Nytt år.

Tänk om jag skulle återuppta mitt skrivande, den tanken har skimrat förbi i mitt huvud då och då på sista tiden. Det var så länge sen och jag saknar det. Någonstans försvann lättheten och glädjen i bloggandet efter massvis med år av skrivande som bara flödade. Jag blev med ens för allvarstyngd men nu känner jag plötsligt att en viss lätthet börjar komma tillbaka till mig så kanske går det att få till några inlägg det här året!
Jag började 2016 med ett städdille. Hoppas det är ett tecken! Jag kanske kommer att ha ett välstädat år! Inte för att det är något jag strävar efter eller ens tycker är viktigt men jag gillar verkligen att ha det fint omkring mig så om jag nu ska få ett år med lite mer städdille än vanligt tänker jag inte protestera!
I skolan går det bra. Jag kämpar på och klarar mig galant hela tiden. Med fyra barn, en hund, tre undulater, ett ständigt ostädat hus som ligger i en by utan bra bussförbindelser och en man som ofta reser i jobbet; jag tycker faktiskt att jag gör det bra. Fattar ni vad mycket tvätt, städning, handling, matlagning, socksortering, sopåtervinning, klädvikning, bortplockning, skjutsning och allt annat som jag inte kommer på just nu som tas från min pluggtid. Men jag fixar det. Heja mig! Faktiskt!
Såklart tycker jag pluggandet är skoj vilket ju hjälper till en hel del. Det är lite av en lyxtillvaro.

Jag har under året som gått blivit mer och mer besviken på hur många människor i vårt land agerar. Själviskheten är galet hög och det verkar som om snart sagt alla tycker att vårt land är för litet, för fattigt, för oorganiserat för att hjälpa människor i nöd. Samtidigt slår julhandeln som vanligt alla rekord, huspriserna rusar i höjden och här i norra Sveriges lilla huvudstad kan man få betala uppemot fem miljoner för en rätt normal villa. Massvis med folk köper ny telefon minst varje år, reser utomlands varje skollov, tatuerar sig, gör hårförlängningar, skaffar lösnaglar, köper skotrar, skidor, skönhetsoperationer, bleker tänder, byter kök, köper större teve, kastar ut halvnya soffor för att det finns ännu nyare och snyggare och så vidare och så vidare medan man är livrädd för att det ska komma så många flyktingar hit så att man ska behöva sänka sin standard. Tänk om vi för ett ögonblick skulle tänka oss för och se vad vi faktiskt har och tänka att det räcker kanske. Vi behöver inte öka vår välfärd mer nu. Vi kan först se till att alla i vårt land, nyanlända som bofasta sen generationer, har så det räcker. Alla borde ha ett varmt hem, mat för dagen, kläder på kroppen och få gå i skola och få läkarvård . Alla ska ha det bra på ett basplan. En lägsta standard. Sen när alla har det då och först då kan vi börja fundera på att förlänga våra hår, uppdatera elektronikparken och topprusta våra boenden. Jag har inget emot lösnaglar, vita tänder och nya mobiler. Inte heller flådiga hus eller semesterresor. Jag vill bara att vi ska känna efter lite. Inte bara titta på vad vi inte har, utan på allt som vi faktiskt har och uppskatta det och vara glada för att vi har det bra och lever i ett land med fred, demokrati och fungerande välfärd. Det är något vi borde vara alldeles lyriska över.
Visst finns det människor i vårt land som inte badar i överflöd och de ska naturligtvis inte drabbas och få det sämre när vi låter människor i nöd komma hit och ta del av vår välfärd. Jag är varken politiker eller ekonom men jag anar att det är ett slags systemfel som gör att många har det snuskigt bra och aldrig behöver göra uppoffringar medan det finns många som sitter fast i en tillvaro där det knappt går runt och än mindre se en ljusning.
När jag säger att jag är besviken på hur människor agerat den sista tiden måste jag ändå tillägga att jag är jätteglad för hur många andra reagerat också. Alla de som känt att det finns massor att göra som privatpersoner, som ställt upp och tagit emot flyktingar personligen och visat att Sverige är ett varmt och kärleksfullt land att komma till och att leva i.

