Har jag ovanliga tankar eller helt vanliga tankar???

Hur många människor känner som jag, att de inte utnyttjar sin fulla potential?
Jag har så mycket jag VET att jag skulle göra så bra och där jag skulle komma såååå till min rätt. Jag kan mycket. Jag är BRA på mycket men jag känner att jag inte använder det.

Många får nog använda sina scills precis där de behövs. De kan varje dag gå och lägga sig med känslan av att de använt hela sin förmåga på bästa sätt.

Jag går nästan varje kväll och lägger mig med känslan av att inte ha utnyttjat min potential.
Är inte det förfärligt sorgligt?

Eller är det bara bortskämt och dumt att känna så?

Har alla människor såna här tankar eller är det bara några som går omkring och tror att de är nåt "mer" än vad de faktiskt är?

Jag är oerhört frustrerad över de här tankarna.

Ibland tänker jag att nä nu får jag för fan skärpa mig och sluta gå omkring och tro att jag egentligen har något stordåd framför mig när jag i själva verket aldrig kommer att komma längre än så här där jag är just nu. Outnyttjad. Potential. UTAN potential?

Jag tror jag måste komma till en slags vändpunkt där jag antingen tar mig vidare till den där världen jag tror finns där jag ska komma till min rätt eller inse att jag faktiskt inte bär på någon potential av det slaget jag tror. Finna mig i att det blir inte bättre än så här.


Och det är ju rätt bra som det är!!! Till och med VÄLDIGT bra.

 Varför går jag då och väntar på något större och bättre och viktigare liksom? Kommer jag alltid att göra det oavsett vad som händer?

Är det bara ett karaktärsdrag hos mig?

VAD är min potential?
Hur ska jag känna att jag utnyttjar den?
Hur ska jag känna att jag utför något som jag är nöjd med? Som motsvarar mina högre förväntningar.

Min man disputerar om några dagar. Flera års forskning ska nu redovisas och försvaras. Han utnyttjar verkligen sin potential.
Kanske kan man inte vara två i en familj med fyra barn som kan utnyttja hela sin potential?

Kanske är det så enkelt att jag hamnat i den klassiska "kvinnofällan". Jag avskyr det ordet! Det säger att det är en fälla att ha huvudansvaret för sina barn. Så har jag aldrig känt. Det har verkligen inte varit någon fälla. Däremot har det tagit oceaner av tid och kraft och energi. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte kunnat utnyttja mina andra potentialer. (Om jag nu har några.)
Mammapotentialen har jag använt allt vad jag kan.

Men sånt räknas inte i dagens samhälle. Det är en fälla. Något dåligt.

 Fast det tycker inte jag! Jag ångrar inte alls att jag tagit så stort ansvar.
Min make har till exempel kunnat åka iväg och sitta och skriva i skärgården precis när han velat. No problem. Han har kunnat fokusera HELT och hållet på sin avhandling. Han har antagligen gjort det utan att ens reflektera över att det kanske inte alls hade varit möjligt om jag också fokuserat lika mycket på nåt annat som inte var familjen. 
Nu har jag inte gjort det, för den tiden har inte funnits. (Obs skrivet utan minsta bitterhet!)

Att jag inte utnyttjar min fulla potential (vad den nu är, om den nu finns) har kanske en logisk förklaring?
Eller är det bara undanflykter? Borde jag inte ha kunnat fokusera på fler saker?

Nu behöver inte någon komma med några feministiska slagord här. Jag är den förste att inse och erkänna att det inte varit särksilt jämställt i vår familj men det beror inte på att jag är kvinna och han är man och att vi tycker att det ska vara så. Det beror helt och hållet på medvetna val. Frivilliga val!

Jag är feminist och tycker att grundförutsättningarna ska vara exakt jämställda, men att varje familj ändå ska kunna göra som de vill. FÖRUTSÄTTNINGARNA ska vara lika, det ska inte finnas minsta  tvivel om den saken!

Men åter till MITT dilemma.
Hur ska jag komma dit att jag känner att jag utnyttjar min potential? Hur ska jag hitta vägen dit? Jag har irrat bort mig i en slags snårig skog så jag ser inte vägen! Jag har ingen plan och ingen aning och det är så oerhört frustrerande!!!

Och är det här en vanlig känsla eller bär jag på något unikt?

Jag har senaste tiden daglingen lyssnat på podcasten Värvet och medvetet bara valt intervjuer med kvinnor. Det är Amanda Ooms, Bea Schyffert, Klara Zimmergren, Anna Mannheimer, Lotta Lundgren, Bodil Malmsten och så vidare och så vidare. Alla är så kallade lyckade kvinnor som gör det de är bra på. Kvinnor som utnyttjar sin fulla potential. (Tror jag!) Kvinnor som inspirerar.
Och jag går där och lyssnar och känner mig outnyttjad. Som ett oöppnat paket kanske.

Gud vad svårt att erkänna egentligen! Det är ju jätteloosigt!!! Jättesorgligt och kanske helt galet att berätta öppet. Sånt ska man väl knipa käft om? Man ska väl helst känns sig lyckad och tillfreds? Fast jag tycker på nåt sätt om den här känslan av att jag har något som bubblar av lust att få göra något som jag är bra på fast jag inte vet riktigt VAD. Om ni fattar.

Så min potential är inte bara outnyttjad, den är även oupptäckt! Jag anar den långt långt in i mig, men jag hittar den inte.

Faskiken, det kanske är sorgligt ändå? Eller är det bra? Lyckligt?

Nu kommer kanske en del människor att känna sig överlägsna av att jag avslöjar mina svagheter. Men det spelar ingen roll. Mina svagheter står jag för. Det är en styrka att göra det.

Jag är inte svag. Jag är faktiskt väldigt stark. En av de starkaste jag vet. Ja, nästan som Pippi, så stark är jag och att jag går omkring och inte lyfter hästar fast jag faktiskt kan det är bara för att jag är så himla snäll.

Jag tror att jag måste börja ta för mig. Ingen kommer att ge mig den tid och den plats jag behöver. Jag måste TA den själv.

Men först måste jag komma på vad jag vill och vad jag kan. Jag måste hugga ner lite sly. Det har kommit så himla mycket rotskott och luftrötter att jag inte hittar moderplantan. Jag måste kanske rensa, ansa och plantera om innan det kan gro något som kan växa sig starkt...?

Det låter så lätt när jag tänker i plantväg. Men hur gör jag på riktigt?

Jag är mycket intresserad av att höra om det finns någon fler därute som irrar så här som jag, som tror att det finns en jultomte som har ett stort paket med överraskningar som han bara har glömt att lämna, och att han faktiskt en vacker dag ska hitta igen mig.

Eller är det så att jag aldrig blivit riktigt vuxen?
Tänker kanske några av er Men väx upp för fan! Det finns ingen jultomte!