30 sep. 2013

Fyfan!!!

Jag har fyra tonåringar. Hela skalan, 13-19 år.
Vad får de för signaler av att höra såna här nyheter???

Jag blir så FRUKTANSVÅRT upprörd. Det spelar ingen roll vad lagtexten säger. Den är fortfarande tolkningsbar. Att fria sex stycken pojkar som våldtar en flicka i ett låst rum är att lösa upp moralen. Att tolka det som ej värnlöst tillstånd visar tecken på bristande verklighetsförankring och snedvriden kvinnosyn.

Men det som skrämmer mig mest i detta är tanken på de sex pojkarna. Var det INGEN av dem som kände någon motvilja mot situationen???

Att alla sex kunde utföra detta skrämmer skiten ur mig. Vad har de fått för uppfostran då? Har de aldrig lärt sig empati, moral, sunt förnuft???

Och att de sen frias...det är bortom allt förstånd.

29 sep. 2013

Hallpsykologi.

Vi har en fantastisk hall! Stor. Rymlig. Välkomnande och speciell. MEN. Oftast ser den ut som ett slagfält. Överallt kläder, väskor, påsar, återvinning, skrynklade mattor, saker på väg ut och in. Kaos helt enkelt. Det är oftast ingen glad syn att öppna dörren.
Jag har i etapper försökt fixa allt men med en begränsad budget går det långsamt och tur är kanske det för hade vi haft möjlighet att knäppa med fingrarna och bara renovera pang bom då hade vi inte hunnit tänka och prova oss fram som vi gjort nu.
Nu har jag kommit på en helt ny möblering som jag tvingats rata förr därför att det inte funnits något eluttag på den väggen. Men problem är ju till för att lösas och jag drog helt enkelt en skarvdosa från övervåningen och vips hade vi belysning. (Att jag inte kommit på det förut!)

Nu är suget att tapetsera den väggen med spegeln STOR. Något ljust, blommigt, vackert är tanken.
Jag har en idé.

I den planen går den röda garderoben bort. Jag håller mig till de mildare tystare färgerna. Den röda garderoben är glad och gillas men den skriker så högt hela tiden. Se mig se mig. Alla de andra färgerna försvinner. Rosa stockväggen som är så vacker får aldrig någon uppmärksamhet och gröna trappen börjar se purken ut. Nä, jag är ledsen rödgarderob. Du får nog dämpa dig lite om du ska få vara kvar i det här gänget.
Förr hade de röda dörrarna sällskap av röda lådor för vantar och halsdukar och en rödvitrandig matta och ett rödprickigt bord och en rödprickig pall. Då var det lite mer balans. Nu är mattan utsliten av vassa krafsanden från Pommacs många bollekar och de röda lådorna är i förrådet på nya uppdrag liksom bord och pall. Och när allt det röda försvann blev det plötsligt ljusare i hallen som annars alltid känts så mörk och lusten att bara ha ljusare färger vaknade.

Här mellan garderoberna hade vi hatthyllan förut. Det första man såg var då klädkaoset.

Nu möts man av lite mer ordning. Och när det blir tapet och färdigmålad hylla och lite mer färdigt ja då kommer det att bli urvackert hoppas jag.

Suddig bild men jag ville visa färgerna. Gillar den blå tapeten med den rosa väggen.

Ser ni, blårutiga golvet passar in i färgskalan.

Förr var vägg och dörr och trapp mörk furu. Allt är målat med linoljefärg som torkar så oändligt långsamt så jag kunde bara måla trappen två varv sen vägrade familjen att gå på varannat trappsteg längre. Och Pommac blev ju portad från övervåningen under lång tid. Men fler varv ska det bli...

Jackkaoset hamnar nu inte direkt i blickfånget utan göms lite. Varför kan inte alla ha pastellfärgade kläder?

Jag vill att allt ska vara så här ljust.

Satte en lampa under trappan.


Här ser man min fiffiga (om än ej så vackra eldosa på väggen.)
Och egentligen är det här inlägget ren psykologi för att övertala mig själv att verkligen klara av att ta bort det röda för jag är ju och förblir en som älskar rött och hur många argument jag än har för att det är bättre utan det röda sitter det en liten rödälskare inuti mig och skriker spara spara spara det röda. Jag har fullt sjå att värja mig.
Men jag har nästan bestämt mig. Man måste ju låta andra synas också. 

