Jag faller in i beteenden som jag trodde att jag inte hade längre. Som att bli alldeles toknervös för en redovisning. Helt galet. Knäskålarna hoppar och det susar i öronen och jag minns inte vad jag sagt.
Det är nästan lite roligt.
Jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lastgammal av det här studentlivet men istället känner jag mig till och med ibland jämngammal med de flesta i klassen.
Jag är sannerligen mer livserfaren än majoriteten men likväl är jag oerfaren och okunnig om det yrke jag utbildar mig till precis som de flesta andra i klassen är.
Jag stormtrivs. Sa jag det?
Det är en helt underbar klass och att vara 22 stycken som strävar mot samma mål är en härlig känsla. Vi är alla olika men har mycket gemensamt.
Jag tänker ibland att de undrar över mig. Varför jag som är så Hiiiiimla gammal är där med dem. Fast ingen säger nåt och ingen visar nåt så jag tror det bara är hjärnspöken i mitt huvud.
Såklart är det skillnad. Jag har inte "framtiden för mig" som de unga i klassen har. De har hela livet på sig och det har ju inte jag...!Men samtidigt är det så det är och egentligen har jag ju "hela livet" framför mig också! Det är bara det att jag även har ett rätt långt liv bakom mig. Men ingen vet ju hur långt liv man har framför sig...
Vad vet man?
Det är där jag är. Att jag inte tittar så himla mycket på ålder. Jag vet att andra gör det åt mig men så länge inte jag bekymrar mig är det ju inget problem.
Jag är förnöjd och glad för hur mitt liv är. Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta och är det inte så man ska leva? Att göra saker istället för att ångra att man inte vågade. För hade jag inte vågat DÅ vet jag att jag ångrat mig. Även om jag säkert varit nöjd med mitt liv ändå hade jag alltid gått och undrar hur det skulle varit...
Ibland känner jag mig modig för att jag vågar gå mot normerna. Men sen känner jag mig larvig att jag ens tänker på det. Jag tror inte så många reagerar. Och gör de det är det ju inte mitt problem.
Vet du, jag är en sån som tänker för mycket. Jag fick till och med en bok av min käre man som heter Kvinnor som tänker för mycket.
SvaraRaderaJag tror att vi ska sluta med det. Sluta tänka så mycket och bara köra på. Det tror jag man mår mycket bättre på och slipper lägga en massa energi på vad man tror att folk tänker eller på vad man tror ska hända. Det är bara bortkastat!
Fast vi kanske SKA tänka...! Istället för att göra om oss så kan vi fortsätta tänka och vara glad för att vi tänker. Däremot ska man ju inte tänka på vad andra tänker det är ju bortkastat som du säger. Blir lite provocerad av boktiteln "Kvinnor som tänker för mycket"...! ;) Men den kanske är bättre än vad titeln förmedlar. ;) Jag kan bli lite trött på mig själv ibland att jag ska analysera allt men samtidigt har jag alltid gjort det och till slut kommit fram till att sån är jag och jag kan nog inte ta bort det. Bättre att gilla läget och se det som nåt bra! Vi som tänker "för mycket" kanske helt enkelt har en massa BRA saker vi tänker som inte annars skulle komma fram! :D
SvaraRaderaVad härligt att höra att du trivs! Det där med åldersnoja känner jag igen från min korta period då jag läste ekonomi som 30-åring - alla andra hade just slutat gymnasiet och hade liksom helt annan livsstil och inställning! och då var jag ändå bara 30 år - nu skulle det kännas ännu mer annorlunda. Det är alltid bra att våga tycker jag, heja dej!
SvaraRaderaVad bra att du trivs med att plugga. Tvivel och nojor har vi alla ibland. Vad trevligt att du bjöd på en fin bild också. Hade vi inte haft betongväggar hade jag gjort något liknande. Dom få väggar man kan spika i hos oss har fått utstå en del :-)
SvaraRaderaSå kul att läsa om ditt liv och att du trivs med studierna. Det där med ålder känner jag igen från tiden när jag började plugga och då var jag ändå bara 32 år...
SvaraRaderaDet är så kul att studera och jag har fortsatt med det även efter examen. Kul jobb har jag men tror på Livslångt Lärande! :-)
Kram.
/Britten