Ja, det ser faktiskt ut som att jag lyckades klämma ur mig ett litet inlägg. Det känns ovant och lite läskigt. Jag hoppas att jag lyckas få ur mig några fler innan 2016 försvunnit. Ni tappra som gått in här trots stiltje; det här inlägget är till er! Tack för att ni då och då hört av er och undrat om jag ska komma tillbaka. Det är fint att vara efterfrågad. Bilderna är av usel kvalitet. Min vanliga kamera vägrar samarbeta med datorn och innan jag fixat det får jag hålla till godo med mobilens korniga foton.

Att vara lycklig är gratis. Och rätt skönt. Men aldrig ett evigt tillstånd.

Jag vet att det kan låta hurtigt och småreligiöst eller bara korkat men det tål ändå att sägas. Livet pågår här och nu. Det är ingen idé att planera för mycket om framtiden och inte heller att längta tillbaka till det som varit. Visst ska man både beakta framtiden och baktiden men inte så mycket att man missar nuet. Här och nu kan man påverka. Ska jag bli glad av att solen skiner eller ledsen och stressad för att den visar hur smutsiga fönstrena är efter vinterns slaskoväder? Jag väljer själv.

Skitiga är de onekligen men vad gör det? Solen skiner ju! Det blir LJUS!
Ska jag deppa för att jag inte har tid att spendera dagen på isen eller i skidbacken eller varför inte hela sportlovet på varmare eller coolare ort "som alla andra" eller ska jag vara glad för att jag ändå får sol på näsan när jag går på promenad med min älskade hund.
Jag tror att man glömmer ibland att välja de små glädjeämnena för att de överskuggas av det som kan verka som stora olösliga problem eller djupa oförätter eller svidande stress eller vad som helst som förmörkar sinnet och gör att man missar de här små gratisstunderna av frid och lycka som faktiskt ligger utspridda längs ens väg utan att man egentligen märker dem eller tänker på dem. Men de är där och jag kan enkelt välja att plocka upp dem. Så ofta jag vill. Jag kan också välja att gå förbi den där fula gigantiska besten med bekymmer som gärna vill boosta upp sig så att man ser den mer än den lilla glimrande glädjekicken...
Jag vet att det inte är så enkelt. Det kan vara hormoner eller enzymer eller små kemiska partiklar som förmörkar ens sinne så att man inte ser en endaste ljusglimt och då är det inte så lätt som jag påstår. Så är det förstås. Då har man inget val. Men om man känner att man faktiskt KAN skita i stress, ledsenhet, irritation, ilska, surhet, avundsjuka, bitterhet, hånfullhet eller vad det nu är för känsla som vill bygga bo i ens sinne så ge det en chans. Det går ibland att se alla de små fantastiska stunderna som vi har runt om oss alldeles gratis som ett stort presentbord som bara glittrar alldeles inbjudande. Det är till exempel extremt lustfyllt och gratis att läsa. En bokhylla full med böcker är visserligen inte gratis men själva läsningen är gratis och läsningen kan ta dig till platser som du aldrig varit på och platser du längtat till och den kan få dig att uppleva fantastiska äventyr och känslor du inte visste att du hade. Läsning är världens bästa gratisnöje enligt mig.

 

 Jag blir glad till och med av att vara nära mina böcker... Men det är jag det. 

Andra saker att bli glad av utan att det kostar varken energi eller pengar är att njuta av anblicken av det man tycker är vackert. Jag tycker till exempel om att SE och njuta vackra bilder och saker men det behöver  inte vara "värdefull" konst eller "godkända" konstverk (som grannar, vänner, släkt ser och tänker OJ vilken GOD smak de har i den här familjen...) Närå. Här hänger tidningsklipp på väggen bredvid hemmasprejade hyllplan med målade leksaksdjur med egengjorda små plakat... 

"Icke godkänd konst" så lång ögat når men likväl kan jag njuta hejdlöst av vår "bildkonst".

Hålet på väggen har våra undulater gnagt fram. Lite konst det också tycker jag.

Gratisbild som delades ut med morgontidningen. Gruvan i Kiruna. Så fin bild!

