Plötsligt når ordens innebörd mig som en blixt från klar himmel. Men fort fort slår det igen en tjock dörr som hindrar känslorna att välla fram.
Jag håller den där dörren stängd mest hela tiden. Det är inget medvetet. Det sköter kroppen eller huvudet alldeles av sig själv.
Det är inte så att jag är rädd för att känna sorg. Jag VILL gråta. Jag kan ligga i sängen på natten och försöka hitta bilder av henne men de fladdrar bara iväg. Det är som att jag inte når mina minnen.
Jag förstår att det är ett sätt att skydda mig. Medvetet eller omedvetet.
Jag förstår också att det inte alltid kommer att vara så.
Just nu kanske inte jag orkar längta, sakna eller sörja.
Jag kan läsa den där meningen högst upp utan att bli ledsen. Jag förstår den inte. Inte annat än intellektuellt.
Intellektet säger också saker som att min fina mamma faktiskt fick ett ganska helt liv. Att hon slapp lida. Att hon levde fullt ut ända in i det sista. Drack te, fick en hjärnblödning och dog. Mitt i livet.
Och visst det är precis så. Det är bara det att jag inte FATTAR det. På riktigt.
Bästa reaktionen skulle säkert vara att gråta massor, sen bli glad, leva fullt ut och så gråta igen, bli glad och så vidare. Men min reaktion är mer att jag blivit låg, lever på sparlåga, känner så lite som möjligt och är liksom tom under lång tid. Min reaktion är som att jag tagit sorgen och ledsenheten och spätt ut den och spritt ut den över tid för att det ska kännas så lite som möjligt.
Jag vill inte att det ska vara så. Det har bara blivit så.
Alla reagerar vi olika på sorg och traumatiska upplevelser. Min reaktion är så här. Just nu.
Jag kan hoppas att jag ska hitta tillbaka till mina känslor. Jag vill gråta. Jag vill sörja.
Fast sörjer gör jag ju men på ett mer utdraget sätt.
Kanske är jag lite i chock ännu.
Det hände ju så fort och totalt oförberett.
Det känns inte bra att skriva om det här egentligen. Det är så privat. Men samtidigt känns det totalt underligt att skriva om nåt annat också eftersom det här upptar hela mitt system just nu. Allt som händer kring mig nu händer i relation till det faktum att min mamma har dött. Mina barns mormor. Min mans svärmor. Framför allt min pappas livslånga kärlek.
Hon är borta och vi som är kvar går här och försöker leva vardag. Vår nya vardag.
Det är bara så det är.
Varken mer eller mindre.
Jag var med om en tragisk olycka i mitt liv för ett par år sedan. En nära anhörig blev brutalt överfallen och misshandlad oprovocerat och hamnade på sjukhus.
SvaraRaderaJag mådde fruktansvärt dåligt av händelsen, men vissa stunder kom då jag inte kände något alls. Det är kroppens sätt att få oss människor att klara av det som den har varit med om. Att man inte orkar ta den dusten nu, kroppen stänger av för att vi ska orka. Sedan när kroppen klarar av det så kommer sorgen/aggressioner/uppgivenhet... Men då klarar vi att ta tag i det, även om det gör ont.
Kram på er alla i familjen.
Jeg har ikke ord at beskrive hvad jeg ønsker. Det gør mig oprigtigt ondt.
SvaraRaderaKrammer fra Maria
<3 <3 <3
SvaraRaderaTakk for at du skriver om det! Selv om det er privat, så er det jo også noe allment. Jeg tror det er mange som kjenner seg igjen. Kanskje har man på forhånd en ide om hvordan sorg skal være, men så sørger man ikke etter den malen. Jeg synes du beskriver det så bra.
SvaraRaderaTakk og klem.
Ellen
Så bra du beskriver tumultet och verklighetsfrånvaron. Man fungerar som en maskin, på rutin och vana, men utan känsla.
SvaraRaderaOch trött.
Som ett Vasalopp om dagen.
Så bra att du har en stor familj.
Hjärtans kramar!!
Jag brukar ibland fundera på det där att det ju kanske är bäst att få dö sådär knall och fall utan att bli lidande nån lång stund, men för dom som blir kvar är det ju en sån total chock. Det tar tid innan man ens fattar att det har hänt, speciellt när det händer snabbt. Först sen långt senare är det en tröst att den älskade personen i alla fall inte behövde lida, men när man själv lider och är i chock är det inte precis nån tröst. Eller så har det i varje fall inte varit för mej.
SvaraRaderaJag är så ledsen för din skull, och glad att du delar med dej så öppet och ärligt med oss här på bloggen. Tusen tack förresten för din fina kommentar på min blogg häromdagen (min nyårskrönika) :) En sån där kommentar som man tar fram ibland och blir glad av!
Jag tror att jag hade reagerat precis som du, om min mamma också plötsligt dog. Svårt att greppa innebörden av det som faktiskt har hänt.
SvaraRaderaMamma som funnits där hela ens liv. Som en självklarhet, liksom. Och så plötsligt finns hon inte längre där. Fysiskt, dvs. Men jag tror ändå, att mammor (som du & jag), alltid kommer att finnas hos våra barn. Vaka över dem på ett annat plan, från en annan dimension. Vet att hon ser dig och att hon förnimmer vad du tänker. Hon vet att du saknar henne - du behöver inte gråta för det.
Sen är det ju så, att du är en SKRIVARE. Jag ser ditt skrivande om din mammas död här på bloggen som en del av ditt sorgearbete. Du skriver först, gråter kanske sen. Var sak har sin tid . Gråten kommer, var så säker. Men den kommer när när du är redo för den. Fortsätt skriv av dig - vi lyssnar. Och förstår. Och känner.
Massor av hårda kramar och pussar på pannan från mig till dig.♥♥♥
Inget är rätt eller fel. Det finns ju ingen exakt mall för hur man sörjer. Du skriver lika bra som vanligt
SvaraRaderamen tänk inte på oss bloggläsare nu, tänk på dej och dina närmsta och skriv när det passar dej. Dina inlägg är alltid välkomna när det än blir.
Det finns ingen "rätt" reaktion när döden kommer. Av personlig erfarenhet och som före detta vårdbiträde inom äldreomsorgen kan jag bara konstatera att alla bearbetar sorg på sitt eget sätt. Reaktionen att sätta sig ner och gråta förtvivlat direkt är kanske tom ovanligare än vi tror. Den kan komma direkt...eller tre månader senare när man sitter och löser korsord. Vad som är, är däremot en kamp för att kunna ha en vardag, trots att man har fått hela livet upp och ner. Jag tror också att dina ord kan hjälpa andra. Var personlig om du vill, skriv inget alls om du inte vill. Människor förstår. Det kan du ju se bara av kommentarerna på din blogg.
SvaraRaderaKloka lilla människa!!! Det hugger i hjärtat när jag läser. Du skriver så vackert om sorg. Min pappa finns inte kvar men min mamma som jag är dålig att ringa-det ska bli ändring på det nu!!!! Varma kramar från Bankeryd
SvaraRadera