Jag är en jävla idealist, javisst!

Jag känner varje dag en stor tacksamhet för allt jag fått i livet. Ibland händer saker runt omkring mig som förstärker känslan av oändlig tacksamhet och vilken tur jag haft i lotteriet.

Jag är så tacksam att jag vill dela med mig. Det har jag känt i många år att jag på nåt sätt vill "betala igen" för allt jag fått. Jag har känt mig så priviligerad att jag nästan känt skuld.

Det är ju ingen självklarhet att ha fått växa upp i trygghet med mat på bordet, en varm renbäddad säng och omgiven av föräldrar som jag aldrig ens tänkt tanken att  de inte skulle finnas där varje morgon när jag vaknade. Jag har aldrig behövt vara rädd, varken hemma, i skolan, eller i samhället. Jag har haft idel trygghet.
Obetalbart.
Jag har dessutom haft turen att födas i ett land med stort välstånd, demokrati, hög levnadsstandard med fri skola och fri sjukvård. Jag har fötts till ett av världens rikaste länder!

Jag har försökt betala tillbaka lite av mitt levnadsvälstånd på många olika sätt bland annat genom att fungera som kontaktperson åt människor som inte haft samma tur i lotteriet. Det har jag gjort i flera år och det enda negativa med det är att jag får mer dåligt samvete över hur mycket tur jag haft.

Det är sorgligt orättvist upprörande hur ojämnt fördelat turen i välståndslotteriet är fördelat!!!

Jag har ingen lösning på hur vi ska få det att räcka till alla men jag tror att steg ett är att alla vi som har det bra känner tacksamhet. Varje dag. Att vi verkligen förstår intellektuellt att vi har allt vi behöver och innan vi skaffar mer och höjer oss själva några snäpp så kanske vi ska vänta in alla dem som inte har basbehoven fyllda.

Det här är ju världens svåraste nöt att knäcka eftersom människan tyvärr ofta verkar vara en osolidarisk ekorre som helst samlar på sig så mycket den kan bara för att den kan.

Det är lätt att vara idealist och ha tankar om ett utopiskt samhälle där alla har det bra och resurserna räcker till alla utan att ta slut. Det finns ingen modell som hittills har fungerat prickfritt, men den svenska modellen har iallafall fungerat hyfsat. Vi har än så länge ett samhälle som värnar de svaga, med ett någorlunda fungerande skyddsnät för de svårast utsatta. Det måste vi fortsätta värna! Det är det viktigaste av allt. Vi får inte skrota välfärden för att få enskilda ska få det ännu bättre.

Det är egentligen den viktigaste valfrågan. Vem ger mest till flest.

Jag fortsätter att vara tacksam och hoppas att fler och fler kommer att få anledning att känna sig tacksamma för att vanliga enkla basbehov är täckta.
Vi måste inse att vår landplätt och vår ekonomi räcker till många om vi bara delar rättvist.
Basbehoven är allt vi behöver. Allt annat är bonus.
Det ÄR lätt att vara idealist. Jag vet det. Ni behöver inte banka in det i mitt huvud.
Att omsätta alla goda tankar i verkligheten är en helt annan sak. Det vet jag också. Men vi kan åtminstone LÅTA BLI att välja de partier som vill inskränka vårt fria solidariska samhälle!

Politiska funderingar. Läs allt eller inget, annars missar ni poängen!

Jag tycker om politik, eller egentligen inte politik, men samhällsfrågor. Jag har åsikter och tankar om det mesta och tycker det är mycket intressant. Däremot har jag svårt för valrörelser.
Plötsligt svämmar medier över av länkar till filmklipp, artiklar, bloggar och uttalanden för än den ena och än den andra åsikten. Det gillas och ogillas och hålls med och diskuteras emot.

Kanske är jag lite för känslig för såna här diskussioner. Jag tycker det är otäckt att det blir så hätska och arga meningsskiljaktigheter. Jag kan känna mig mitt i ett krig och jag vill bara medla och få alla att hålla ihop.

Låter det knasigt? Antagligen för att det är det.

Jag vet att jag har problem med det här. Jag tycker det är läskigt på ett otrevligt sätt. Att folk tycker så olika. Och jag kan också tycka att de egentligen tycker lika men talar förbi varann och missar helt vad den andra säger. Det är så mycket pajkastning och fasta åsikter i en valrörelse. Ett skådespel där inget kan ändras och det inte är meningen att man ska lyssna på varandra.