Livet här och nu är fyllt av glädjeämnen och just idag kan jag njuta av det. Imorrn kanske jag är i ett svart hål då jag bara ser elände, vem vet, men jag försöker undvika det där hålet så länge jag kan. Skulle jag ändå hamna där så hoppas jag att någon hjälper mig upp om de kan. Livet är fyllt av glädjeämnen om man bara letar. Men livet är också fyllt av svarta hål och förr eller senare trillar vi dit. Då är det bra att veta att det inte bara är jag utan att livet är konstruerat som en slags väg fylld med med- och motgångar och ljus och mörker. Allt hör till och kanske är det till och med så att allt behövs. För att se det ljusa behövs mörkret och tvärtom. Men i vissa lägen kan man välja och styra undan från det som är tungt. Man kan lura mörkret för en stund och det tror jag är bra att komma ihåg. I dag finns det en slags lyckokultur som kan göra den mest uppsluppna desperat och känna att alla andra lever livet och är lyckans ostar medan man själv är en looser utan glädjeämnen. Så det finns ju en viss fara med att se det positiva i allt och sen visa upp bara det för andra. Det skapar en stress för andra som tror att de är ensamma med sina bekymmer och tunga sinnelag. Alla människor har sorger och bekymmer av de mest skilda slag. En del slås ner av mindre saker medan andra kan bära mycket. Det finns ingen mall och alla måste få vara som de är. Men trots allt tror jag det är bra att försöka se glädjeämnen utan att för den skull kräva att de ska finnas där hela tiden. Man får helt enkelt vara glad och njuta av att man kan vara glad så länge det går. För nu. Och kan man inte vara glad får man tänka att snart blir jag glad igen. Och nu har jag trasslat in mig väldigt mycket men för dig som läst ända hit tror jag ändå att budskapet gått fram. Glädjeämnen är gratis och finns inom oss. Och lyckan kommer och går och är aldrig samma sak för alla. Ungefär så.

Att skriva för att bli bedömd.

Nu är julen nästan bortstädad. Stjärnor och adventsstakar är kvar, de lyser ju så mysigt, men de ryker förmodligen i helgen när jag behöver göra nåt annat än att träna grammatik.
Det är mycket sånt nu. Plugg. Råplugg till och med. Igår var första examinationsuppgiften (som jag fixade, jiiiha) och det följer nu en efter en hela veckan som kommer. Det är mycket skrivuppgifter som ska in och då trivs jag som fisken i vattnet. Ååå om man bara fick skriva sig till en examen då skulle jag fixa det här helt utan ångest. Men så lätt ska vi inte ha det. Råplugg och skrivtentor ingår ju vare sig man vill eller inte. (Vill inte! Men gör det förstås.) Nu har jag en helg på  mig att träna så det ska nog gå bra.
Jag trodde inte att jag skulle tycka så mycket om att skriva och bli bedömd. Jag älskar det! Att det sitter en lärare och lusläser mina ord och verkligen analyserar vad det är jag säger och sen ger ett omdöme på det... jag tycker så mycket om den känslan! Att skriva till den mottagaren. Det ger mig så mycket och jag anstränger mig allt jag kan och vässar min penna och ger mig den på att skriva det allra bästa jag kan och jag läser om och om igen tills det känns alldeles perfekt och då lämnar jag in och då har jag gjort mitt allra allra bästa. Jag tror det är det som är så stimulerande. Att jag verkligen ger allt. Det ger ett mervärde att utnyttja allt man har och en tillfredsställelse som är ovärderlig för min självkänsla som skribent.
Även om ni kära läsare läst mina ord så vet jag ju att ni inte sitter med de allra mest granskande glasögonen på er och bedömer mig. Det är också ett skönt sätt att skriva, att veta att det man skriver blir läst, men med en välvilja och en frivillighet och utan en tanke på att bedöma. Två olika sätt att skriva text,  till två mottagare av skilda slag. Båda stimulerande.
Jag tycker verkligen om att skriva!

Ett av skrivuppdragen vi har är att skriva om hur vi ska få eleverna att utveckla sitt skrivande. Svårt, men intressant. Egentligen väldigt abstrakt när man inte jobbat som lärare men rätt skönt att vara fri i tanken och utveckla sina idéer utan att veta hur det verkligen fungerar i verkligheten. Tids nog kommer vi som lärare att bli varse alla svårigheter och då kan det vara bra att ha varit lite i det blå och fått flyga högt och sikta mot stjärnorna. Idéer och tankar som väcks däruppe kan ju behövas också. För det finns ju alla sorters elever. De som inte vill (kan) skriva alls till de som bara vill skriva och så allt där mellan. Att nå dem alla är ju målet och att utveckla dem alla. Då kan man behöva flyga högt för att kunna landa i trädtopparna iallafall om ni förstår liknelsen.

Ja, jag roar mig som ni hör. (Läser.) Hejdlöst. Och medan jag gör det växer tvätthögarna och diskberget och dammråttorna. Men det är så det är. Det hade de säkert gjort om jag bott ensam i ett studentrum också. Det är jag säker på. Jag låter mig uppslukas.

