Så synd att vi låter media tycka åt oss!!!

Som blivande lärare blir jag nu EXTRA förbannad på alla skriverier som sänker läraryrket till värsta bottennivåerna om och om igen.
Jag har alltid hävdat att det är en bild som media valt att visa.
Media är INTE sakliga och ständiga sanningssägare om nu någon trodde det. Jag anser att de väljer en ståndpunkt som de kanske tycker sig se tendenser till, väljer ut en massa exempel som stärker deras teori och så kör de stenhårt och publicerar artikel efter artikel och bygger upp den bild de valt att visa.
Jag är tämligen tvärsäker på att det är så här det går till. Vill man vara riktigt konspiratorisk kan man tänka sig att de olika ägarkrafterna beställt en viss bild.

Det här blir alltid extra tydligt då drevet går efter en politiker eller maktperson som "gjort något". På några dagar kan de avsätta vem de vill. Man kan bara hoppas att det inte går att beställa sånt...! HÄR skrev jag om min mediaskepticism för sju år sen. Jag står fortfarande bakom varje ord.

Om mina konspirationsmisstankar är sanna eller ej kan vi ju låta vara osagt men jag vet att läraryrket länge varit medias hackkyckling.

När jag nu är på väg in i yrket öppnar sig mina ögon än mer och artiklarna som skrivs gör nästan ont att läsa. Som den HÄR.  Den som skrivit den artikeln kände verkligen för att lustmörda yrket.
Vilken seriös människa skulle vilja söka lärarutbildningen efter att ha läst den där artikeln? (Möjligtvis jag bara för att jag blir så förbannad och vill bevisa motsatsen!)

Det stämmer ju inte heller! På någon ort möjligtvis men inte i Luleå, här hade vi många som stod i kö och inte kom in.

Sen har vi den HÄR artikeln. Lika elak den. Och VARFÖR väljer man att skriva om just läraryrket? Varför jämför man med just den utbildningen? Javisstja, man har ju bestämt sig för att såga yrket.

Nu är det ju så att många människor tror att allt som står i tidningen är sant. Det kanske inte är ljug direkt (eller ibland är det ju det!) men det är en bild som man valt att presentera från ett visst håll.

Media har bestämt att läraryrket är det mest utskällda, det med lägst status, det yrke som ingen vill utbilda sig till utom de som är så korkade att de inte kom in NÅGON annanstans.

Jag blir så ARG!!! Den här bilden stämmer ju inte med verkligheten!!!

Samtidigt blir jag triggad. Som alltid då jag blir arg. Jag får sån lust att personligen viga mitt liv åt att HÖJA statusen kring lärare och skolan.
Det kanske blir lite svårt men eftersom alla kan göra något gör jag nu ett inlägg där jag hoppas väcka  tankar hos några!

Om ni visste så många BRA lärare det finns. (Jag vet att ni VET). Lärare som kämpar i yrket och gör underverk för våra ungar därute i skolan. TROTS att de har så dåliga löner. (Tack för hjälpen media...! Not.)
Alla har väl stött på dem, lärarna, våra vardagshjältar. Men hur ofta hyllar vi dem?
Inte lika ofta som vi berättar om de som är dåliga tror jag.
Jag skyller även detta på media. För i vårt bakhuvud har vi vetskapen om det som sagts högt och så länge: lärarna är dåååliga, obildade och inkompetenta och skolan funkar inte osv.

Om barnen har en fantastisk lärare som lyfter våra barn till oanade höjder, stärker deras självförtroende, får dem att utföra mirakel i skolarbetet, får dem att längta till sin trygga skolmiljö varje dag, höjer vi dem till skyarna då?  Det händer säkert. Men ofta kanske vi tänker vilket bra jobb jag gjort som förälder och vilket intelligent barn jag har...

Mina barn har haft många FANTASTISKA lärare. De har gjort allt det där de ska och mer. De har lämnat avtryck i våra barn som de alltid kommer att bära med sig.