Mest illa tycker jag om när politiker istället för att säga vad de själva tycker tolkar vad de andra tycker och driver sin politik genom att klanka på motståndaren. Och så känns det som att de flesta gör i en valrörelse.
Jag känner att politikerna till mångt och mycket underskattar oss väljare. De tror att vi är dumma i huvudet som går på de enklaste slagorden. Säkert finns det en hel del väljare som inte orkar tänka själva och vill bli styrda med enkla slagkraftiga påståenden,  men är ändå inte större andelen väljare kloka, analyserande människor?

En politiker som numera kommer lite underifrån, det vill säga står utanför regering och riksdag, är Gudrun Schyman. Denna rutinerade kvinna som hållt på så länge och ÄNDÅ inte underskattar oss väljare. Hon talar på ett sätt som förutsätter att vi är tänkande människor. Hon kommer inte med enkla slagord utan ger bakgrunder och analyser till varför hon tycker att det behövs ett feministiskt parti.  Om ni inte haft turen att se henne live kan jag rekommendera att ni tar en halvtimme av er tid och lyssnar på hennes föredrag här: http://www.schyman.se/?page_id=76

Jag beundrar denna briljanta kvinna väldigt mycket!

Jag tycker inte om när politik påminner om mobbing. Som det som nu händer med SD. Jag måste nu poängtera att jag är den siste på jorden som skulle rösta på detta parti så ni inte tror något annat. Trots detta känner jag nu någon slags märklig ömkan med detta parti för att de är mobbade och utfrysta och det gör mig fundersam!
Jag säger inte att det är fel att massivt vända ryggen på deras möten som nu förekommer, jag säger inte att det är fel att vägra debattera med dem men jag tror att det är ett galet sätt att hantera dem på för om jag som inte håller med dem i en enda sakfråga känner någon slags märklig empati för dem, finns det inte risk då att en del börjar hålla på dem för att de hamnar i en slags offerställning? 
Det dummaste vi kan göra är att sätta dem där. De kommer att få sympatiröster av vilsna människor som tycker synd om dem! Jag tror faktiskt det finns en viss risk!

Jag vet att det finns många som reagerar som jag, att man känner sympati med någon bara för att de har en mobb emot sig. Oavsett om man gillar det de gör eller säger. Det massiva motstånd som de nu möter kan slå tillbaka på ett galet sätt!
Det har idag blivit "rätt" att hata en rasist och att slå ner på SD. Det är ju toppen! Men många gör det bara för att "man ska" göra det. Det är politiskt korrekt liksom. En bekväm åsikt. Att ogilla SD gör dig poppis. "Alla" håller med. Och visst, det ÄR ju skitbra, men nånstans är jag rädd att det kommer att slå tillbaka på ett sätt som vi minst anar.

Är det någon som förstår vad jag säger och hur jag tänker???

Jag reagerar alltid på masspsykoser. Jag följer sällan med i såna oavsett om det gäller "hata rasister" eller "måste ha schäslongsoffa" eller vad det nu månde vara som är i ropet. Jag går min egen väg och försöker tänka mina egna tankar och jag tror verkligen att det finns en RISK med att bjuda så extremt hårt motstånd till SD. Jag tror att det finns risk att de får sympatiröster! Tycker-synd-omröster.

Bästa sättet att möta detta parti är kanske att låta dem vara med i alla debatter? Låt dem prata och lita på att folk själva kan bilda sig en uppfattning? Det borde inte vara någon fara alls om folk väljer parti efter intellekt istället för känslor. Eller är jag galet naiv nu? Överskattar jag människor?

Samtidigt som jag skriver det här känner jag en stark oro. TÄNK OM det är så att jättemånga verkligen tycker som SD och att det enda sättet är att bli den där MOBBEN som gör allt för att frysa ut dem. Tänk om utmobbning är det enda rätta? 

Det här är så läskigt tycker jag. Vad är rätt och vad är fel???
Jag är så rädd att vi spelar dem i händerna. Att fler än jag får någon slags beskyddarinstinkt mot den som är mobbad. Oavsett vem det är eller vad de gjort. Det sitter så djupt rotat och väcks liksom instinktivt.

Att rösta tror jag är för många (de flesta väl?) identifiering med ett parti, en politiker eller en grupp och det gäller att inte väcka "fel" identifieringstankar.

Ja, jösses, hur många fattar vad jag egentligen säger!!!???

Jag vet varken ut eller in!

Upp till kamp!

