Att vara lycklig är gratis. Och rätt skönt. Men aldrig ett evigt tillstånd.

Jag vet att det kan låta hurtigt och småreligiöst eller bara korkat men det tål ändå att sägas. Livet pågår här och nu. Det är ingen idé att planera för mycket om framtiden och inte heller att längta tillbaka till det som varit. Visst ska man både beakta framtiden och baktiden men inte så mycket att man missar nuet. Här och nu kan man påverka. Ska jag bli glad av att solen skiner eller ledsen och stressad för att den visar hur smutsiga fönstrena är efter vinterns slaskoväder? Jag väljer själv.

Skitiga är de onekligen men vad gör det? Solen skiner ju! Det blir LJUS!
Ska jag deppa för att jag inte har tid att spendera dagen på isen eller i skidbacken eller varför inte hela sportlovet på varmare eller coolare ort "som alla andra" eller ska jag vara glad för att jag ändå får sol på näsan när jag går på promenad med min älskade hund.
Jag tror att man glömmer ibland att välja de små glädjeämnena för att de överskuggas av det som kan verka som stora olösliga problem eller djupa oförätter eller svidande stress eller vad som helst som förmörkar sinnet och gör att man missar de här små gratisstunderna av frid och lycka som faktiskt ligger utspridda längs ens väg utan att man egentligen märker dem eller tänker på dem. Men de är där och jag kan enkelt välja att plocka upp dem. Så ofta jag vill. Jag kan också välja att gå förbi den där fula gigantiska besten med bekymmer som gärna vill boosta upp sig så att man ser den mer än den lilla glimrande glädjekicken...
Jag vet att det inte är så enkelt. Det kan vara hormoner eller enzymer eller små kemiska partiklar som förmörkar ens sinne så att man inte ser en endaste ljusglimt och då är det inte så lätt som jag påstår. Så är det förstås. Då har man inget val. Men om man känner att man faktiskt KAN skita i stress, ledsenhet, irritation, ilska, surhet, avundsjuka, bitterhet, hånfullhet eller vad det nu är för känsla som vill bygga bo i ens sinne så ge det en chans. Det går ibland att se alla de små fantastiska stunderna som vi har runt om oss alldeles gratis som ett stort presentbord som bara glittrar alldeles inbjudande. Det är till exempel extremt lustfyllt och gratis att läsa. En bokhylla full med böcker är visserligen inte gratis men själva läsningen är gratis och läsningen kan ta dig till platser som du aldrig varit på och platser du längtat till och den kan få dig att uppleva fantastiska äventyr och känslor du inte visste att du hade. Läsning är världens bästa gratisnöje enligt mig.

 

 Jag blir glad till och med av att vara nära mina böcker... Men det är jag det. 

Andra saker att bli glad av utan att det kostar varken energi eller pengar är att njuta av anblicken av det man tycker är vackert. Jag tycker till exempel om att SE och njuta vackra bilder och saker men det behöver  inte vara "värdefull" konst eller "godkända" konstverk (som grannar, vänner, släkt ser och tänker OJ vilken GOD smak de har i den här familjen...) Närå. Här hänger tidningsklipp på väggen bredvid hemmasprejade hyllplan med målade leksaksdjur med egengjorda små plakat... 

"Icke godkänd konst" så lång ögat når men likväl kan jag njuta hejdlöst av vår "bildkonst".

Hålet på väggen har våra undulater gnagt fram. Lite konst det också tycker jag.

Gratisbild som delades ut med morgontidningen. Gruvan i Kiruna. Så fin bild!