Jag skäms över hur bra vi har det!

Jisses vad länge sen jag skrev nåt! Jag har varit helt utan inspiration att skriva blogg och när den eventuellt funnits har inte tiden funnits och när både tid och inspiration funnits har jag fått så höga ambitioner att det måste handla om nåt speciellt när det är så sällan jag skriver och så har det inte blivit någonting alls.
Min blogg har ju ALDRIG handlat om nåt speciellt! Jag har ju bara skrivit för att jag tycker så mycket om att skriva och att missa hela den poängen är ju bara dumt. Så nu provar jag författa ett inlägg utan tanke på att förmedla någonting annat än att jag faktiskt är här och skriver.

Det har blivit ett nytt år sen sist. 2015.
Vad kan det året innehålla? Ingen som vet exakt vad som väntar runt hörnen.
Jag slås mest hela tiden av att jag är en så priviligierad (hur tusan stavar man till det?) människa. Närmast bestämt varenda gång jag handlar påminns jag om mitt läge. För utanför varje mataffär sitter numera en stackars tiggare och håller ut sin mugg. Jag kommer ut med matkassar fyllda med mat och tar min bil och åker hem till ett hus med värme och en säng och rinnande vatten och en massa LYX som teve, dator, böcker och saker, med vetskapen att mina barn är hos mig och får gå i skolan, och om jag blir sjuk får jag vård och om jag blir utfattig får jag hjälp. Skillnaden är makalös och olustig. Jag ger alltid och skulle vilja ge så oändligt mycket mer och mår fysiskt illa av de som hånar och spottar på dessa människor.
Jag orkar inte höra en gång till myten om mercsedesen som står parkerad bakom hörnet eller vad nu alla korkskallar säger som sprider osanningar om tiggarna. Var har solidariteten tagit vägen?
Var finns empatin?
Jag får fortsätta med tacksamhetens tanke från förra inlägget fast det är tacksamhet med en smula skuldkänsla. Jag borde kunna göra mer. VI borde kunna göra mer. För andra. För många andra. 
Jag kan inte låta bli att se på mina bilder nedan med en slags skamsen genans. Mina speglar. Varför så många? För att jag är så lyckligt lottad att jag inte behöver bekymra mig om mat på bordet. Mitt julpynt. Varför så mycket? För att jag är så jävla priviligierad! Jag är så priviligierad att jag kan ägna mig åt att limma ihop porslin till ett ofantligt fat för allt julgodis vi kan mumsa i oss på jul.
Jag är tacksam varje dag. Jag är oändligt tacksam. Och jag skäms. Jo jag gör det. Så förbannat! Gör inte ni det ibland? Och det enda jag gör (förutom att dela med mig så mycket jag kan) är att åtminstone ha vett att vara tacksam. Men det känns som att det fan inte räcker! Inte på långa vägar!!!

Om tacksamhet.

Jag har tappat bloggfarten som ni kanske märkt. Ni tappra som ändå hittar hit. Jag som bloggat flitigt i sju år har nu tappat vanan att skriva en rad. Det märks direkt på prestationsångesten. Det måste plötsligt handla om något för att jag ska känna att det är värt att skriva om. Nu försöker jag driva bort den känslan för så har ju aldrig min blogg fungerat för mig. Jag har skrivit för att skriva. För att jag tycker så mycket om orden.
Skolan löper på. Vi tragglar grammatik som är så urbota tråkigt att jag baxnar. Men det sägs att det är roligt om man kan det, så jag siktar mot det. Vår lärare säger så och han verkar faktiskt tycka att det är roligt! Jag återkommer i ämnet om det förvandlas till roligt.

I övrigt läser vi om svenska som andraspråk och jag har lärt mig att den som ska lära sig ett andraspråk har så mycket lättare för det om de samtidigt får utveckla sitt förstaspråk. Det är ju så självklart egentligen men ändå fungerar det inte så på alla ställen i våra svenska skolor.

Vi lär oss att använda estetiska läroprocesser vilket jag tycker är toppen. Allt blir så mycket roligare och trevligare med estetik. Sjunga, dansa, måla, skapa sig till kunskap. Japp, min melodi!

Annars bävar jag inför julen.

