Hammockskräck!

Snabbt upptäckte Pommac också tjusningen med hammockgung. Eller iallafall tjusningen med mjuka dynor jämfört med hårt trä eller grus.

Imorse när jag skjutsade sena barn till bussen beordrade jag honom plats där han låg. I hammocken. Fint låg han kvar och när jag kom tillbaka blev han som vanligt lika glad som om jag varit borta i en vecka. Han hoppade ivrigt ner från hammocken som då fick en väldans fart och gungade iväg med full fart. Skräckslagen hoppade Pommac upp i luften och stirrade på hammocken som om den fått liv och gick till attack mot honom.

Han såg otroligt rolig ut.
Det ska bli spännande att se om han vågar sig upp i den igen eller om plötsliga vrålgunget skrämde slag på honom.

Ut och knyt!

Öööööh?

Har jag en blogg?

Hoppsan. Det har jag nästan glömt. Och inlägg vill den ha...där ser man!
Inlägg vill den ha och inlägg ska den få!
Här i Luleå har vi ett stadigt högtryck som bitit sig fast och vi har finväder för jag vet inte vilken dag i ordningen. Idag har vi haft 25 grader och helt ljuvligt skönt. Imorgon ska det bli lika bra, och prognosen ser lovande ut för resten av veckan och veckoslutet. Jippi!

Livet blir verkligen enklare att leva med sån här värme. Allt blir så kravlöst och skönt. Det händer något med oss människor tror jag. Det karga, frusna värms upp och kroppen blir mjuk och loj och själen följer efter.
Jag som älskar min trädgård njuter av att varje kväll gå runt och se på allt nytt som tittar fram i rabatterna. Ännu är det sådär lite skirt och ljusgrönt i buskar och träd. Löven är små men intensivt gröna. Jag tänker att jag måste ha fler nävor i min trädgård. Och mer slingerväxter. Rosor kan jag aldrig få nog av och kanske lite mer vallmo...
Planerna bara bubblar fram.
Vad jag definitivt måste ha fler av är tvättlinor. Jag måste ut och knyta upp!

Studentförberedelser.

Attans vad klantig jag kan vara ibland. Jag hittade en förstorad bild på min äldste son som jag photoshoppade lite för att kunna använda på ett plakat. Den är stor nog för att få tillräcklig upplösning. (Tack förresten för alla konkreta tips i mitt tidigare inlägg-det är toppen att ha er bloggläsare!!!) Laddade hem den till Fuji för förstoring och klickade mig igenom ordern. När allt var klart får jag se att det kan ta upp till 10 dagar innan en förstoring dyker upp. Gaaah! Jag är verkligen mrs Lastminute! Alltid samma visa. På nåt konstigt sätt lyckas jag ändå alltid få klart allt som jag i sista minuten stressar mig igenom. Men VARFÖR i fridens namn kan jag inte vara lite planerande för? 

Ikväll syr jag förhoppningsvis på dotterns avslutningsklänning. Vi köpte tyget i mars och hon har tjatat Mamma nu är det bara två månader kvar, mamma nu är det en månad kvar, mamma nu är det bara två veckor kvar...och jag bara Lugn jag hinner...! Och jag hinner!
Igår lyckades jag äntligen få Studenten att pallra sig iväg att köpa kostym. Jag trodde det skulle vara slut i hans storlek, lång och smal som han är, men det fanns!
Och här har vi huvudpersonen som två och ett halvtåring.

Av dessa bilder ska det förhoppningsvis bli ett fint plakat. Den nedersta går ej att förstora så den ska få agera ram till den stora. Jag har beställt många små av den.

Sista måndagen i maj.

Snart tar vårt äldsta barn studenten. Svårfattligt. Det känns så nyss som han kom till oss.
Jag håller på att göra ett plakat till honom att vifta med på skolgården så att han hittar sin lilla trupp men gick nyss bet på att mina inscannade foton från då han var en liten plutt har för dålig upplösning. Hm.
Nu håller jag på att kolla upp om det finns andra vägar att gå. Om inte får jag leta fram negativ och scanna in dem och går inte det får jag hitta någon som framkallar som på den goda filmrulletiden.

Släpet står frambackat till härbret som en påminnelse att vi ska fortsätta det vi började med i helgen. Rensning.
Att rensa frigör energi och kraft. Så känns det iallafall.
Det är mycket jag behöver kraft till just nu, så det känns som en bra idé att starta sommaren med en rejäl rensning.

