Ett pyntanfall!

Ibland undrar jag om det inte är någon som lånar min hjärna och kropp och genomför sina idéer utan att jag har ett uns av medverkan i det hela. För jag har verkligen ingen aning om var den här idén kom ifrån eller när jag bestämde mig för detta. Det bara kom. Utan att jag tänkte ett endaste dugg. Jag har ju annars tänkt en hel del på tapetval i hallen och testat och klurat och inte funnit någon lösning som känts bra i magen.
Att jag sen helt plötsligt skulle finna mig rivandes sönder en Vilhelm Mobergpocket från 50-talet med den rätta gulnade känslan, lagom trasig för att jag skulle klara av att sprätta den förvånar mig lika mycket som någon annan. Innan jag hann blinka stod jag och smetade boksidor på väggen med tapetlim. Svosch svosch bara.
När ruset eller anfallet eller vad vi nu väljer att kalla det var över stod jag där smått förvirrad med en vägg fylld av gulnade boksidor och en känsla i magen som mer var vad har jag gjort än gud vad fint.

Visst, det blev bättre än tråkväven med ljusblå bakgrund och fult målade färgklattar i vitt, men inte bättre än många av de tapeter jag funderat på. Jag tänkte verkligen Vad har jag nu gjort!? Varför i hela friden gjorde jag så här? Men det var innan jag visste vad jag skulle göra sen.
För sen gick jag och hämtade min älskade bokmärkessamling. De där märkena som jag tummat otaliga gånger som liten flicka, haft skön byteshandel med och där varje märke väcker sköna minnen. Skönaste känslan. Bilder som BETYDER något.

Och plötsligt känns det så bra. Mer än bra. Det känns perfekt. Än så länge har jag bara nålat märkena för jag måste sätta upp allihopa ett och ett och hela tiden ta ett steg tillbaka och känna i magen om det känns bra och när det gör det kommer jag att fästa dem.
Att barnen unisont spontant utbrast VAD COOLT!!! gjorde ju inte saken sämre. Tänk hur det kan bli utan att man har en aning. '
Vem tusan lånade mig igår och gjorde det här? Jag skulle vilja tacka!