Jag råkade sitta i bilen och höra Ring P1 precis när en äldre kvinna ringde in för att prata om invandringen. Alla hennes argument var dessa fördomar som jag hört tusentals gånger från alla de håll. Ni vet, "brottsligheten har ökat, våra svenska traditioner utplånas, det blir moskéer i varje gathörn, man kan inte gå ut om kvällarna" och så vidare. I en annan telefonlur satt en man som var född i ett annat land men som bott här i över tio år, gift med en svensk kvinna. Han pratade perfekt svenska och gav sin syn på det här med att vara utsatt för fördomar och rasism. Kvinnan, en äldre pensionerad konditorianstöälld dam, lyssnade inte alls på varken honom eller programledaren som försökte nyansera allt hon påstod och alla argument rann av henne som vatten på en gås. Den äldre kvinnan var också mycket upprörd över att chokladbollarna fått byta namn.

 Kvinnan var inte ond eller dum. Hon trodde på sina ord och upplevde säkert den här rädslan för att gå ut och hade en genuin oro för att Sverige inte skulle fortsätta vara som hon var van.
Att alla hennes argument var ballonger som gick att spräcka fanns inte i hennes sinnesvärld.

Det här fick mig att tänka.
Det är precis det här som är lite av problemet med den växande rasismen i vårt land. Tror jag.
Vi som inte är mot invandring har inga bra argument eller svar att komma med som når fram till alla dem som har andra uppfattningar. Kan det vara så? Eller är det bara jag???

Jag bemöter sällan de tokigheter som sprids!
Jag blir istället matt och trött och tänker att det är ingen idé, särskilt om man försökt diskutera  tidigare. Att ge sig in i en diskussion om "hur en invandrare är" är som när en troende och en ateist ska diskutera om Gud finns eller inte. Man kommer ingen vart. Var och en har sin åsikt och den är skriven i sten.

Allra svårast tycker jag det är att bemöta dumheter (fördomar ÄR dumheter) när någon som i vanliga fall verkar vettig säger saker som är uppenbara generaliseringar.

Jag har många gånger varit med om situationer där exempelvis påståenden om brott som stått  omnämnda i tidningen alltid skylls på invandrare. När jag frågat Vet du det? kan svaret bli Det vet man väl och om jag frågar igen HUR vet du det eller tror du bara det? så är det alltid någon som "hört eller läst" det. (Misstänker att flashback anses som en tillförlitlig källa av en hel hoper människor.) Sen är det ju så att det finns en massa brott som rapporteras i tidningen som inte skylls på invandrare därför att det är brott begågna av svenskar men det uppmärksammas inte alls på samma sätt.

Grejen är att som vanlig "svensson" är det jättesvårt att bemöta den här vardagsrasismen!!! Dels är det oerhört tröttsamt, man skulle få vara en ständig ordmärkare. Sen är det obehagligt också om man som person inte är en sån som alltid ska framhäva sina åsikter eller tala om när någon har fel.
Jag låter nästan alltid såna här saker passera. Tyvärr!!!
Antingen svarar jag inte ens eller så säger jag trött min åsikt men nästan alltid utan att ge mig in i en diskussion.

De som har fördomar och rasistiska åsikter verkar alltid så mycket mer övertygade om sin sak och har ett större behov av att framföra sina åsikter.

I situationer där jag är (eller bör vara) en "förebild", inför barn, ungdomar försöker jag alltid argumentera och ofta sitter inte fördomarna lika hårt rotade där eller så beror förståelsen jag upplever på att de inte är lika debattvana och ger sig fortare.
Men bland vuxna människor, äldre och yngre som redan bildat sig stenhårda uppfattningar är det skitsvårt att hävda sin åsikt tycker jag. Jag märker att jag tystnar, (men tänker korkade idiot) och undviker kontakt i fortsättningen. Jag omger mig helst inte med människor som har såna åsikter. Men ibland går det ju inte att undvika och då håller jag bara tyst och berör helst inte ämnet. Tassar runt och undviker alla ämnen som kan frambringa fördomsfulla tankar.

Jag tror att detta är GRUNDPROBLEMET!!!
Vi som inte är mot invandring, som inte har en massa unkna fördomar, vi borde öppna munnen betydligt mer än vi faktiskt gör. Vi borde protestera och argumentera stenhårt hela tiden. Bli lika högljudda och tvärsäkra som de som öser fördomar och myter omkring sig.
Men för att kunna göra det måste vi ha bra argument!

Vi kanske måste bilda klubb där vi filar på våra argument och hur vi ska svara på alla dessa generaliseringar som folk öser ur sig till höger och vänster!!!
Eller är det bara jag som är så dålig på att stå upp för det jag tror på?