Mor, kära mor, vem är väl som du? Ingen!

Mors dag.
Solen har gassat och jag och Lukas har rensat i förråd och härbre. Återvinningen har haft öppet och vi har kört som en jojo fram och tillbaka med fullastat släp och flak. Vi har skänkt och slängt och skänkt och slängt. Och det känns såååå skönt. Ändå är det långtifrån klart. Jag tror att många får rensarlust på våren och försommaren. När högtrycket ligger stadigt är det härligt att röja. Man kan göra högar i gräset. Slängahög, skänkahög, säljahög, sparahög.
Morsdagsmiddagen lagade Mannen. Förutom grillningen som blev min lott.
Vi bjöds paprikaröra, hummus, tsatsiki, tomater, morötter och rödlök och så grillspett med halloumi och fläskfilé som marinerats. Yumminamnam.

Morsdagsblomma.

Morsdagsmiddag.

Sen kom Mor med min far och fikade och de hade med sig massor med gott som kladdkaka och bullar och kokosbollar och chokladfingrar.
Och efter en lång dag när vi röjt och ätit och fikat landade jag i solstolen några timmar och njöt av värmen trots att klockan blivit kväll. Tänk vad en enda ynka sån här dag kan väga upp alla kalla, blåsiga, tunga dagar man haft under den långa vintern. Somriga dagar väger mycket mycket tyngre!

Äntligen hammock!

En hammock har stått på önskelistan hur länge som helst. Mannens farmor och farfar hade en hammock i sin stuga där de satt och gungade medan de lyssnade på radio och tittade ut över vattnet. Att sätta sig i den och gunga sakta med fötterna i backen var bland det mysigaste som fanns. Nu är både de och hammocken borta sen länge men ända sen dess har jag längtat efter känslan. Jag har dock aldrig hittat en hammock som är tillräckligt snygg. Ska jag hosta upp kosing för något så vill jag ju att det ska se bra ut och alla nya hammockar är antingen svarta i metall eller i rödbrunt trä och har inte tilltalat min något speciella smak.
Men nu har jag hittat en begagnad. Den stod och väntade på mig och talade om precis hur den ville se ut. Så nu är det förvandling på gång. Först målar jag den med egenblandad linoljefärg så att den ska trivas utomhus även om det regnar. Kulören är lite blågrön så nära turkos jag kom. Turkos är så himla svårt att blanda till! Taket som följde med är vitt och smutsigt så det ska jag försöka klä om med prickig vaxduk och dynorna som är gråsvartrandiga ska jag klä om i några av alla färgglada tyger som finns i min ägo.

Snart kan vi gunga i en persiljifierad hammock hos oss. Jippi!

Fredagstankar.

Ofta har jag fått höra att man inte kan jämföra med andra. Till och med att man inte SKA jämföra.
Jag håller med till viss del. Man ska inte jämföra så mycket uppåt. Det finns alltid de som har det bättre, finare, roligare, tryggare och så vidare.
Däremot tycker jag att det är rätt bra att jämföra med dem som är sämre lottade. För mig funkar det nästan alltid. Nästan så att det blivit ett sätt att se på livet.
Så fort något känns tungt eller svårt så försöker jag tänka efter och jämföra med de som faktiskt verkligen har det tungt och svårt och genast förflyttas mina "problem" till ickeproblemens sida. En vacker dag kanske mina problem är så svåra att de förtjänar att vara på problemsidan och då får jag väl se det positiva med att jag då kan vara till hjälp för de som fungerar som jag, men tills dess tänker jag fortsätta jämföra och därmed rycka upp mig.

Varje dag händer det saker i världen och i min närhet som får mig att inse att jag i jämförelse inte har ett smack att våndas över. Vad det än är så finns det faktiskt saker som är värre.
Naturligtvis behöver jag inte förringa problem som uppstår men jag behöver definitivt inte grotta ner mig i dem heller.

