Sex år!

Igår firade vi Pommac som fyllde sex år. Tänk att han levt med oss i så många år redan. Det känns både naturligt (har vi någonsin levt utan honom?) och lite hemskt (det går för fort!!!)

Han fick en boll i present och det är allt han alltid önskar sig. Får han en boll leker han med den hur länge som helst. Det första han gör när han vaknar är att söka upp sin boll och helst vill han bära med den på promenaderna också. Bollar som piper är det bästa han vet. Världens mest tacksamma presentmottagare är han. Han sliter upp papperet och så leker han tills han är så trött att han bara måste vila eller dricka vatten och sen fortsätter han leka hur länge som helst. Förr bet han sönder pipbollen på fem minuter men sen ungefär ett år tillbaka håller de väldigt mycket längre. Nu LEKER han med bollen istället för att döda den.

När han lekt själv ett tag vill han leka med oss. Då kommer han med den slemmiga, blöta, salivindränkta bollen och ger oss som en dyrbar gåva. Då ska vi låtsas bli exalterade och grabba tag i den som om det vore det vi mest önskade oss och sen ska han inte få den på ett tag så att han hinner bli riktigt riktigt sugen och då hårdbevakar han våra händer och står redo att gå till attack och när man minst anar det kastar han sig över bollen och snor den mitt framför våra ögon.

Sen vill han förstås att vi ska kasta iväg den ibland så att han får jaga efter den också. Och för att ge honom omväxling brukar jag säga Stanna! och han stannar medan jag går i ett annat rum och gömmer bollen och så ropar jag Varsågod! och då kommer han rusande så att mattor och möbler flyger och vips nosar han upp bollen på ett killevipp.