Åh, ibland önskar jag att vi var en mer hårdhudad flock människor!

Idag har det regnat och stormat och inte en kotte har velat vara ute. Ja ursäkta ordvitsen men så är det. Kottarna har flyttat in i värmen och ligger i papplådor med värmeflaskor och blir matade så fort de vaknar. Båda två var illa däran och hade nästan gått in i dvala och låg helt oskyddade och livlösa utomhus. Jag är rädd att det vi nu gör är försent. Iallafall för den ena som är så liten så liten. Hur vi ska kunna hinna få dem tjocka och feta inför vintervilan känns svårt. Och med sex blödiga familjemedlemmar verkar det som att vi fått nya husdjur. Jag vill egentligen inte alls, det är ett evigt vaktande och jag har inte tiden och som vanligt i familjer med barn är det mammorna (eller papporna) som får ta det största ansvaret när människokottarna ger sig ut på roligheter.

Den här lille ramlar hela tiden på rygg och kämpar sen som en besatt för att ta sig tillbaka på mage. Det ser så otroligt gulligt ut men är ju i själva verket livsfarligt för den. Här bor en falk som flyger över trädgården dagligen och den ser nog sin chans om lille kotte visar magen hela tiden.
Ja jisses, vilket bekymmer det kan vara att vara djurvän. Vore ju mycket enklare att bara låta naturen ha sin gång...men det går bara inte.