Just idag tänker jag på de anhöriga till den försvunna bodenkvinnan som tvingas leva med vissheten att deras kära blivit dödad och styckad.
Jag jämför mig med föräldrarna till den unge mannen som är misstänkt för dådet.
Jag jämför mig med de bärplockare som kom från Vietnam för att tjäna pengar och inte fick ut någon lön alls på grund av att bärtillgången i skogarna var skral och nu inte kan återvända hem igen då de inte kan betala sina skulder till bemanningsföretaget som de lånade resepengar av. 
Jag jämför mig dagligen med alla dem som förlorat ett barn.
Jag jämför mig med dem som varje dag vaknar till en skräckfylld vardag på grund av att de hamnat i förhållanden med våldsamma partners.
Jag jämför mig med dem som vaknar upp till ännu en dag i ovald ensamhet.
Jag jämför mig med föräldrar som vet att de måste skicka sitt barn till en skola där de ännu en dag ska kränkas och särbehandlas.
Jag jämför mig med dem som vaknar och är hungriga och som vet att de får fortsätta vara hungriga för att det inte finns någon mat.

Jag jämför varje gång jag hör om allt elände som faktiskt finns i världen och känner mig tacksam för allt gott som finns omkring mig.
Det är ett ödets lotteri att leva och alla har vi det olika. Många har det bra, många har det dåligt. En del har det riktigt illa och en del lever i sus och dus.
Det gäller att ta vara på det man har och göra något gott av det. Att ha önskningar och drömmar är bland det bästa en människa kan ha. Det finns de som inte kan se något ljus alls och jämfört med dem är alla vi andra lyckligt lottade.

Måsar på Gotland.

En snabbis.

Tjoho nu är jag tillbaka efter några fullspäckade dagar på vift med 24 fantastiska barn. Vi har haft det magiskt på sagoön Gotland som bjöd på medelhavsvärme och vackra solnedgångar. Nu har jag fullt upp men jag ville bara lämna ett livstecken. Och så har ju sommaren anlänt medan vi var borta. Jippi!

Sommaren kom av sig häruppe.

Igår fick vi en liten försommaraning, men så rullade regnet in i natt och temperaturen sjönk och just nu känns det inte ett dugg somrigt.
Vi hann i allafall fånga dagen en stund igår och fika ute när vi firade den nyblivne sjuttonåringen. Det är alltid finväder då vi firar honom!

 Det spirar för fullt i rabatterna men jag har ingen större lust att umgås med de nya liven därute.
Tvätten som jag så lyckligt hängde ut igår i den fladdrande ljumma vinden, den hänger nu blöt och tung rakt ner som för att sympatisera med besvikelsen.
Den förlorade sonen är hemkommen efter fyra dagar i somrig värme. Han har bland annat skrikit sig hes i fritt fall och berg och dalbanor och provat på nytt (och storvuxet) motstånd i basket. Han är  mycket nöjd med sin lilla tur.
Snart åker dottern och jag till samma ställe för att skrika oss hesa. Jag kommer nästan helt säkert att hålla mig på marken men skriker säkert av fasa när jag ser mitt barn i  fritt fall och andra skräckuplevelser.
Sen ska vi vidare till Gotland. Det är en efterlängtad klassresa som går av stapeln och jag har fått den stora äran att följa med.
I slutet av veckan blir de kvarvarande ungdomarna ensamma någon dag och jag som var beredd att kalla in kavalleriet och hemvärnet eller iallafall någon form av förstärkning fick genast tänka om.  Tror du vi är nägra spädbarn? ÄÄÄÄNTLIGEN ff liksom. Och då kom jag ihåg att de ju är riktigt stora.
Få se nu, när exakt hände det?

Mer pudelfnatt åt folket!

Så fort vi kommer dit det är sand så blir Pommac alldeles wild and crazy. Han kutar hit och dit, hoppar och tvärbromsar och får helt enkelt pudelfnatt.

Jag tror att vi alla skulle må bra av lite pudelfnatt emellanåt! Just go for it!

Mammacollage.

Molly satt igårkväll och gjorde ett collage. I flera timmar satt hon och sökte bilder på mig som hon gillade och så klippte hon ihop dem till ett mammacollage som jag sen fick skickat till mig. Tänk vilken ära!
Självklart får det bli min nya header!
Hon gjorde också en fin rymdinspirerad bild som jag först försökte omvandla till header men den hamnade i ett hörn och såg malplacerad ut.

Idag for vi in till stan för att köpa en bikini till Molly. Jag tror att tiotusen andra människor bestämt sig för samma sak. Ja inte köpa bikini då, utan åka in till centrum. Konstigt att inte halvön sjönk.

Skuldtyngd tacksamhet...

