältar. Men hur ofta hyllar vi dem?
Inte lika ofta som vi berättar om de som är dåliga tror jag.
Jag skyller även detta på media. För i vårt bakhuvud har vi vetskapen om det som sagts högt och så länge: lärarna är dåååliga, obildade och inkompetenta och skolan funkar inte osv.
Om barnen har en fantastisk lärare som lyfter våra barn till oanade höjder, stärker deras självförtroende, får dem att utföra mirakel i skolarbetet, får dem att längta till sin trygga skolmiljö varje dag, höjer vi dem till skyarna då? Det händer säkert. Men ofta kanske vi tänker vilket bra jobb jag gjort som förälder och vilket intelligent barn jag har...
Mina barn har haft många FANTASTISKA lärare. De har gjort allt det där de ska och mer. De har lämnat avtryck i våra barn som de alltid kommer att bära med sig.
När mina barn var mindre brukade jag skriva ett långt tackbrev till deras lärare när skolan var slut för terminen. Jag berättade vilket positivt inflytande de haft, hur mitt barn utvecklats och hur tacksam jag var.
Det var ovanligt sa de. Det hade aldrig hänt förr. Därför gjorde jag det till en tradition.
Sen blev barnen större och tyckte det var alldeles för pinsamt att jag gjorde så och då slutade jag. Men tacksamheten har jag kvar.
Jag tror att många av oss känner så. Vi samlar hjärtligt gärna in pengar till en tackblomma till examen och tänker säkert tacksamma tankar. Men kommer vi ihåg att säga det högt till lärarna?
Jag tycker vi borde säga det så ofta vi kan. Släng iväg ett mejl eller lägg en status på facebook, twittra eller vad ni nu brukar ha för kanaler när ni vill säga nåt. Skrik ut er tacksamhet!
Tillsammans kanske vi kan ändra synen på lärarens yrke. Få det att framstå i sin rätta dager: ett av de viktigaste yrkena i världen som är värd all vår uppskattning.
En gammal bild från när dottern lär sig odla får illustrera lärande. |
8 sep. 2014
Nu är det på riktigt. Och kul!
Det har nu gått en vecka sen skolan började på riktigt.
Allt är mycket mycket bättre än hur det kändes första dagen. Ni kommer väl ihåg min fasa över att vara en gammal käring på fel plats. Nu känner jag mig helt acklimatiserad. Jag är en elev bland andra och alla klasskompisar må tänka vad de vill om denna mormor som börjat skolan, det märks då inte ett skvatt. De är alla snälla och accepterande. Vilken tur.
Jag tror att jag har fyra fantastiskt roliga år framför mig. Och jobbiga.
Det är en hel del att läsa in mellan lektionspassen.
Vissa saker vi läser är rolig läsning. Mycket känner jag igen och tänker, men oj det där hade nästan jag kunnat skriva. Men långtifrån allt. Nänä! Så lätt ska jag inte ha det!
Just nu (förutom nu då jag tar en välbehövlig paus) läser jag en läxa som är så tung och akademisk att jag knappt fattar vad som står i texten. Jag gissar att jag är ringrostig men också att författaren använt ett onödigt krångligt språk. Sånt är jag allergisk mot!
Just det här stycket är det minst krångliga. Här har jag ju till och med kunnat förstå! Jojo, det kan nog bli tufft för Persiljan att plugga läroplansteori...
Vilken tur att det mesta annat är intressanta saker som är riktigt lättläst.
Pommac han tycker att jag är tråkig som sitter still vid matbordet i timme efter timme istället för att leka med honom och hans boll. Sickna dumheter! Jag tror jag ska gå ut och kasta loss ett tag. Både för hans och min skull.
Allt är mycket mycket bättre än hur det kändes första dagen. Ni kommer väl ihåg min fasa över att vara en gammal käring på fel plats. Nu känner jag mig helt acklimatiserad. Jag är en elev bland andra och alla klasskompisar må tänka vad de vill om denna mormor som börjat skolan, det märks då inte ett skvatt. De är alla snälla och accepterande. Vilken tur.
Jag tror att jag har fyra fantastiskt roliga år framför mig. Och jobbiga.
Det är en hel del att läsa in mellan lektionspassen.
Vissa saker vi läser är rolig läsning. Mycket känner jag igen och tänker, men oj det där hade nästan jag kunnat skriva. Men långtifrån allt. Nänä! Så lätt ska jag inte ha det!
Just nu (förutom nu då jag tar en välbehövlig paus) läser jag en läxa som är så tung och akademisk att jag knappt fattar vad som står i texten. Jag gissar att jag är ringrostig men också att författaren använt ett onödigt krångligt språk. Sånt är jag allergisk mot!
Just det här stycket är det minst krångliga. Här har jag ju till och med kunnat förstå! Jojo, det kan nog bli tufft för Persiljan att plugga läroplansteori...
Vilken tur att det mesta annat är intressanta saker som är riktigt lättläst.
Pommac han tycker att jag är tråkig som sitter still vid matbordet i timme efter timme istället för att leka med honom och hans boll. Sickna dumheter! Jag tror jag ska gå ut och kasta loss ett tag. Både för hans och min skull.
30 aug. 2014
Trädgårdsprojekt.
Arbetet fortskrider. Det är faktiskt nästan klart. Lite läkt, lite falu rödfärg, lite finlir runt lådor och avslut på stengångar. Men sen är det faktiskt klart. Vårt projekt som löpt över flera år.
Faktum är att när vi flyttade in för sju år sen var det BARA nässlor och ett och annat hallonsnår där. Trettio kvadrat med nässlor. Som nu är en mysig uteplats.
Bra jobbat av oss!
Som alltid när man gör nåt nytt framstår plötsligt allt gammalt i sämre dager. Växthuset ser plötsligt ut att vara i akut behov av målning för att inte tala om huset.
Men tills det är gjort får vi vända blicken mot det nya och njuta.
Imorgon tror jag det mesta av bygget är helt klart och målat.
Faktum är att när vi flyttade in för sju år sen var det BARA nässlor och ett och annat hallonsnår där. Trettio kvadrat med nässlor. Som nu är en mysig uteplats.
Bra jobbat av oss!
Som alltid när man gör nåt nytt framstår plötsligt allt gammalt i sämre dager. Växthuset ser plötsligt ut att vara i akut behov av målning för att inte tala om huset.
Men tills det är gjort får vi vända blicken mot det nya och njuta.
Imorgon tror jag det mesta av bygget är helt klart och målat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)