Vad är film och vad är verklighet???

Igårkväll samlades alla i vardagsrummet vid elden då vår gamla timring tar en evinnerlig tid på sig att värmas upp när den väl blivit nerkyld. För alla er med tonåringar som absolut helst är i sina rum om kvällarna kan jag rekommendera att kyla ner huset för det var väldans mysigt när vi alla flockades i samma rum.

Det var faktiskt rena idyllen med filmtajm, läxläsning, slummer och handarbete i en enda röra.

Vi såg Känn ingen sorg och jag är väl sist av alla återigen men HIMMEL så fin den var!!! Jag älskade den. MEST av allt älskade jag scenografin av Wilda Wiholm. Nu när vi var många som såg den kunde jag ju inte pausa och njuta långsamt som jag ibland gör när scenografin är så fin att det blir prio ett. Såna filmer måste jag se flera gånger på raken. Först bara njuta och svepas med i historien, sen se den med fjärrkontrollen i högsta hugg och pausa och GLO GLO GLO. Sen se den i ett svep och bara njuta av miljöerna i ett flöde utan att egentligen följa med i historien och sen när jag studerat och insupit scenografin och filmfotot och ljussättningen med alla porer på kroppen DÅ kan jag se HELA filmen och njuta av både handling och allt det andra. Den här filmen är nog en av de vackraste jag sett. Så fint filmad i varje bildruta. Och miljöerna är de vackraste oavsett om de vistas i boxningslokalen, utomhus eller i de fantastiska hemmen. Farfarns söta kåk med röda dörrar med alla bilder på väggen!!! Underbart.

Kompisens ruffiga lägenhet i någon fabrikslokal-HELT magisk (snacka om industristil!!!) och det lyxlyxiga hemmet som Eva bodde i. Gillar ni vackra murrigflådiga bohemmiljöer så har ni något härligt framför er. (Om ni nu är som jag att ni inte såg den på bio. Gud vad jag ångrar det nu-på bio hade den varit än mer magisk.)
När jag ser en film som är sådär vacker hamnar jag i ett lite meditativt tillstånd. Jag njuter hejdlöst och plötsligt ser jag mig omkring med ögon som är snällare och mindre kritiska. Jag ser inte stök och ofärdigheter. Jag ser inte bristen på saker jag tänkt göra. Jag ser bara på mitt eget hus med samma meditativa sinnesstämning som jag tittar på filmmiljöerna. Så igår i detta tillstånd var jag extra nöjd med vårt vardagsrum. Det kändes nästan som om vår miljö blev ett med filmens. Konstig men härlig känsla.

Det spelade liksom ingen roll om jag tittade i teven eller i rummet. Samma känsla infann sig. Älskar att hamna i den stämningen.
Nu är det säkert några som inte fattar ett smack vad jag pratar om och ni är ursäktade. Det kanske bara är jag i hela vida världen som känner så här ibland. 

Förresten. Jag glömde säga. Tomas von Brömssen! Jag älskar dig!