Världen är full av fasor och jag känner så ofta att jag lever i en skyddad verkstad och det fyller mig med sån enorm tacksamhet.

De senaste hemskheterna som fått mycket medial uppmärksamhet och därför tränger sig in djupare än andra fasor är flickorna som hållts fångna i Cleveland, pojken som pappan glömde i bilen och så två lokala händelser varav en ännu inte är uppklarad, och en fått ett tragiskt avslut.

Ialla de här fallen svämmar känslorna över för alla offer. De fångna flickorna, den stackars pojken i bilen och hans stackars föräldrar som ska leva med fasorna och våndorna av detta i hela sitt liv, de stackars anhöriga till den stackars deprimerade unge man som så tragiskt tog sitt liv medan de var utomlands och så de anhöriga som just nu lever i fasansfull ovisshet medan eftersökningarna pågår efter den försvunna unga kvinna som saknas i vår grannstad.
Och så finns det förstås miljontals andra fasor runt om i världen som pågår just nu fast i skuggan av den mediala rapporteringen och därför tränger det inte in i bubblan på samma sätt.

Att olyckor händer kan vi aldrig skydda oss från, men att det finns ren ondska som i Clevelandfallet är svårt att ta in.
Hur kan vi människor vara så olika och ha så olika moraliska kompasser? Det har jag svårt att förstå. Jag har alltid tänkt att människor är goda men ju längre jag lever och hör om såna här osannolika grymheter desto mer börjar jag tro att det finns ondska hos vissa människor.

Att läsa kommentarer på nätet gör att jag inser att det finns väldigt olika moraliska kompasser och en hel del illvillighet. Jag förstår faktiskt inte alls att det finns ett sånt starkt behov av att sprida sin ilska och sitt hat över människor man inte ens känner.
Ta till exempel i fallet med den bortglömda pojken där nätet svämmat över av elaka hatiska kommentarer mot den stackars pappan som under resten av sitt liv ska våndas över sin glömska. Jag känner paniken han måste känt när medvetandet äntligen hann ifatt och han insåg vad han glömt. Han har redan fått det hårdaste straff en människa kan få, han har förlorat sitt barn och själv varit orsak. Hur kommer man någonsin över det?

Visst kan man reagera och tänka både det ena och det andra när man hör om hemska saker men varför skriftligen dela med sig sin frustration och därmed piska upp stämningen? Det begriper jag inte alls. Okej, nu sitter jag här och lägger mig i men jag försöker nog vara en motvikt till raseriet som frodas.

Det är verkligen internets baksida att människor får ett behov av att blanda sig i och göra värre. Det är masspsykos och det är nog en av de saker jag hållt mig längst ifrån i hela mitt liv. Gruppmentalitet och masspsykoser skyr jag som pesten!

Denna stora värld är fylld med fasor, ondska, förfärligheter och illvilja.
Och här sitter jag i mitt hus, fri från allt det och känner en nästan skuldtyngd tacksamhet.

Kristi flygare dag vandrade jag som en zombie på jorden.

Enklaste middagsmaten, en kyckling, potatis, paprikor i stora bitar, gärna halvor, morötter, palsternackor i ugn tillsammans. Maten är klar!

Molly inreder sitt rum.

Molly dammsuger....eeeh...ja...dammsuger. Typ.

Vi lurar läraren.

Denna lediga dag har bland mycket ägnats åt att i svinottan skjutsa son till Kallax (han flög till Arlanda för att vara med på basketcup i Solna) göra blixtfotoläxa och lura läraren att det var sol fast det var en studiolampa (tror ni han går på det?), städa vardagsrummet (behövdes), svänga på en soffa (behövdes!) , köpa ny grön vårjacka (det är många år sen sist), laga latmansmiddag, äta upp överbliven tårta (BEHÖVDES!), vara zombietrött (behövdes inte) och nu är jag så sömnig att jag tänker dyka med näsan före i sängen.

Skogsrået.

Fotosession med prickig klänning.

Vår slutuppgift som jag måste göra klart nu för att jag är borta veckan innan inlämning är att illustrera ämnet "Svensk musik" med två bilder som  hänger ihop, en så kallad diptyk.
Jag har valt Miss Lis Dancing the Whole Way Home. Molly har fått vara modell och vi tog en MASSA bilder ikväll. Eftersom jag bara ska använda en till projektet visar jag några här nu. Åå vad det är kul att fota såna här lite poetiska bilder!!!