Bakom våra putsade fasader.

Tänk vad många människor som går omkring med en knut i magen. Kanske för att de känner sig oroliga över något, eller för att de tagit på sig något de känner att de egentligen inte orkar, kan eller vill. Tänk så många som går omkring och känner att de inte duger som de är. Som kanske klistrat på sig en roll som de inte alls passar för. Tänk vad många som vaknar och känner att det är tungt att stiga upp. Tänk så många människor som känner sig ensamma och osedda.
Samtidigt är världen fylld av människor av alla de slag. Ingen skulle behöva känna sig varken osedd, ensam eller tyngd av uppdrag de ska klara ensam. Vår värld är så konstig om man tänker efter. Eller rättare sagt, vi människor, är konstiga. Vi bygger upp murar och hinder mellan varann. Visar inte våra svagheter, spelar roller, visar upp fasader som är putsade och falska.

Varför?
Jo, för vi tror nog att om vi visar vem vi verkligen är, i all vår skröplighet så kommer ingen att tycka om oss. Kanske är vi rädda för att  bli hånade eller illa ansedda. Kanske är vi till och med rädda för att se oss själva i vitögat. Tänk om vi ser att vi inte lever upp till alla de drömmar vi bär på?

Vi borde kanske slita bort den där blanka fasaden och granska oss själva. Se oss precis så skruttiga och halvmesyriga som vi kanske är. Tänk om vi faktiskt ändå skulle tycka om oss och tänk om alla andra faktiskt då också skulle tycka om oss.

Vågar vi prova?

Världen är alldeles för konstig. Det är fasader som räknas. Det som är bakom murarna ska hållas dolt för insyn.
Jag är ofta den där oroliga, skruttiga människan som tycker att alla andra har så lyckade liv. Jag ser andras välputsade fasader och tror att det bara är bakom min som det finns oro, misslyckanden, ängslan och alla de andra känslorna som inte brukar släppas ut på vädring utanför de vackra fasaderna.
Samtidigt vet jag intellektuellt att det nog bakom den vackraste fasaden finns precis lika mycket svagheter som bakom min egen. Och jag vet nästan helt säkert att om vi bara förmådde riva alla dessa murar och väggar skulle världen vara mycket lättare att leva i för de allra flesta.
Kanske allra allra bäst skulle det vara för alla barn och ungdomar som inte har livserfarenheten att se igenom fasaderna.

Men vem vågar riva sin mur först? Det är ju läskigt!
 Kanske kan vi plocka ner en sten i taget? Några av oss iallafall?
Bakom stenen jag lyfter undan idag kan man skymta en olustig oro. Oro för ganska många saker. Mina tonåringar, min framtid, min ekonomi, mina förmågor,  ja det mesta som går att oroa sig för oroar mig idag. Det är en sån dag. Och jag trodde, innan jag tänkte efter, att jag var ensam om den här oron, tills jag började filosofera och inse att det nog vaknar människor med liknande oro lite varstans hela tiden. Och det är inget konstigt alls. Vi är människor med känslor, med tankar, med oro, med problem.  Det är visst det där som kallas livet. Det går upp och det går ner och det är precis som det ska vara.
Ingen av oss är lyckliga och orosfria hela tiden, hur putsade och vackra fasader vi än bygger upp, så varför lägga energi på fasader?
Det vore rätt skönt att bara ha ett enda stort flöde runt oss där allt släpptes fram både polerat och opolerat. Jag tror många axlar skulle sänkas då. Jag tror kärleken och förståelsen skulle flöda mycket rikligare.