Persiljas Hus

Ibland blir jag så trött och håglös.

Jag har många ideal och tankar om saker och jag hatar att behöva inse att det kanske är meningslöst. Nej, det är inte meningslöst men ibland känns det ändå så.
Oftast lyckas jag avskärma mig från eländet i världen med alla galenskaperna och dumheterna. Stoppa huvudet i sanden,  hålla den egna moralen hög och försöka göra så gott jag kan i min lilla bubbla är allt jag kan göra.

Att ta in all skit som finns vägrar jag. Ändå når det in ibland och jag blir sådär hudlöst känslig och drabbas av en enorm trötthet.
Då får jag tankar som Vad är det för mening egentligen? och Varför ska jag hålla huvudet högt medan världen sjunker? Varför ska jag försöka när alla andra skiter i det?

Nu vet jag ju att det inte alls är så men ibland kommer ändå den här håglösheten över mig när jag hör och ser världens galenskap runt omkring mig.

Vad menar jag tänker ni kanske nu? Vad är det som är fel?
Ja, vad är inte fel?

Konsumtionshysterin till exempel. Det ska köpas köpas köpas.
Hus ska topprenoveras på direkten. Ut med allt gammalt in med nytt. Tänk inte. Bara gör. Köp Köp! Riv. Riv.

Okej, det finns människor som faktiskt tar det lugnt och bara renoverar när det behövs och tänker klimatsmart och försöker vara lite återhållsamma men ibland känns det som att vi är ensamma i världen om att inte riva ut kök och bygga nytt. Ibland känns det nästan som att det är fel på oss och att vi kanske borde be om ursäkt för vårt orustade hus som vi bara putsar på ytan.

Ja det händer faktiskt att jag hummar något ursäktande om vårt skruttiga kök som jag egentligen älskar precis som det är. Man MÅSTE inte ha ett nytt KÖK! Herreminje vi har rinnande vatten, VARMT vatten!

Annat som är galet är klädkonsumtionen. Nya kläder produceras med rasande fart. Vi hetsas att köpa köpa. Knappt hinner det komma in i affärerna så är det rea. Nytt väller in. Köp köp. Det vi inte hinner köpa slängs bort, förstörs. Det måste göras plats för nytt. Vi ska inte slita ut kläderna, vi ska köpa nytt för att det finns nytt. När vi får för fullt hemma ska vi kasta bort för att kunna köpa nytt. Köpköp!!!

Överhuvudtaget är all konsumtion så galet överhettad. Vi ska köpa en pryl för varje behov, hela tiden och även för sånt vi inte ens visste att vi behövde.

Vår elvisp gick sönder i våras. Första tanken var förstås köpa ny. Men så tänkte jag tjurigt nä, jag provar vispa för hand. Nu har vi vant oss. Det går rätt fort när man får in vanan och så får man ju lite träning. Det funkar verkligen hur bra som helst. En pryl mindre i skåpen känns faktiskt sunt. I min värld.

Jag vet inte hur det är med er men om jag inte träffar likasinnade på ett tag utan bara oliktänkare då kan jag börja tvivla lite på mig själv och mina ideal. Om jag bara träffar såna som lever på ett sätt som jag inte är van vid, med nyrenoverade tiptopboenden, splitt nya möbler, superfräscha kläder, senaste tekniska prylarna och så vidare och så vidare och med krav på en viss standard, ja då kan jag börja svaja och tänka att det är jag som fastnat på nåt sätt i något gammalt mossigt.

Och så går det en tid då jag liksom granskar mig själv utifrån den yttre världen och ser en rätt udda typ som inte alls passar in i mallen och så känner jag mig konstig och fel på nåt underligt sätt.
Tills jag träffar mina likasinnade igen och ser att vi ju är några stycken (ganska många egentligen) som valt att leva på ett lite annat sätt och att våra val är helt normala i vår krets.
Alla är vi olika och bara för att ett visst sätt att leva är i majoritet betyder ju inte det att det är det som är det rätta.
Kanske är vi en utdöende art, vi som inreder med loppis och köper begagnat hellre än nytt. Eller som alltid först reagerar med tanken hur kan jag göra det där själv när vi ser något. Jag vet att vi är en hel drös som tänker så och de flesta som jag umgås med fungerar lite så. Men då och då träffar jag andra människor som jag också tycker om och trivs med men som har totalt olika sätt att leva och då kan jag ändå bli konfundersam och tänka hur olika vi är och fundera på vem som egentligen tänker rätt.Jag undrar om de människorna någonsin tänker att de lever underligt i jämförelse med mig. Det vore intressant att veta.

Ja det här inlägget kom att handla om känslan att vara annorlunda men började i en känsla av meningslöshet över hur mycket i samhället som är galet.

Mjölk som snart bara säljs av de stora megamejerierna Coop, Ica och Garant.
Slit och slängmentaliteten.
Skolmiljön som bara blir hårdare och hårdare.
Solidaritet som börjar vara ett ord som inte längre någon vet vad det betyder.
Nedmonteringen av vården.
Stor industriell djurhållning som saknar moral och medkänsla.
Större och större myndigheter och instanser som gör det svårare och svårare att påverka.
Cynism kring mat

Ja det finns så mycket som är alldeles galet och ibland känns det bara så hopplöst.
Tills man dyker på något som är gott och äkta och medmänskligt och som inger hopp och framtidstro.

Jag tror att hoppet finns hos våra unga. Unga vill inte göra som sina föräldrar så de flesta unga kommer att växa upp och vilja något annat. De kanske monterar ner den storskalighet som deras föräldrar trodde så mycket på. De kanske öppnar brödbutiker, fiskhandlare och skrädderier. Det kanske går tillbaka som det var innan konsumtionshysterin slog klorna i oss. Kanske vill vi bara ha tomater som odlats i samma stad. Kanske bara mjölk från grannbyn. Ja, visst låter jag som en bakåtsträvare men att vi ska sitta i en bil och åka till en gigantisk stormarknad och välja på femtio flingsorter från alla kontinenter,  äpplen från Nya Zeeland, Argentina eller Guatemala och släpa hem mat som vi inte vet ett skvatt om hur den tillverkats eller behandlats