Livet här och nu är fyllt av glädjeämnen och just idag kan jag njuta av det. Imorrn kanske jag är i ett svart hål då jag bara ser elände, vem vet, men jag försöker undvika det där hålet så länge jag kan. Skulle jag ändå hamna där så hoppas jag att någon hjälper mig upp om de kan. Livet är fyllt av glädjeämnen om man bara letar. Men livet är också fyllt av svarta hål och förr eller senare trillar vi dit. Då är det bra att veta att det inte bara är jag utan att livet är konstruerat som en slags väg fylld med med- och motgångar och ljus och mörker. Allt hör till och kanske är det till och med så att allt behövs. För att se det ljusa behövs mörkret och tvärtom. Men i vissa lägen kan man välja och styra undan från det som är tungt. Man kan lura mörkret för en stund och det tror jag är bra att komma ihåg. I dag finns det en slags lyckokultur som kan göra den mest uppsluppna desperat och känna att alla andra lever livet och är lyckans ostar medan man själv är en looser utan glädjeämnen. Så det finns ju en viss fara med att se det positiva i allt och sen visa upp bara det för andra. Det skapar en stress för andra som tror att de är ensamma med sina bekymmer och tunga sinnelag. Alla människor har sorger och bekymmer av de mest skilda slag. En del slås ner av mindre saker medan andra kan bära mycket. Det finns ingen mall och alla måste få vara som de är. Men trots allt tror jag det är bra att försöka se glädjeämnen utan att för den skull kräva att de ska finnas där hela tiden. Man får helt enkelt vara glad och njuta av att man kan vara glad så länge det går. För nu. Och kan man inte vara glad får man tänka att snart blir jag glad igen. Och nu har jag trasslat in mig väldigt mycket men för dig som läst ända hit tror jag ändå att budskapet gått fram. Glädjeämnen är gratis och finns inom oss. Och lyckan kommer och går och är aldrig samma sak för alla. Ungefär så.

Att skriva för att bli bedömd.

Nu är julen nästan bortstädad. Stjärnor och adventsstakar är kvar, de lyser ju så mysigt, men de ryker förmodligen i helgen när jag behöver göra nåt annat än att träna grammatik.
Det är mycket sånt nu. Plugg. Råplugg till och med. Igår var första examinationsuppgiften (som jag fixade, jiiiha) och det följer nu en efter en hela veckan som kommer. Det är mycket skrivuppgifter som ska in och då trivs jag som fisken i vattnet. Ååå om man bara fick skriva sig till en examen då skulle jag fixa det här helt utan ångest. Men så lätt ska vi inte ha det. Råplugg och skrivtentor ingår ju vare sig man vill eller inte. (Vill inte! Men gör det förstås.) Nu har jag en helg på  mig att träna så det ska nog gå bra.
Jag trodde inte att jag skulle tycka så mycket om att skriva och bli bedömd. Jag älskar det! Att det sitter en lärare och lusläser mina ord och verkligen analyserar vad det är jag säger och sen ger ett omdöme på det... jag tycker så mycket om den känslan! Att skriva till den mottagaren. Det ger mig så mycket och jag anstränger mig allt jag kan och vässar min penna och ger mig den på att skriva det allra bästa jag kan och jag läser om och om igen tills det känns alldeles perfekt och då lämnar jag in och då har jag gjort mitt allra allra bästa. Jag tror det är det som är så stimulerande. Att jag verkligen ger allt. Det ger ett mervärde att utnyttja allt man har och en tillfredsställelse som är ovärderlig för min självkänsla som skribent.
Även om ni kära läsare läst mina ord så vet jag ju att ni inte sitter med de allra mest granskande glasögonen på er och bedömer mig. Det är också ett skönt sätt att skriva, att veta att det man skriver blir läst, men med en välvilja och en frivillighet och utan en tanke på att bedöma. Två olika sätt att skriva text,  till två mottagare av skilda slag. Båda stimulerande.
Jag tycker verkligen om att skriva!

Ett av skrivuppdragen vi har är att skriva om hur vi ska få eleverna att utveckla sitt skrivande. Svårt, men intressant. Egentligen väldigt abstrakt när man inte jobbat som lärare men rätt skönt att vara fri i tanken och utveckla sina idéer utan att veta hur det verkligen fungerar i verkligheten. Tids nog kommer vi som lärare att bli varse alla svårigheter och då kan det vara bra att ha varit lite i det blå och fått flyga högt och sikta mot stjärnorna. Idéer och tankar som väcks däruppe kan ju behövas också. För det finns ju alla sorters elever. De som inte vill (kan) skriva alls till de som bara vill skriva och så allt där mellan. Att nå dem alla är ju målet och att utveckla dem alla. Då kan man behöva flyga högt för att kunna landa i trädtopparna iallafall om ni förstår liknelsen.