Det är ju egentligen de här generaliseringarna i vardagen som är problemet.
En smygrasist håller hela tiden på att ösa ur sig dumheter om invandrare och visst, det de säger kan stämma på en och annan. Men vi som inte tror på de här generaliseringarna har liksom inga bra saker att komma med. För vi generaliserar ju också om vi säger att invandrare INTE är brottslingar till exempel för det är ju inte sant. Brottslingar finns det bland både svenskar och invandrare och skulle det vara så att invandrare är överrepresenterade som rasister alltid påstår (vill veta fakta i den frågan) så kanske det beror på den utsatthet de lever under. De har kanske svårare att ta sig in i samhället och så vidare. Men om detta vet jag för lite för att ge mig in i diskussionen och det är det som skiljer mig och en fördomsspridare åt. Jag tror inte på fördomar, och om jag har några är jag pinsamt medveten om dem och därför ger jag mig inte in i diskussioner för att jag känner att jag inte behärskar ämnet, medan den fördomsfulle inte alls har samma självinsikt utan går hela vägen in i diskussionen med de argument hen hört så många andra säga och därför gladeligen upprepar för att det aldrig eller sällan bjuds på något motstånd. Inget motstånd - alltså är det sant???

Vi gör tokfel! JAG gör tokfel!
Vi som inte är rasister, eller inte vill sprida okunskap och fördomar och håller tyst för det mesta och tänker att det är bara en bunt idioter som öppnar munnen, att det är inget att göra något åt och så kanske man bara drar sig undan och hoppas att de där rösterna tystnar, vi borde ta strid!

Vi måste byta taktik. Ge svar på tal. Ge antirasismen en HÖGRE röst. Inte bara försöka tiga ihjäl de korkade människorna som inte orkar tänka och därför går på alla unkna fördomar.

Jag önskar att det fanns ett forum för oss som vill ha verkliga argument. Som vill ha nyanserade svar på generaliserande fördomar som hela tiden yttras till höger och vänster. Slipade, smarta svar som får den fördomsfulle att lyssna och tänka efter.
Det här är egentligen kärnan i vardagsrasismen. Tystnaden. Undfallandet. Tankarna att det är en generationsfråga eller att de inte vet bättre...
Jag TROR att den som upprepar gamla fördomar som den egentligen inte vet ett skvatt om helt enkelt inte TÄNKT. De bara upprepar det de hört från föräldrar, släktningar, arbetskompisar, vänner och så vidare. De tror att när så många säger det måste det ju vara sant.
Någon säger alltid att de LÄST och VET med säkerhet.
Därför är det så svårt att bemöta om man inte har FAKTA.

Smygrasismen ökar och jag hör allt oftare korkade fördomar uttalas nästan slentrianmässigt och jag vet aldrig vad jag ska säga när det är vuxna, till synes etablerade människor som säger sånt här. Jag blir bara bestört och beklämd och tänker att det är inte konstigt att samhället ser ut som det gör.

I år är det valår och det vore ju helt förfärligt om vi lät Sverigedemokraterna bli stora. Sveriges tredje största parti ser det ut som om de skulle kunna bli idag. Det FÅR inte ske!!!
Vi måste hjälpas åt. Och nu säger jag VI som att alla ni som läser här håller med och faktiskt är det så att alla ni som läser MÅSTE hålla med. För om ni gillar mina tankar annars finns det inte en chans att ni inte håller med. Allt jag tycker och tänker alla dagar året runt andas precis det här. Det finns inte en chans att du är mot invandrare och har rasistiska tankar om du gillar min blogg. Då är du bara förvirrad och bortkollrad av några andra bortkollrade människor.


Börja TÄNK. Lyssna inte på fördomar. Sprid de inte vidare. Ta reda på fakta. Men framför allt var solidarisk. Sätt dig själv in i varje fördom du yttrar. Byt ut det du säger mot ett annat ord och upptäck hur absurt det egentligen är med generaliseringar.

"Zigenare stjäl". Byt nu ut zigenare mot rödhåriga. "Rödhåriga stjäl". Eller "gråhåriga stjäl". Fatta så absurt. Att dra alla över en kam har aldrig varit särskilt smart och ändå är det så det går till. Hela jävla tiden. Nu är det dags att koppla in hjärncellerna. Om inte förr.

Jag efterlyser en rörelse som ger en motvikt till den här vardagliga smygrasismen. Någonstans där man kan hitta goda argument för oss som inte vill sprida fördomar. Hur tystar man vardagsrasismen på ett sätt som inte är obehagligt och jobbigt???

Tillägg dagen efter: Herregud vad jag är omständlig när jag skriver!!! Allt jag säger här skulle ha kunnat formulerats i några få meningar. Jag upprepar mig hela tiden och tuggar samma sak igen och igen, Jag behöver lära mig att "kill my darlings" för att få texten komprimerad och koncis. Den gnistrande stjärnan är till er som orkade läsa hela stycket!