När mina barn var mindre brukade jag skriva ett långt tackbrev till deras lärare när skolan var slut för terminen. Jag berättade vilket positivt inflytande de haft, hur mitt barn utvecklats och hur tacksam jag var.

Det var ovanligt sa de. Det hade aldrig hänt förr. Därför gjorde jag det till en tradition.

Sen blev barnen större och tyckte det var alldeles för pinsamt att jag gjorde så och då slutade jag. Men tacksamheten har jag kvar.
Jag tror att många av oss känner så. Vi samlar hjärtligt gärna in pengar till en tackblomma till examen och tänker säkert tacksamma tankar. Men kommer vi ihåg att säga det högt till lärarna?
Jag tycker vi borde säga det så ofta vi kan. Släng iväg ett mejl eller lägg en status på facebook, twittra eller vad ni nu brukar ha för kanaler när ni vill säga nåt. Skrik ut er tacksamhet! 


Tillsammans kanske vi kan ändra synen på lärarens yrke. Få det att framstå i sin rätta dager: ett av de viktigaste yrkena i världen som är värd all vår uppskattning.

En gammal bild från när dottern lär sig odla får illustrera lärande.

Att inte orka ta in världens elände hela tiden.

Vi sover i vårt nya sovrum i vardagsrummet och fengshuin verkar god eftersom nattsömnen fungerar. Visserligen är påsklovsfirande tonåringar uppe och stökar halva nätterna så lite störd nattsömn har det blivit men det beror ju inte alls på fängsjiiiin.
Jag har inte mycket att komma med annat än en barnslig nöjdhet över att ha funnit den perfekta nyansen gult på ljus. Jag har verkligen hållt korpgluggarna öppna och plötsligt fanns de där. Den där senapsgula nyansen är magisk ihop med rosa och andra klara färger. Det har ingenting alls med påskens antågande att göra utan bara en mysko fixering vid att hitta en ljusfärg som verkade omöjlig. Men plötsligt händer det. Och det gäller ju att glädjas åt det lilla i livet.

Jag tycker annars att världen håller på att bli en galen plats. Människorna är galna, världen är galen. Matfusket, utsläppsidiotin, krigshetsen, näthatet, moralförfallet, feminismsrädslan, kvinnoföraktet, pedofilkräken, porrindustrin, främlingsfientligheten, avundsjukan, missunnsamheten, åldersfixeringen, utseendehetsen, masskonsumtionen, slit och slängmentaliteten och så vidare och så vidare...
Huuuuuu! Att tänka på och verligen ta in hur världen ser ut utanför min lilla plätt på jorden är en pärs. Och ändå finns allt därute. Allt hemskt. Allt galet. Allt sjukt. Och vi alla försöker nog bara stoppa huvudet i sanden och gömma oss och hoppas på det bästa och se ljuspunkter och tänka att det inte alls är sådär hemskt som det ser ut ibland och kanske lita på människans inneboende godhet men så kommer tankarna tillbaka och insikten om hur det egentligen ser ut och så blir det övermäktigt igen och så där håller det på. För mig iallafall.

Det gäller att glädjas åt fjuttsaker för att fokusera på annat ibland. Som ett ljus i rätt gul nyans. Annars blir man väl galen själv. (Eller så är det precis det man är när man lägger vikt vid en färgnyans på ett ljus...och det är kanske det skönaste att vara...?)

Här kommer lite bilder.
Det är ingen lösning, ingen motattack, bara en vila från galenskapen som härskar i världen som vi alla måste fly och vila från ibland. Men sen måste vi ta upp kampen dagligen och sätta ner våra små och stora fötter och försöka påverka lite överallt i det lilla. Så gott vi alla kan. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något, en kliché som verkligen är en av de sannaste och viktigaste.
Och så vilar vi i stunden ibland. Med nåt vi mår bra av. Jag mår bra av att fota saker. Och visa er. Och få respons. Det är min lilla glädjekälla.