26 sep. 2013

Oumbärliga bonader.

Nu finns det fyra stycken bonader klara till försäljning. Det är bara lilla namnetiketten jag ska sy på. Men jag visar dem redan. Pris och närbilder finns i min verkstad. 

Tillägg: Endast den gula småblommiga är kvar. De andra tre är sålda. Men fler kommer in.

25 sep. 2013

Några vänliga ord.

Ni vet såna där dagar då allt känns fel. En sån hade jag idag. Tills det vände.
Från det jag steg upp haltade det mesta. Jag hade ingen handduk när jag klev ur duschen (i mestadels kallt vatten) utom den sjöblöta som någon använt för att torka vatten på golvet med. Mjölken var slut och kaffefiltret vek sig. Mackan smakade vitlök för att någon lagt en odiskad kniv i diskstället och självklart regnade det ute.
När jag äntligen kom ihåg att åka och lämna blod två veckor för sent hade de stängt för utbildning. När jag hämtade ett barn på Ormberget efter en friluftsdag som jag lovat hann jag köra hem och kliva ur bilen och nästan sätta mig att sy när nästa ringde och hade slutat och behövde skjuts. Jag hämtade och hann precis hem och skulle precis sätta mig då...ja just det...nästa barn hade missat bussen och behövde skjuts.
Dagar då det flyter råkar de alltid ringa precis när en har hoppat in i bilen och inga extrasvängar behövs. Men idag var det haltardag och då blir det såklart missflyt.
Ni förstår nog ungefär hur dagen förflöt. Otur, missflyt och småirritation mest hela dagen.

Men så! När jag stod i kö och väntade på att få betala mjölken jag inhandlat, då knackar någon mig på axeln och en man i sina bästa år säger Jag måste bara få säga VILKET vackert hår du har! 
Kassörskan log, de bakom han som komplimerade log och mest av alla log jag och tackade för de snälla orden.
På vägen ut ur butiken log jag extra mycket bara för att en av sakerna som jag tyckt haltat mest under min skräpiga dag var att jag inte hade hunnit tvätta håret på morgonen då varmvattnet tog slut och jag kände mig ofräsch och hade helst velat gömma håret under en mössa och ändå tyckte någon att det var så fint att det värt att säga det!

Så mycket en sån sak kan göra för en annan människa! En komplimang är alltid välkommen. Det är gratis att ge, man kan aldrig ge för många och man kan aldrig slösa för mycket på dem.
Den mannen gjorde min dag. Efter det vände det. Jag har haft värsta flytet sen dess. Hunnit massor, lagat smarrig mat, njutit av Jess i New Girl som avslutning på dagen (älskar Jess och Schmidt och alla de andra) och nu har jag faktiskt INTE slarvat bort varken telefon eller glasögon innan jag ska dyka i säng något som vanligen annars händer och jag kan få ägna en kvart åt att röja runt efter det innan jag får gå och sova.
Tänk, allt tack vare några snälla ord!

Klippetiklipp.


Ont som attan i fingrarna, skavsår på tummen och smått smått textilspill överallt efter 52 stycken r, 13 u, 26 e, 13a och alla andra boktsäver som jag klippt. 13 nya Ursäktaröranbonader ska det bli.
Coming up soon.

23 sep. 2013

Släng bort mallarna så blir det enklare!

Men hjälp, tänk vad folk ska säga! 
Så kan man ju inte göra.
Så gör ingen annan.
Så brukar man inte göra!

Hur ofta tänker ni så?

Jag gör det alldeles alldeles för ofta.

Det räcker med att jag ser en blick eller hör ett tonfall eller märker det som en del är experter på, att säga något lite på sidan lite allmänt om något men ändå med en tydlig adress till mig. Åh, vad jag känner av sånt.
Men jag tränar och tränar och tränar på att strunta i det.
För vet ni, livet är alldeles för kort för att hålla på att stänga in och gömma den man själv är för att man ska passa in i andras mallar.

