Min blogg har ju ALDRIG handlat om nåt speciellt! Jag har ju bara skrivit för att jag tycker så mycket om att skriva och att missa hela den poängen är ju bara dumt. Så nu provar jag författa ett inlägg utan tanke på att förmedla någonting annat än att jag faktiskt är här och skriver.
Det har blivit ett nytt år sen sist. 2015.
Vad kan det året innehålla? Ingen som vet exakt vad som väntar runt hörnen.
Jag slås mest hela tiden av att jag är en så priviligierad (hur tusan stavar man till det?) människa. Närmast bestämt varenda gång jag handlar påminns jag om mitt läge. För utanför varje mataffär sitter numera en stackars tiggare och håller ut sin mugg. Jag kommer ut med matkassar fyllda med mat och tar min bil och åker hem till ett hus med värme och en säng och rinnande vatten och en massa LYX som teve, dator, böcker och saker, med vetskapen att mina barn är hos mig och får gå i skolan, och om jag blir sjuk får jag vård och om jag blir utfattig får jag hjälp. Skillnaden är makalös och olustig. Jag ger alltid och skulle vilja ge så oändligt mycket mer och mår fysiskt illa av de som hånar och spottar på dessa människor.
Jag orkar inte höra en gång till myten om mercsedesen som står parkerad bakom hörnet eller vad nu alla korkskallar säger som sprider osanningar om tiggarna. Var har solidariteten tagit vägen?
Var finns empatin?
Jag får fortsätta med tacksamhetens tanke från förra inlägget fast det är tacksamhet med en smula skuldkänsla. Jag borde kunna göra mer. VI borde kunna göra mer. För andra. För många andra.
Jag kan inte låta bli att se på mina bilder nedan med en slags skamsen genans. Mina speglar. Varför så många? För att jag är så lyckligt lottad att jag inte behöver bekymra mig om mat på bordet. Mitt julpynt. Varför så mycket? För att jag är så jävla priviligierad! Jag är så priviligierad att jag kan ägna mig åt att limma ihop porslin till ett ofantligt fat för allt julgodis vi kan mumsa i oss på jul.
Jag är tacksam varje dag. Jag är oändligt tacksam. Och jag skäms. Jo jag gör det. Så förbannat! Gör inte ni det ibland? Och det enda jag gör (förutom att dela med mig så mycket jag kan) är att åtminstone ha vett att vara tacksam. Men det känns som att det fan inte räcker! Inte på långa vägar!!!
Precis! Varför kritiserar man flyktingar för att inte vara tacksamma nog? De har ju just där och då ingenting och därför inte så mycket att faktiskt vara tacksam för. Men vi! Vi har ju allt att vara tacksamma för. Är det nån som borde skämmas för bristen på tacksamhet så är det ju vi.
SvaraRaderaNu tror jag inte så mycket på att gå runt och känna skuld. Utan på att vara glad och stolt för det bra man gör. Du gör det du kan! Jag gör det jag kan =)
Sara: Nej du har helt rätt. Skuld är dumt att bära omkring på. Men någonstans kan jag ändå inte slå av skuldkänslan. Jag vet ju intellektuellt att det inte är mitt fel eller så mycket jag kan göra åt saken (det är så stora svåra komplexa orättvisor) men skuldkänslan kommer smygande vare sig jag vill eller ej. Och jag kan inte bara slå av den. Tyvärr. Såklart känner jag inte så hela tiden, jag är bra på att stoppa huvudet i sanden och krypa in i bubblan men kanske är det ändå bra att den där känslan kommer. Tänk så många som inte ens är tacksamma för allt de har! Som blänger på tiggarna och tycker att de förfular stadsbilden och allt galet jag hört...! Så jag föredrar att ha osunda skuldkänslor framfor ingen empati. :) Och så rätt du har i det där med att flyktingar inte är nog tacksamma. De har tvingats lämna allt, sitt liv, sin trygghet, sitt hem, ofta sina nära och kära och hamna i ett kallt land i en turbulent otrygg tillvaro. Inte läge för "tacksamhet" precis. De har väl fullt upp att landa i känslor och bearbeta alla svårigheter de tvingats gå igenom och dessutom vara orolig för sin ovissa framtid.