Ja, jag roar mig som ni hör. (Läser.) Hejdlöst. Och medan jag gör det växer tvätthögarna och diskberget och dammråttorna. Men det är så det är. Det hade de säkert gjort om jag bott ensam i ett studentrum också. Det är jag säker på. Jag låter mig uppslukas.

Jag skäms över hur bra vi har det!

Jisses vad länge sen jag skrev nåt! Jag har varit helt utan inspiration att skriva blogg och när den eventuellt funnits har inte tiden funnits och när både tid och inspiration funnits har jag fått så höga ambitioner att det måste handla om nåt speciellt när det är så sällan jag skriver och så har det inte blivit någonting alls.
Min blogg har ju ALDRIG handlat om nåt speciellt! Jag har ju bara skrivit för att jag tycker så mycket om att skriva och att missa hela den poängen är ju bara dumt. Så nu provar jag författa ett inlägg utan tanke på att förmedla någonting annat än att jag faktiskt är här och skriver.

Det har blivit ett nytt år sen sist. 2015.
Vad kan det året innehålla? Ingen som vet exakt vad som väntar runt hörnen.
Jag slås mest hela tiden av att jag är en så priviligierad (hur tusan stavar man till det?) människa. Närmast bestämt varenda gång jag handlar påminns jag om mitt läge. För utanför varje mataffär sitter numera en stackars tiggare och håller ut sin mugg. Jag kommer ut med matkassar fyllda med mat och tar min bil och åker hem till ett hus med värme och en säng och rinnande vatten och en massa LYX som teve, dator, böcker och saker, med vetskapen att mina barn är hos mig och får gå i skolan, och om jag blir sjuk får jag vård och om jag blir utfattig får jag hjälp. Skillnaden är makalös och olustig. Jag ger alltid och skulle vilja ge så oändligt mycket mer och mår fysiskt illa av de som hånar och spottar på dessa människor.
Jag orkar inte höra en gång till myten om mercsedesen som står parkerad bakom hörnet eller vad nu alla korkskallar säger som sprider osanningar om tiggarna. Var har solidariteten tagit vägen?
Var finns empatin?
Jag får fortsätta med tacksamhetens tanke från förra inlägget fast det är tacksamhet med en smula skuldkänsla. Jag borde kunna göra mer. VI borde kunna göra mer. För andra. För många andra. 
Jag kan inte låta bli att se på mina bilder nedan med en slags skamsen genans. Mina speglar. Varför så många? För att jag är så lyckligt lottad att jag inte behöver bekymra mig om mat på bordet. Mitt julpynt. Varför så mycket? För att jag är så jävla priviligierad! Jag är så priviligierad att jag kan ägna mig åt att limma ihop porslin till ett ofantligt fat för allt julgodis vi kan mumsa i oss på jul.
Jag är tacksam varje dag. Jag är oändligt tacksam. Och jag skäms. Jo jag gör det. Så förbannat! Gör inte ni det ibland? Och det enda jag gör (förutom att dela med mig så mycket jag kan) är att åtminstone ha vett att vara tacksam. Men det känns som att det fan inte räcker! Inte på långa vägar!!!

Om tacksamhet.

Jag har tappat bloggfarten som ni kanske märkt. Ni tappra som ändå hittar hit. Jag som bloggat flitigt i sju år har nu tappat vanan att skriva en rad. Det märks direkt på prestationsångesten. Det måste plötsligt handla om något för att jag ska känna att det är värt att skriva om. Nu försöker jag driva bort den känslan för så har ju aldrig min blogg fungerat för mig. Jag har skrivit för att skriva. För att jag tycker så mycket om orden.
Skolan löper på. Vi tragglar grammatik som är så urbota tråkigt att jag baxnar. Men det sägs att det är roligt om man kan det, så jag siktar mot det. Vår lärare säger så och han verkar faktiskt tycka att det är roligt! Jag återkommer i ämnet om det förvandlas till roligt.