Det kommer alltid att finnas de som inte tycker som jag. Som fnyser åt mina idéer. Såna som säger att jag är konstig, udda, fånig, annorlunda, inte som andra eller rent av löjlig.

Ska jag stänga in den jag är för att andra inte ska säga såna saker om mig?
Går jag sönder för att jag får den beskrivningen?

Det gäller att kunna svara på den frågan. Är det så att det är viktigare för mig vad andra tycker om mig än om vad jag själv tycker om mig, ja då ska jag förstås kämpa lite till för att passa in. Men om jag starkt känner och vet vem jag är och tycker om den personen ja då ska jag fortsätta vara den jag är.
För trots allt är det mitt liv. Jag har bara ett.

Så om någon nu till exempel tycker att jag är en konstig prick för att jag återigen har flyttat omkring några möbler så bjuder jag på det. Det är helt okej om man känner att man tycker det.
 Jag kommer ändå att fortsätta flytta möbler och hitta på saker som inte redan är påhittade och blanda färger som inte brukar blandas och plocka ihop mönster som inte brukar plockas ihop och så vidare och så vidare. Sån är jag. Och jag har kommit så långt att jag gillar det hos mig själv. Jag ser det som en tillgång.

Att inte passa in i mallar tror jag alla känner. För det finns nog lika många mallar som människor. Det är när några börjar skapa mallar tillsammans i grupp och sätta tydliga ramar runt dessa mallar och börjar stoppa in folk i mallarna och försöka kapa av allt som sticker ut utanför de där mallarna, det är då det blir knöligt och obehagligt. När vikänslor börjar spira och alla utanför viet blir de. Det är då mallarna blir besvärliga.

Så försök gå utanför ramarna. Då finns det till slut inga mallar att passa in i. Och det kan vara rätt skönt. Det känns luftigt och mindre instängt. Men visst kan det vara  lite läskigt ändå när man känner sig konstig men inte värre än att det går över. Det är värt det. Konstig är bra.

Men jag är ju inte konstig i min värld. I min värld är jag ju HELT vanlig. För som VANLIGT har jag flyttat några möbler i helgen. Herrejisses. Möblerna vill väl inte stå på samma plats hela tiden. Och när jag ändå dammsuger eller torkar utspilld blåbärssmoothie kan jag ju lika gärna bjuda möblerna på lite omväxling. Eller hur? Det är väl inte ett dugg konstigt?
Det gula bordet var blåbärsblått ett tag. Nu är det gult igen och har fått ny plats vid fönstret.


Alltså egentligen ryms inte den här sittgruppen i vårt vardagsrum. Den har bara inte fattat det.

Känner ni igen tapetbitarna? De satt nyss i vardagsrummet men så fick jag en obetvingad lust att flytta dem till sovrummet.

Himlars bra med lösa tapeter som går att flytta för en så konstig prick som jag.

Och himmel vad jag sov gott i det här hörnet i natt!



22 sep. 2013

Jag väntar med spänning på förfallet!

Min absoluta favoritstil inom inredning är den bedagade. Jag vet inte ens om det är en stil. Kanske mer ett tillstånd. Miljöer som har ett bedagat tillstånd är det allra skönaste jag vet.

Tyger, möbler, tapeter, dörrkarmar, fönster, tak, golv, ju mer nötta de är desto vackrare. Det är ju lite knepigt att tycka så här för all renovering känns då som ett ingrepp. Som ett övertramp.

Nu blir ju inte allt som är slitet och nött bedagat. Det blir kanske bara sunkigt och fult. För att bli bedagad krävs nog lite finess från början. Kvalitet, omsorg och rätt materialval. Som linoljefärg till exempel. Inget nöts så vackert som det. Det blir inte stora sjok som ramlar bort utan det nöts i tunna tunna lager så att träet bara tittar fram som genom en tunn spets. Ett tyg i naturmaterial nöts också betydligt vackrare än ett modernare fleece eller polyestertyg. För att inte tala om trä. Trä slår allt när det kommer till nötning. Ett nött laminatgolv gör ingen glad (går det att nöta förresten?) En spånskivemöbel som börjar flisas sönder är inte heller någon vacker syn. Men en trämöbel eller ett trägolv, det är ju det vackraste som finns när det är alldeles mjukt och nött.