SvaraRaderaJa, skuldkänslor är helt klart bättre än brist på empati. Å med jämna mellanrum är det nog bara bra att vakna upp, känna lite skuld och genom det inse hur bra vi har det. Jag har själv blivit lite väl stressad och handlingsförlamad av för mycket skuld och "jag borde". Så jag jobbar på att se allt jag gör bra istället för det jag inte gör. Och du gör jättemycket för att hjälpa andra! =)
RaderaApropå tiggeri läste jag en tänkvärd krönika av professor Lars Calmfors i DN den 4 januari under rubriken "Tiggeri, ekonomi och moral".
SvaraRaderaUlla A
Jag läste också den. Problemet med det han skriver kan vara att folk tar till sig den delen att inte ge direkt till tiggaren och sen ändå INTE andra delen att ge det större samlade beloppet till svenska eller internationella organisationer som hjälper romer på plats i Rumänien. Det kräver så mycket större insats av den enskilde än att ge på plats där och då. Ta rätt på vem/var och samla ihop en större summa osv.kräver ju lite mer. Det är klokt tänkt och kanske det rätta men att gå förbi en människa i nöd i nuet tycker jag är svårt. Sen vet man ju aldrig om det fungerar att ge till en organisation, en del av romernas problem är ju att de inte får det stöd de har rätt till i sitt hemland. De som jobbar med de socialt utsatta är korrupta och lägger beslag på det som romerna egentligen ska få. Så att sitta och tigga utanför svenska affärer och få in en hundring om dan ger MER än att försöka få hjälp i sitt hemland. Det är ett svårt problem. Oerhört svårt och man önskar ju att EU kunde träda in och se till att alla länder hade ett fungerande välfärdssystem som förhindrar den här sortens fattigdom.
RaderaFör några dagar sedan slank jag in på Konsum för att köpa ett par vantar till min son.De kostade inte mycket så jag köpte ett par till mej själv av bara farten. Väl ute ur butiken såg jag en äldre kvinna sitta med sin lilla plastmugg.Lösa pengar hade jag inte, men strax hade vi varsitt par vantar. På vägen därifrån började jag tänka på ett gammalt kuddfodral som jag hittat när jag julstädade. Min bästa kompis och jag sydde varsitt likadant i syslöjden för sådär 40 år sedan. Motivet är två kycklingar som drar i varsin ände på en mask. Och över har vi broderat Dela lika. Detta gjorde vi i 10-års åldern och vi har faktiskt delat det mesta ända sedan dess.Funderar också över min uppväxt där många av våra grannar och min egen familj inte hade hade det så fett ekonomisk men där gästfriheten alltid var stor. Man hjälpte varandra på ett helt annat sätt än idag. Det ligger faktiskt en hel del i uttrycket Delad glädje är dubbel glädje.Man undrar ibland var denna misstro,och myter om människor vi inte känner,kommer ifrån. Tänker på en strof ur en dikt som en av flyktingarna som kommit till Blekinge skrev. When I came to Sweden,the sky seemed friendly.Jag hoppas innerligt att den känslan kommer att bestå. Solidaritet är det vackraste jag vet.
SvaraRaderaJa, solidaritet är vackert men tyvärr lite sällsynt idag. Det VAR bättre förr när det kommer till generositet och att hjälpa varann!
RaderaJag uppskattar verkligen din blogg och tycker om att du välkomnar mig att komma på besök "hemma hos dig".
SvaraRaderaEn annan sak jag uppskattar är ditt sätt att dela dina tankar och funderreingar högt. Idag skriver jag förresten om dig på min blogg. Tack för att du bloggar!
Och jag kommer att fortsätta att kika in - lite då och då - oavsett om du väljer att blogga varje dag eller varannan vecka.