I övrigt läser vi om svenska som andraspråk och jag har lärt mig att den som ska lära sig ett andraspråk har så mycket lättare för det om de samtidigt får utveckla sitt förstaspråk. Det är ju så självklart egentligen men ändå fungerar det inte så på alla ställen i våra svenska skolor.

Vi lär oss att använda estetiska läroprocesser vilket jag tycker är toppen. Allt blir så mycket roligare och trevligare med estetik. Sjunga, dansa, måla, skapa sig till kunskap. Japp, min melodi!

Annars bävar jag inför julen.

Julen som plötsligt ifjol blev en sorgens högtid. Inget känns lockande med jul längre. Bara sorgliga tankar och saknad. Men jag fixar jul ändå förstås för att inte överföra min julsorg på barnen. De kan få fortsätta tycka att det är glädjens högtid. Men inne i mig kommer minnen av nattsvarta händelser.

Önskar nästan att jag missat en tenta så att jag tvingats grotta ner mig i lite pluggande under julen...

Samtidigt går mina tankar till alla dem som verkligen har det svårt. De som förlorat sina barn, de som sitter ute och fryser och tigger en krona här, en krona där och alla de som är ensamma och alla andra i vår vida värld som lever liv som är fyllda av sorg och svårigheter. Jag har det så bra att jag skäms. Men jag är tacksam. Djupt tacksam för allt.

Livet är här och nu. Glöm aldrig det.

Att vara tillbaka i skolan som vuxen...det är en märklig känsla egentligen, Jag är jämnårig med lärarna men känner mig ändå ibland som en liten unge bredvid dem. De är LÄRAREN och jag är ELEVEN. Plötsligt finner jag mig i en roll jag inte varit i på evigheter. Märklig känsla. Inte oäven men konstig.

Jag faller in i beteenden som jag trodde att jag inte hade längre. Som att bli alldeles toknervös för en redovisning. Helt galet. Knäskålarna hoppar och det susar i öronen och jag minns inte vad jag sagt.
Det är nästan lite roligt.

Jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lastgammal av det här studentlivet men istället känner jag mig till och med ibland jämngammal med de flesta i klassen.
Jag är sannerligen mer livserfaren än majoriteten men likväl är jag oerfaren och okunnig om det yrke jag utbildar mig till precis som de flesta andra i klassen är.

Jag stormtrivs. Sa jag det?
Det är en helt underbar klass och att vara 22 stycken som strävar mot samma mål är en härlig känsla. Vi är alla olika men har mycket gemensamt.
Jag tänker ibland att de undrar över mig. Varför jag som är så Hiiiiimla gammal är där med dem. Fast ingen säger nåt och ingen visar nåt så jag tror det bara är hjärnspöken i mitt huvud.

Såklart är det skillnad. Jag har inte "framtiden för mig" som de unga i klassen har. De har hela livet på sig och det har ju inte jag...!Men samtidigt är det så det är och egentligen har jag ju "hela livet" framför mig också! Det är bara det att jag även har ett rätt långt liv bakom mig. Men ingen vet ju hur långt liv man har framför sig...
Vad vet man?
Det är där jag är. Att jag inte tittar så himla mycket på ålder. Jag vet att andra gör det åt mig men så länge inte jag bekymrar mig är det ju inget problem.
Jag är förnöjd och glad för hur mitt liv är. Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta och är det inte så man ska leva? Att göra saker istället för att ångra att man inte vågade. För hade jag inte vågat DÅ vet jag att jag ångrat mig. Även om jag säkert varit nöjd med mitt liv ändå hade jag alltid gått och undrar hur det skulle varit...
Ibland känner jag mig modig för att jag vågar gå mot normerna. Men sen känner jag mig larvig att jag ens tänker på det. Jag tror inte så många reagerar. Och gör de det är det ju inte mitt problem.

