Att vara nöjd med det man har.

Ibland händer det att jag blir påverkad av min omgivning och börjar tvivla. Ta det här med renovering av hus till exempel. Jag träffar så många som lägger ner sin själ och alla sina pengar på att tokrenovera sina hus och det blir så tiptop och fint och perfekt och jag dras med och tänker herregud vad skruttigt och nött och gammalt vi har det. Jag ser folk lägga ner tusentals kronor på de dyraste tapeter, finaste golv, specialbyggda kök och perfekta små detaljer och jag tänker oh my god vad skruttigt vi har det! Jag ser folk göra sina trädgårdar fina och de köper träd, buskar och perenner för tusentals kronor och anlägger fantastiska trädgårdsrum och det blir så fint så fint och jag tänker herregud vad sakta det går om min egen trädgårds uppbyggnad.
Jag ser människor byta fasader och fönster och bygga på en våning och när de ändå passar på bygger de en stoooor härlig veranda som löper runt hela huset och jag tänker herregud vi som bara har en basketplan (med hål i) som veranda och flagande färg på fasaden och... Ja, sådär håller jag på.
En liten stund.

Tills jag liksom skakar om mig själv mentalt och kommer till sans och ser mig omkring och tänker Herregud så lyckligt lottad jag är som har ett hus! Jag har ett kök med rinnande vatten, VARMT vatten, en massa kvadratmeter, el i spisen, mat i skåpen. Vi är priviligerade! Istället för nytt kök borde vi ge de pengarna vi skulle kunna lägga på nytt kök till de som inte har kök alls, kanske inte ens ett hem, eller ens mat.

Jag har kvar mitt orustade kök. Samma skåp och diskbänk och kakel och bänkskivor som när vi flyttade in för sex år sen. Men med lite lager färg och tapet på. Det går så bra så. Vi har ett lagom fint kök och jag gillar det. Det duger faktiskt hur bra som helst.

I våras gick elvispen sönder.

När den pajade blev det ett ställningstagande på nåt sätt. Antingen köper vi en ny, kanske till och med en sån där härlig  Kitchen Aid som man "inte klarar sig utan" när man väl fått den (så säger alla som köpt en), eller så köper vi INTE en ny elvisp.
Det blev en stor symbolisk fråga för mig.
Jag bestämde mig för att inte köpa en ny. Vi provar klara oss. Få se hur länge det går.
Här bakas och vispas det som aldrig förr. Ballongvispen har fått en renässans och våra armmuskler får träning och vi saknar inte elvispen ett skvatt.

Ni som nu har fina rustade kök eller köpt hushållsmaskinen med stort H, eller anlagt fantastiska trädgårdar eller byggt tokfina verandor, var glad för det. Njut! Jag angriper inte er på något sätt. Det är helt okej. Jag vill bara säga till er som inte har allt det där att det går så himla bra ändå. Att njuta och vårda det man har är gott nog. Det viktiga är att man inte tror att lyckan ligger där i ett nytt kök eller en ny pryl. Fast det vet ni nog redan.
Men som sagt, ibland tvivlar jag och tror att det ska bli så härligt om jag bara...
Men då är det antagligen bara att jag är hungrig eller trött eller har fått för lite läsning eller kramar eller uppmuntran. Eller så är jag bara uttråkad.
Just nu är jag mer än lovligt nöjd med både kök, ballongvisp och trädgård men det är klart, lite magmuskler skulle sitta fint och kanske ork att springa en halvmara...
Suck, om jag bara...