Att njuta av livet...hur gör man egentligen?

Att leva i nuet, mindfullness, carpe diem och allt det där...hur bra är du på det egentligen?

Jag kan tycka att jag är bra på det till exempel när jag njuter av min trädgård och ser varje liten ny knopp. När jag stoppar fingrarna i varm jord och rensar ogräs. Då är jag där och då. Eller är jag det? Är det inte då jag tänker som allra bäst? Tankarna svävar iväg till helgens meny, morgondagens göromål, problem som behöver lösas och allt annat som cirkulerar där uppe i min egen knopp.

Jag har nog i hela mitt liv levt med tanken på vad som finns bakom nästa hörn. Jag går och väntar på något. Jag kan inte riktigt precisera vad, bara på det där som finns runt nästa hörn.

Jag är till exempel extremt dålig på att njuta med rumpan på en stol. Det händer inte särskilt ofta att jag sitter ner och njuter någon längre stund på alla de mysplatser jag ägnar mig åt att skapa. Det är ju rätt paradoxalt eller hur, det här med att jag ägnar stor energi åt att hitta den bästa platsen att sitta och njuta men sen hinner jag aldrig göra det...! Men jag tror alltid att jag ska.
Det är lite det jag väntar på tror jag, det där lugnet som behövs för att sitta ner och njuta. Jag flyttar hela tiden fram gränsen för när det kommer att inträffa. När jag var ung var jag helt säker på att jag vid den här tiden skulle sitta ner med min tekopp i min fåtölj med alla böcker runtomkring mig minst några timmar varje kväll. Nu tänker jag att jag sen, när jag är gammal ska sitta och filosofera mera. Men tänk om det är så att jag aldrig kommer att vara den där som sitter ner och njuter. Jag har myror i brallan. Så fort jag suttit för länge börjar det spritta i kroppen.
Varför har jag då en sinnebild av att det perfekta livet är att sitta ner och ta det lugnt???
Är inte det lite konstigt?

Min mindfulness, min fånga dagen, mitt leva i nuet kanske är just att springa omkring planlöst och göra tusen saker. Det kanske är min vila och mitt bästa?
Jag kanske inte behöver stå där och glo bakom hörnet för att se om mitt lugn ska komma gående. Jag är så lugn jag kan bli. Jag kanske blir lugn av att yra omkring.

Varför har jag som mall att man ska sitta ner och ta det lungt för att njuta av livet? Är det min dröm eller någon annans?

Jag väntar också på att jag ska bli mer organiserad och bättre på en massa saker. Ständigt denna önskan om förändring! Är det inte dags att acceptera den jag är och förstå att så här är jag och så här kommer jag att förbli? Eller är det att ge upp? Är det kanske bra att ha den här strävan efter förbättring?
Är jag offer för ett självklankeri som inte är nyttigt eller är jag bara en person med framtidsvisioner?
 Allt beror ju på hur man ser det.
Jag vet inte svaret. Det är det jag grunnar på medan jag irrar runt på mitt yrsliga sätt i världen. Sökande, undrande, tänkande. Är det så här det ska vara, eller har jag inte hittat fram ännu?
Jag vet inte.
Jag har ingen aning.
Hur funkar du?
Har du hittat alla svar och sitter där under din korkek och vill inget annat?

Jag tror att bara man är där man vill vara, inte nödvändigtvis på den rätta fysiska platsen, men där man vill vara mentalt, så är resten bara rekvisita. Läsfåtöljen kanske inte är den rätta scenografin för mig. Jag kanske borde ställa ett löpband i den där hörnan istället. Eller slänga ut alla soffor och fåtöljer och ställa fram en massa arbetsmaterial istället.  En drejskiva i vardagsrummet kanske och...

Suck. Ni ser. Då var jag där igen. Strävar bort. Sån är jag...

Äntligen klar med Mollys examensklänning.

Här är fint att sitta och se på kvällssolen. Tror jag. Har inte hunnit prova ännu...

Helgens nöje. Den här krabaten tror jag förresten är bra på mindfulness!