Det kallas visst åldersnoja det där jag grunnar över.

Kreativa projekt.

Ibland kliar det i fingrarna rent bokstavligt. Då bara MÅSTE jag göra något kreativt med händerna. Idag kände jag att det blev akut. Jag var liksom tvungen. Det var ju flera veckor sen!
Resultatet blev en trasklädd cykelkorg. Min vanliga lite buckliga svarta cykelkorg i metall blev i mina ögon lite roligare med trasremsorna och framför allt blev jag ju av med kreativitetsklådan som nästan plågade mig.

 

Apropå kreativitet så är plank och stenprojektet nu avslutat för denna säsong. 

Tyvärr är det höst och det blir väl först nästa säsong som vi inviger området men det är ju fint att titta på även om det är lite för kyligt att sitta där för tillfället.

 

Det blev så himla bra!

Kommer ni ihåg hur det såg ut innan? I våras såg det ut så här.

Omålat hönshus, ofixad mark och allmänt skrotigt.

Massor av brännässlor och annat ogräs.

Tidigt i somras  gick startskottet då Molly och jag målade Hönshuset. Sen lade jag tegelsten och natursten och sist byggde Mannen planket. Nu är det bara lite småfix kvar.
Som vanligt är det mesta återbruksmaterial.

Så synd att vi låter media tycka åt oss!!!

Som blivande lärare blir jag nu EXTRA förbannad på alla skriverier som sänker läraryrket till värsta bottennivåerna om och om igen.
Jag har alltid hävdat att det är en bild som media valt att visa.
Media är INTE sakliga och ständiga sanningssägare om nu någon trodde det. Jag anser att de väljer en ståndpunkt som de kanske tycker sig se tendenser till, väljer ut en massa exempel som stärker deras teori och så kör de stenhårt och publicerar artikel efter artikel och bygger upp den bild de valt att visa.
Jag är tämligen tvärsäker på att det är så här det går till. Vill man vara riktigt konspiratorisk kan man tänka sig att de olika ägarkrafterna beställt en viss bild.

Det här blir alltid extra tydligt då drevet går efter en politiker eller maktperson som "gjort något". På några dagar kan de avsätta vem de vill. Man kan bara hoppas att det inte går att beställa sånt...! HÄR skrev jag om min mediaskepticism för sju år sen. Jag står fortfarande bakom varje ord.

Om mina konspirationsmisstankar är sanna eller ej kan vi ju låta vara osagt men jag vet att läraryrket länge varit medias hackkyckling.

När jag nu är på väg in i yrket öppnar sig mina ögon än mer och artiklarna som skrivs gör nästan ont att läsa. Som den HÄR.  Den som skrivit den artikeln kände verkligen för att lustmörda yrket.
Vilken seriös människa skulle vilja söka lärarutbildningen efter att ha läst den där artikeln? (Möjligtvis jag bara för att jag blir så förbannad och vill bevisa motsatsen!)

Det stämmer ju inte heller! På någon ort möjligtvis men inte i Luleå, här hade vi många som stod i kö och inte kom in.

Sen har vi den HÄR artikeln. Lika elak den. Och VARFÖR väljer man att skriva om just läraryrket? Varför jämför man med just den utbildningen? Javisstja, man har ju bestämt sig för att såga yrket.

Nu är det ju så att många människor tror att allt som står i tidningen är sant. Det kanske inte är ljug direkt (eller ibland är det ju det!) men det är en bild som man valt att presentera från ett visst håll.

Media har bestämt att läraryrket är det mest utskällda, det med lägst status, det yrke som ingen vill utbilda sig till utom de som är så korkade att de inte kom in NÅGON annanstans.

Jag blir så ARG!!! Den här bilden stämmer ju inte med verkligheten!!!

Samtidigt blir jag triggad. Som alltid då jag blir arg. Jag får sån lust att personligen viga mitt liv åt att HÖJA statusen kring lärare och skolan.
Det kanske blir lite svårt men eftersom alla kan göra något gör jag nu ett inlägg där jag hoppas väcka  tankar hos några!

