En fotomodellkarriär har blivit född.

Klockan närmade sig midnatt när jag hörde en svag men bestämd röst som sa Nu är det på tiden att jag också får vara med på bild. Förvånat tittade jag mig omkring för att se vem det var som pep. Det var lille hoppe hare. Hen ville prompt ut i natten och leka fotomodell och djurvän och lyhörd som jag är  grabbade jag tag i kameran och tog på mig stövlarna och gick ut i daggen och lydde order. När en hoppe hare tar ton då lyder man. Vänta bara ska ni se. De kan verka små och söta men det är något i deras röst som gör att man genast lyder. Överallt skulle hen posera. Än hit och än dit. Jag fick flänga omkring i trädgården långt efter midnatt för att uppfylla alla önskemål. Och inte nog med det. Det skulle prompt ut på bloggen också. Genast! Ja, så här sitter jag nu och försöker förklara hur det var. Ni kanske tycker det låter konstigt men det är sant varje ord. Här kommer nu bilderna på linslusen Hoppe Hare.

 Njae, jag vet inte, jag tycker faktiskt att det krävs lite träning på poserandet. Hen borde variera minen lite mer tycker jag. Jag gjorde allt för att locka fram ett leende men nej, allvarligt skulle det minsann vara hela tiden.

 Till slut fick jag ägna fem minuter åt övertalning för att hen skulle följa med in igen. Jag fick lova att lägga ut alla bilder innan jag gick och lade mig och nu har jag uppfyllt det löftet så nu ska jag gå och lägga mig. Och det har Hoppe Hare redan gjort.

Godnatt kära ni. Hoppas ni inte tror att jag bara utnyttjade Hoppe Hare för att återigen få visa lite trädgårdsbilder. Närå. Det var verkligen hen som framtvingade detta. Jorå. Så är det.