Skuldtyngd tacksamhet...

Världen är full av fasor och jag känner så ofta att jag lever i en skyddad verkstad och det fyller mig med sån enorm tacksamhet.

De senaste hemskheterna som fått mycket medial uppmärksamhet och därför tränger sig in djupare än andra fasor är flickorna som hållts fångna i Cleveland, pojken som pappan glömde i bilen och så två lokala händelser varav en ännu inte är uppklarad, och en fått ett tragiskt avslut.

Ialla de här fallen svämmar känslorna över för alla offer. De fångna flickorna, den stackars pojken i bilen och hans stackars föräldrar som ska leva med fasorna och våndorna av detta i hela sitt liv, de stackars anhöriga till den stackars deprimerade unge man som så tragiskt tog sitt liv medan de var utomlands och så de anhöriga som just nu lever i fasansfull ovisshet medan eftersökningarna pågår efter den försvunna unga kvinna som saknas i vår grannstad.
Och så finns det förstås miljontals andra fasor runt om i världen som pågår just nu fast i skuggan av den mediala rapporteringen och därför tränger det inte in i bubblan på samma sätt.

Att olyckor händer kan vi aldrig skydda oss från, men att det finns ren ondska som i Clevelandfallet är svårt att ta in.
Hur kan vi människor vara så olika och ha så olika moraliska kompasser? Det har jag svårt att förstå. Jag har alltid tänkt att människor är goda men ju längre jag lever och hör om såna här osannolika grymheter desto mer börjar jag tro att det finns ondska hos vissa människor.

Att läsa kommentarer på nätet gör att jag inser att det finns väldigt olika moraliska kompasser och en hel del illvillighet. Jag förstår faktiskt inte alls att det finns ett sånt starkt behov av att sprida sin ilska och sitt hat över människor man inte ens känner.
Ta till exempel i fallet med den bortglömda pojken där nätet svämmat över av elaka hatiska kommentarer mot den stackars pappan som under resten av sitt liv ska våndas över sin glömska. Jag känner paniken han måste känt när medvetandet äntligen hann ifatt och han insåg vad han glömt. Han har redan fått det hårdaste straff en människa kan få, han har förlorat sitt barn och själv varit orsak. Hur kommer man någonsin över det?

Visst kan man reagera och tänka både det ena och det andra när man hör om hemska saker men varför skriftligen dela med sig sin frustration och därmed piska upp stämningen? Det begriper jag inte alls. Okej, nu sitter jag här och lägger mig i men jag försöker nog vara en motvikt till raseriet som frodas.

Det är verkligen internets baksida att människor får ett behov av att blanda sig i och göra värre. Det är masspsykos och det är nog en av de saker jag hållt mig längst ifrån i hela mitt liv. Gruppmentalitet och masspsykoser skyr jag som pesten!

Denna stora värld är fylld med fasor, ondska, förfärligheter och illvilja.
Och här sitter jag i mitt hus, fri från allt det och känner en nästan skuldtyngd tacksamhet.