Om ni visste så många BRA lärare det finns. (Jag vet att ni VET). Lärare som kämpar i yrket och gör underverk för våra ungar därute i skolan. TROTS att de har så dåliga löner. (Tack för hjälpen media...! Not.)
Alla har väl stött på dem, lärarna, våra vardagshjältar. Men hur ofta hyllar vi dem?
Inte lika ofta som vi berättar om de som är dåliga tror jag.
Jag skyller även detta på media. För i vårt bakhuvud har vi vetskapen om det som sagts högt och så länge: lärarna är dåååliga, obildade och inkompetenta och skolan funkar inte osv.

Om barnen har en fantastisk lärare som lyfter våra barn till oanade höjder, stärker deras självförtroende, får dem att utföra mirakel i skolarbetet, får dem att längta till sin trygga skolmiljö varje dag, höjer vi dem till skyarna då?  Det händer säkert. Men ofta kanske vi tänker vilket bra jobb jag gjort som förälder och vilket intelligent barn jag har...

Mina barn har haft många FANTASTISKA lärare. De har gjort allt det där de ska och mer. De har lämnat avtryck i våra barn som de alltid kommer att bära med sig.

När mina barn var mindre brukade jag skriva ett långt tackbrev till deras lärare när skolan var slut för terminen. Jag berättade vilket positivt inflytande de haft, hur mitt barn utvecklats och hur tacksam jag var.

Det var ovanligt sa de. Det hade aldrig hänt förr. Därför gjorde jag det till en tradition.

Sen blev barnen större och tyckte det var alldeles för pinsamt att jag gjorde så och då slutade jag. Men tacksamheten har jag kvar.
Jag tror att många av oss känner så. Vi samlar hjärtligt gärna in pengar till en tackblomma till examen och tänker säkert tacksamma tankar. Men kommer vi ihåg att säga det högt till lärarna?
Jag tycker vi borde säga det så ofta vi kan. Släng iväg ett mejl eller lägg en status på facebook, twittra eller vad ni nu brukar ha för kanaler när ni vill säga nåt. Skrik ut er tacksamhet! 


Tillsammans kanske vi kan ändra synen på lärarens yrke. Få det att framstå i sin rätta dager: ett av de viktigaste yrkena i världen som är värd all vår uppskattning.

En gammal bild från när dottern lär sig odla får illustrera lärande.

Nu är det på riktigt. Och kul!

Det har nu gått en vecka sen skolan började på riktigt.
Allt är mycket mycket bättre än hur det kändes första dagen. Ni kommer väl ihåg min fasa över att vara en gammal käring på fel plats. Nu känner jag mig helt acklimatiserad. Jag är en elev bland andra och alla klasskompisar må tänka vad de vill om denna mormor som börjat skolan, det märks då inte ett skvatt. De är alla snälla och accepterande. Vilken tur.
Jag tror att jag har fyra fantastiskt roliga år framför mig. Och jobbiga.
Det är en hel del att läsa in mellan lektionspassen.

Vissa saker vi läser är rolig läsning. Mycket känner jag igen och tänker, men oj det där hade nästan jag kunnat skriva. Men långtifrån allt. Nänä! Så lätt ska jag inte ha det!
Just nu (förutom nu då jag tar en välbehövlig paus) läser jag en läxa som är så tung och akademisk att jag knappt fattar vad som står i texten. Jag gissar att jag är ringrostig men också att författaren använt ett onödigt krångligt språk. Sånt är jag allergisk mot!

Just det här stycket är det minst krångliga. Här har jag ju till och med kunnat förstå! Jojo, det kan nog bli tufft för Persiljan att plugga läroplansteori...
Vilken tur att det mesta annat är intressanta saker som är riktigt lättläst.

 Pommac han tycker att jag är tråkig som sitter still vid matbordet i timme efter timme istället för att leka med honom och hans boll. Sickna dumheter! Jag tror jag ska gå ut och kasta loss ett tag. Både för hans och min skull.