Mörkrets makter.

Oj vad människan behöver ljus i mörkret! Ibland mer än vanligt.
Finast av alla ljuskällor som bjudits denna helg var alla de tusentals ljuslyktor som lyst upp kyrkogårdarna. Att besöka en kyrkogård under Allhelgonahelgen är en fantastisk upplevelse. Det vimlar av människor och ljus och aldrig känns väl platsen mer levande än då!

I helgen har det varit ljusfestival för tredje året i rad i vår stad och det är en fin motvikt till novmebermörkret och särskilt till det MÖRKER som drabbat en annan stad häruppe i vårt län. Det är förbaskat sorgligt att det finns människor som tycker att sånt är en bra affärsidé. Ännnu sorgligare är att det förmodligen ÄR ett vinnande koncept. Fyfan!!! Det är mörka makter inblandade. Människor som driver sånt här har en människosyn som gör mig mörkrädd. Men så länge män dras till såna verksamheter kommer det att finnas. Kommentarsfälten i olika medier om nyöppnandet av den ljuskänsliga verksamheten gör mig ännu mer mörkrädd. Vilken människosyn som luftas och hur otroligt hätska och hotfulla en del kommentarer är! Det finns en anledning att jag inte skriver ut vad jag menar. Jag vill till varje pris undvika att det googlas hit några anhängare.

Nä, tacka vet jag ljuset. I alla former!

Gammelstads kyrkogård.

Ljusshow till klassisk musik på Stadshuset.

Bidrag från stadens dagisbarn.

Stadshotellet i röd ljussättning.

En gigantisk blomtårta.

Pampiga tallar.

Klädda tallar.

Flytande stål (i äkta plast).

Hemmalyse.

Om jag vore svenskalärare.

Om jag vore svenskalärare och inte behövde följa uppsatta mål så skulle jag inte traggla ordklasser med barnen.
Jag kan faktiskt inte se nyttan med det. Det är helt okej att man går igenom ordklasserna och hur man böjer ord och varför det är så och pratar om allt runtikring. Det är självklart nyttigt. Men att eleverna ska lära sig alla regler utantill och namnen på alla ordklasser som ett flytande vatten och sen ha test på det, det känns knasigt tycker jag. Att de kan tillämpa kunskaperna är en annan sak. Det lär de sig inte genom att kunna alla regler (med konstiga namn) utantill. Tror jag.
Jag får en känsla av att det här med ordklasserna bara skrämmer iväg många och får dem att tycka att svenska är tråååååååååååkigt.

DET SOM ÄR SÅ ROOOLIGT!!!!!!

Om jag vore svenskalärare skulle massor av fokus ligga på att få unga människor att LÄSA. Det spelar ingen roll vad de läser utan ATT de läser. Att stoppa en tung vuxenklassiker i händerna på en högstadieelev som knappt läst en hel bok är ingen smart idé. Det är att döda läsglädjen.

Om jag vore svenskalärare skulle jag ha en lista med förslag på bra böcker i olika lätthetsgrader som de kunde välja bland. Jag skulle ge tips på lätta böcker som ger fantastiska läsupplevelser som Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo, Johanna Thydell, Ann-Helen Leastadius, Tove Jansson med flera. Jag skulle tipsa om Charles Dickens och Jane Austen eller varför inte Stephanie Meyer och JRR Tolkien. Om det var någon som inte tyckte om att läsa eller kanske hade svårt att läsa skulle jag stoppa seriealbum i händerna på dem. De skulle få läsa Spirou och Asterix och Tintin. Eller Fantomen. Jag skulle tipsa om vilka böcker som helst bara de ville LÄSA!

Om jag vore svenskalärare skulle jag varje vecka släpa med eleverna till biblioteket och låta dem botanisera bland alla böcker. Låta dem känna doften av böcker, insupa den mättade luften och dämpade ljudet på ett bibliotek fyllt från golv till tak med böcker.

