Sommaren kom av sig häruppe.

Igår fick vi en liten försommaraning, men så rullade regnet in i natt och temperaturen sjönk och just nu känns det inte ett dugg somrigt.
Vi hann i allafall fånga dagen en stund igår och fika ute när vi firade den nyblivne sjuttonåringen. Det är alltid finväder då vi firar honom!

 Det spirar för fullt i rabatterna men jag har ingen större lust att umgås med de nya liven därute.
Tvätten som jag så lyckligt hängde ut igår i den fladdrande ljumma vinden, den hänger nu blöt och tung rakt ner som för att sympatisera med besvikelsen.
Den förlorade sonen är hemkommen efter fyra dagar i somrig värme. Han har bland annat skrikit sig hes i fritt fall och berg och dalbanor och provat på nytt (och storvuxet) motstånd i basket. Han är  mycket nöjd med sin lilla tur.
Snart åker dottern och jag till samma ställe för att skrika oss hesa. Jag kommer nästan helt säkert att hålla mig på marken men skriker säkert av fasa när jag ser mitt barn i  fritt fall och andra skräckuplevelser.
Sen ska vi vidare till Gotland. Det är en efterlängtad klassresa som går av stapeln och jag har fått den stora äran att följa med.
I slutet av veckan blir de kvarvarande ungdomarna ensamma någon dag och jag som var beredd att kalla in kavalleriet och hemvärnet eller iallafall någon form av förstärkning fick genast tänka om.  Tror du vi är nägra spädbarn? ÄÄÄÄNTLIGEN ff liksom. Och då kom jag ihåg att de ju är riktigt stora.
Få se nu, när exakt hände det?