Julen som plötsligt ifjol blev en sorgens högtid. Inget känns lockande med jul längre. Bara sorgliga tankar och saknad. Men jag fixar jul ändå förstås för att inte överföra min julsorg på barnen. De kan få fortsätta tycka att det är glädjens högtid. Men inne i mig kommer minnen av nattsvarta händelser.

Önskar nästan att jag missat en tenta så att jag tvingats grotta ner mig i lite pluggande under julen...

Samtidigt går mina tankar till alla dem som verkligen har det svårt. De som förlorat sina barn, de som sitter ute och fryser och tigger en krona här, en krona där och alla de som är ensamma och alla andra i vår vida värld som lever liv som är fyllda av sorg och svårigheter. Jag har det så bra att jag skäms. Men jag är tacksam. Djupt tacksam för allt.

Livet är här och nu. Glöm aldrig det.

Att vara tillbaka i skolan som vuxen...det är en märklig känsla egentligen, Jag är jämnårig med lärarna men känner mig ändå ibland som en liten unge bredvid dem. De är LÄRAREN och jag är ELEVEN. Plötsligt finner jag mig i en roll jag inte varit i på evigheter. Märklig känsla. Inte oäven men konstig.

Jag faller in i beteenden som jag trodde att jag inte hade längre. Som att bli alldeles toknervös för en redovisning. Helt galet. Knäskålarna hoppar och det susar i öronen och jag minns inte vad jag sagt.
Det är nästan lite roligt.

Jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lastgammal av det här studentlivet men istället känner jag mig till och med ibland jämngammal med de flesta i klassen.
Jag är sannerligen mer livserfaren än majoriteten men likväl är jag oerfaren och okunnig om det yrke jag utbildar mig till precis som de flesta andra i klassen är.

Jag stormtrivs. Sa jag det?
Det är en helt underbar klass och att vara 22 stycken som strävar mot samma mål är en härlig känsla. Vi är alla olika men har mycket gemensamt.
Jag tänker ibland att de undrar över mig. Varför jag som är så Hiiiiimla gammal är där med dem. Fast ingen säger nåt och ingen visar nåt så jag tror det bara är hjärnspöken i mitt huvud.

Såklart är det skillnad. Jag har inte "framtiden för mig" som de unga i klassen har. De har hela livet på sig och det har ju inte jag...!Men samtidigt är det så det är och egentligen har jag ju "hela livet" framför mig också! Det är bara det att jag även har ett rätt långt liv bakom mig. Men ingen vet ju hur långt liv man har framför sig...
Vad vet man?
Det är där jag är. Att jag inte tittar så himla mycket på ålder. Jag vet att andra gör det åt mig men så länge inte jag bekymrar mig är det ju inget problem.
Jag är förnöjd och glad för hur mitt liv är. Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta och är det inte så man ska leva? Att göra saker istället för att ångra att man inte vågade. För hade jag inte vågat DÅ vet jag att jag ångrat mig. Även om jag säkert varit nöjd med mitt liv ändå hade jag alltid gått och undrar hur det skulle varit...
Ibland känner jag mig modig för att jag vågar gå mot normerna. Men sen känner jag mig larvig att jag ens tänker på det. Jag tror inte så många reagerar. Och gör de det är det ju inte mitt problem.

Det kallas visst åldersnoja det där jag grunnar över.

Kreativa projekt.

Ibland kliar det i fingrarna rent bokstavligt. Då bara MÅSTE jag göra något kreativt med händerna. Idag kände jag att det blev akut. Jag var liksom tvungen. Det var ju flera veckor sen!
Resultatet blev en trasklädd cykelkorg. Min vanliga lite buckliga svarta cykelkorg i metall blev i mina ögon lite roligare med trasremsorna och framför allt blev jag ju av med kreativitetsklådan som nästan plågade mig.

 

Apropå kreativitet så är plank och stenprojektet nu avslutat för denna säsong. 

Tyvärr är det höst och det blir väl först nästa säsong som vi inviger området men det är ju fint att titta på även om det är lite för kyligt att sitta där för tillfället.

 

Det blev så himla bra!

Kommer ni ihåg hur det såg ut innan? I våras såg det ut så här.

Omålat hönshus, ofixad mark och allmänt skrotigt.

Massor av brännässlor och annat ogräs.

Tidigt i somras  gick startskottet då Molly och jag målade Hönshuset. Sen lade jag tegelsten och natursten och sist byggde Mannen planket. Nu är det bara lite småfix kvar.
Som vanligt är det mesta återbruksmaterial.