Om jag vore svenskalärare skulle jag visa filmatiserade böcker och sen sticka boken i handen på ungdomarna och låta dem läsa och så skulle vi diskutera vilka scener som inte kom med och om vi tyckte att det spelade någon roll.

Om jag vore svenskalärare skulle jag låta dem lyssna på hörböcker ibland, för att ge dem den där stora känslan av att fångas in i en bra historia och att se egna bilder i huvudet.

Om jag vore svenskalärare skulle jag bjuda in författare som de fått läsa innan och låta dem ställa frågor om dennes författarskap och tankar med böckerna.

Om jag vore svenskalärare skulle jag uppmuntra alla elever att skaffa en blogg där de dagligen publicerade texter. Texter som inte behöver innehålla något speciellt men där de ändå använder orden och bygger texter. Övning ger färdighet!

Jag tror att nyckeln till att kunna hantera svenskan i tal och skrift finns i läsningen. Ju mer man läser desto lättare blir det att förstå och hantera språket.

Bildkälla: http://abigaillarson.deviantart.com/art/Storytelling-168657075

Läsning ska starta tidigt.
På lågstadiet skulle jag som lärare alltid läsa högt ur en bok, varje dag, året runt.
På mellanstadiet skulle jag ordna en lässtafett och varje hundrade bok klassen läst sammanlagt kunde man fira på något sätt.
På högstadiet skulle jag se till att det lästes kontinuerligt på ett eller annat sätt. Jag skulle lita på att läsningen själv skapade suget efter mer läsning och att varje läsare själv höjde nivån på sitt läsare.

Jag skulle vilja få alla att känna den kärlek till böcker som jag själv har. Jag blir ledsen när jag tänker på att jättemånga barn aldrig någonsin kommer att upptäcka tjusningen med en bra bok. Att de aldrig kommer att känna den där längtan efter mer och njutningen av att inte vilja lägga ifrån sig en bok eller att boken för alltid förändrar ens sätt att se på världen. 

Jag tror att det är världens svåraste jobb att vara svenskalärare. Det finns så mycket motstånd.
Läsa är trååkigt. Läsa tar tid. Varför läsa långa texter när man kan se snuttar på youtube i mobilen. Varför skriva korrekta meningar när man kan skriva brb ftw lol osv.
Varför läsa innan man somnar då man kan ligga och kik:a med sina kompisar eller se film in i det sista.

Boken och läsandet har ett stort hot mot sig. Snuttifieringen. Att det ska gå fort. Ingenting får ta tid i dag.

Jag skulle inte klara av att vara svenskalärare och jag beundrar alla som försöker och alla som får några elever att upptäcka böckernas underbara värld.

(Observera att detta inte är någon kritik och att jag inte har en aning om hur svenskalärare jobbar. Jag ser och hör bara det mina egna barn kommer hem med och vet inget annat. Allt jag skrivit här är bara tankar kring hur det kanske skulle kunna funka i en idealvärld med elever som sitter still och hungrar efter kunskap.)

Övriga bilder härifrån.

Fyfan!!!

Jag har fyra tonåringar. Hela skalan, 13-19 år.
Vad får de för signaler av att höra såna här nyheter???

Jag blir så FRUKTANSVÅRT upprörd. Det spelar ingen roll vad lagtexten säger. Den är fortfarande tolkningsbar. Att fria sex stycken pojkar som våldtar en flicka i ett låst rum är att lösa upp moralen. Att tolka det som ej värnlöst tillstånd visar tecken på bristande verklighetsförankring och snedvriden kvinnosyn.

Men det som skrämmer mig mest i detta är tanken på de sex pojkarna. Var det INGEN av dem som kände någon motvilja mot situationen???

Att alla sex kunde utföra detta skrämmer skiten ur mig. Vad har de fått för uppfostran då? Har de aldrig lärt sig empati, moral, sunt förnuft???

Och att de sen frias...det är bortom allt förstånd.