Så om vi bara väljer saker av god kvalitet blir förutsättningarna för att få ett vackert förfall med tiden goda.

Det är bara att vänta. Härligt va?

(Fast fuska inte. Fejkad bedagning är så fel. Det syns att man fuskat. Och då blir det inte alls samma känsla. Som att måla möbler och sen slipa bort där det borde ha nötts. Nej, sånt gillar jag inte. Där är jag en totalsnobb. Då tar jag hellre nytt än fejkat gammalt.)
















Detsamma gäller för en själv. Ju äldre och nöttare desto mer bedagad. Det bestämmer jag nu. Fast det låter nog inte lika positivt om man säger det om en människa? Fast det ändrar vi på. Jag ändrar på det. En bedagad skönhet gäller för allt, möbler, tyg, fasader, golv, människor. Bara det är av god kvalitet. Och det är ju bara att hålla sig till naturmaterial så löser det sig. Så skönt. Bara att vänta på bedagningen.

Bilderna är alla tagna från min pinterestsida. Där finns länkar till varje bild. Bara att klicka på dem om ni vill se mer.

20 sep. 2013

Pommac och hushållsosten.

Det var en gång en labradoodle som bodde i en familj med sex människor. De där människorna hade alltid under hans sexåriga liv låtit honom provsmaka på allt som de åt och detta trivdes ju den matfriske labradoodlen alldeles utmärkt med. Han åt allt han bjöds och alla de där människorna gav honom små godbitar i smyg och alla tänkte de äsch den här lilla biten kan ju inte göra någon skada. För innerst inne visste de alla att det inte var bra för honom att få för mycket gott. Vad de inte visste var att alla försåg honom med godsaker och han blev en mästare på att stå och blänga och se alldeles utsvulten ut så att de där människorna inte kunde motstå hans trånande uppsyn.
Så en dag insåg alla de där mäniskorna att nä, nu har den där labradoodlen gått och blivit tjock och nu måste han faktiskt gå ner i vikt om han inte ska få ont i sina leder och må dåligt.

Plötsligt blev de som en enad front. Alla sex slutade på samma gång att sticka till honom godsaker. Alla var lika ståndaktiga och det enda den stackars labradoodlen fick var två skopor torrt och knastrigt lightfoder. Visserligen fullspäckat med nyttigheter som var bra för honom och det syntes snabbt att det gav effekt för inom en månad var han slank och fin och pälsen glänste mer än någonsin.

Men vad hjälpte det honom. Hungern gnagde i honom och hur han än gick omkring och blängde på både människor och mattunna så hände inget. Det blev en skopa mat på morgon och en skopa mat på kvällen. Varken mer eller mindre.

Han lärde sig att det inte lönade sig att använda sin vädjande hungeruppsyn längre.
 

Men så en dag hände något märkligt.

När han gick sin vanliga runda till köket för att se om det möjligen var dags för en skopa torrknasterfoder upptäckte han att köket var tomt men den ljuvligaste doft letade sig in i hans nos. Det doftade ost, en av hans favoritdofter. Sin vana trogen följde han doften och nosen förde honom till en skåpdörr som stod på glänt. Han kikade in bakom dörren och där låg en stor bit ost. En ost stor som en matskål. En alldeles övergiven ost som ingen verkade bry sig om. Instinktivt tog han osten i munnen. Den var så stor att endast en fjärdedel fyllde upp hans gap, resten stack ut som en måne mot hans svarta päls.

Nu blev han tveksam. Den här osten kanske inte var till mig ändå? Jag undrar om jag verkligen törs ta den? tänkte han. Väluppfostrad som han var gick han till matte som stod och sydde med munnen full av knappnålar. Hans ställde sig bakom henne med osten i munnen och väntade. Matte stod vid sitt sybord och mätte på ett tyg och vände sig inte ens om. Han hörde hur hon mumlade med nålarna i munnen, eeej ommac ur år du. Jotack jag mår prima och får jag den här osten så mår jag säkert ännu bättre tänkte han men sa inget. Han stod bara kvar och väntade på att matte skulle vända sig om och godkänna att han tog den där osten som ingen verkade bry sig om.

Nej. Matte vände sig aldrig om. Trots att han stod där i flera minuter med den himmelskt doftande osten i munnen. Han fick uppbåda hela sin motståndskraft för att inte börja tugga och svälja den.
Näe, när hon nu inte verkar bry sig om denna ost då kan jag nog ta den tänkte han men eftersom han fortfarande kände sig lite osäker och ville njuta i lugn och ro bestämde han sig för att gå ut. Han gick till ytterdörren och plingade i klockan för att någon skulle komma och öppna.

Matte kom som hon alltid gjorde när han plingade och nu tittade hon på honom men eftersom hon hade läsglasögon såg hon inte så bra på håll så hon frågade oj har du hittat bollen och så när hon kom närmare sa hon men vad är det där för boll och strax utbrast hon nämen vad har du i munnen??? Nu upptäckte hon den stora hushållsosten och sa upprört Men VAD i hela friden, var har du tagit den här Pommac???
Nu tog hon osten ifrån honom! Hon ropade till de andra människorna Vet ni vad! Pommac har tagit en hel ost!!! Kom och se! Nu kom alla människor och glodde på honom och osten och labradoodlen tänkte vad tusan nu blir det skäll, det var nog inte min ost ändå...
 Men inget skäll kom. Det blev nästan kalasstämning då alla människor kom ner för trappen och ut i hallen och alla pratade i munnen på varandra och matte höll i osten och det klappades på huvudet och det kom till och med beröm. Duktig Pommac. Så duktig du var som frågade först för nu hade matte fattat varför han stått och glott på henne i flera minuter och hon häpnade över hur väluppfostrad han var som faktiskt bad om lov att stjäla.  
Duktig Pommac sa alla och han fick till och med smaka en liten bit av den stora osten. En liten fjuttbit som han inte ens hann känna smaken av.
Varför den stora hela osten faktiskt hamnat i komposten förtäljer inte historien, kanske hade den ramlat på golvet och någon av människorna tyckte att det var skäl nog att slänga den.

Nu gick människorna tillbaka till sina sysslor.
Kvar stod en labradoodle som tänkte det här var en grav taktisk miss.
Allt beröm hade gjort honom förvirrad och lite uppspelt så nu tog han ett beslut som var ovanligt för honom. Han bestämde sig för att det var lönsamt att stjäla!
Resolut gick han till det tomma köket, tog med tänderna tag i knoppen på köksskåpen, öppnade dörren, stack nosen i komposthinken och grabbade tag i osten. Med följde även ett blött hushållspapper så när han snabbt slank förbi vardagsrummet (utan att stanna och be om lov att äta osten) såg matte att det hängde ett långt vitt papper ur munnen på honom och hon sprätte upp och sprang ifatt honom och upptäckte förvånat att han återigen hade en stor ost i munnen. Nu höll den där mattemänniskan på att skratta ihjäl sig och när en matte skrattar då vet alla hundar att då är det lugnt då kan man fortsätta med allt bus man håller på med för då är matten glad och säger inte stränga saker. Men matten insåg trots sitt bubblande gapskratt att nu måste hon försöka säga till strängt för annars skulle den här osttjuven få väldigt ont i magen om en stund. Matten samlade sig och försökte låta sträng och nu fick hon verkligen bända upp munnen på labradoodlen för att kunna ta osten. Labradoodlen tvingades återigen se sig snuvad på den godaste måltid han fått på månader.
Nu slängdes osten i kompostpåsen och påsen knöts igen och den där matten tog till och med på sig skorna och gick ut och slängde hela påsen i komposttunnan!
Nu var allt osthopp borta!

Kvar fanns en hungrig labradoodle som inte visste varken ut eller in. Hade han varit smart eller osmart? Magen skrek att det var ovanligt korkat. Men någonstans kände han ändå att det kanske var lite smart iallafall för de sex människorna tyckte att han var den smartaste, lydigaste, finaste hunden i hela världshistorien.