Om oro och att hantera den.

Jag är inte en särskilt orolig människa. Inte alls sådär att jag går omkring och oroar mig konstant för allt hemskt som skulle kunna inträffa. Trots att jag har bra fantasi.
Jag håller skräckfantasierna i schack. Jag håller oron i schack. Men det krävs full koncentration. För innerst inne är jag en orolig människa.
Dubbla budskap eller hur!?

Jag ÄR en orolig själ. Men jag har lärt mig att hantera det. Så nu är jag en lugn själ. De flesta som känner mig brukar säga att jag är lugnet själv. Inget kan stressa mig, tror de flesta. Och visst, så är det. Men långt därinne i mig bor stressen och oron. Ibland vill den sippra ut mer än annars och då får jag ta till de knep som jag lärt mig. Jag boar. Det är därför jag kan lägga sånt krut på att mysa till det. Det är hemmapysslandet som får stormen att mojna innan den ens blåst upp, det är det som får mig att ta det lugnt och bädda in den där oron i bomull och silke och grädde och fluff.

HERREGUD vad det finns grejor att oroa sig för!

Hur ska det gå för barnen???
Hur ska de klara sig i världen???
Kommer de att bli ensamma?
Lyckliga?
Friska?
Tänk om de börjar knarka?
Tänk om de råkar ut för olyckor, våld och hemskheter?



Och hur ska det går för JORDKLOTET?
Klimatet, krigen, svälten, fattigdomen.
Och det här förbannade matfusket som inte verkar gå att styra!
Och allt djurplågeri som pågår i världen!

Och empatin som verkar minska hos så många.
Bristen på solidaritet mellan människor, mellan länder, mellan världsdelar.
Haven som blir mer och mer förpestade av både gift och rent skräp.
Vet ni att varje gång man tvättar fleece lossnar det små små mikroskopiska plastpartiklar som sen hamnar i havet och förtärs istället för plankton av valar och andra planktonätare.

Regnskogarna. De huggs ner för att det ska produceras palmolja och kokain till exempel. Arter trängs bort och utrotas. Vem FAN vill egentligen ha palmolja? Jo matfusksindustrin, men inte vi konsumenter. Fast vi gör inget vi köper det ändå. Utan knot.

Det är som att vi blivit förlamade. Vi bara går omkring i allt och protesterar inte för det är ingen idé!?

När jag var femton blev jag politiskt aktiv för att jag ville förändra världen. Det gjorde jag kanske inte men jag hoppades iallafall.
Men idag verkar inte unga ha de kanalerna på samma sätt. Vi lever idag i en opolitisk värld där alla ska förverkliga sig SJÄLVA i första hand.

Är jag för pessimistisk nu?

Vad kan vi göra?

NÅT kan vi väl göra!?

Vi kan inte förändra världen själva men vi kan göra små saker och hoppas att fler gör samma saker så att det i längden faktiskt påverkar. Vi ska inte tänka att det inte är någon idé för om alla tänker så blir det ju faktiskt en sanning, att det inte är någon idé.

Vi små sketna människor KAN göra nåt.

Jag, lilla skitmänniska, kan faktiskt läsa på all mat jag köper hur den är producerad. Jag kan ge fan i att köpa mat som rest runt halva jorden om det finns närproducerad. Jag kan läsa om till exempel micropopcornen är gjorda med palmolja eller inte. Jag kan välja norrmejerier om jag bor i norr och skånemejerier om jag bor i Skåne. Ja, ni fattar. Vi kan väl GE FAN i kedjornas egna mejerimärken. Det gynnar INGEN utom de som äger aktier i kedjorna. 

Ge fan i att köpa fleecekläder.
Ge fan i att köpa nya saker och kläder hela tiden.
Nöt på dina saker.
Laga när de går sönder.
Tillverka själv.
Byt med släkt och vänner.

Gaaaah. Det är jobbigt att tänka på allt skit som finns i världen. Men ibland måste man.

Men efter ett tag blir stressen för stor och svår och jag måste ta till min orosmedicin. Jag måste flytta ett skåp och ägna energin åt att skapa mys.
Gjuta olja på vågorna. (Även om just det låter lite miljöfarligt.)

Det är viktigt att agera men eftersom man inte kan agera hela tiden får man försöka dämpa sin frustration.
Det finns saker som inte går att göra nåt åt. Men det som går att göra kan man göra. Det hjälper lite mot oron.
Sopsortera alltid!
Gå och cykla så mycket det bara går.
Var kritisk, köp inte vad skit som helst bara för att det är billigare.
Handla inte nytt om det verkligen inte behövs.
Var generös och solidarisk.
Försök tänka utanför familjen. Finns det någon du kan hjälpa på något sätt?

Det är inte lätt att vara människa.
Var och en får hitta sitt sätt att dämpa oron över allt galet i världen. Men man bör inte dämpa den så att man gör galet själv.

Mitt sätt är att göra hemmet så gosigt och ombonat som möjligt. Utan att tillföra nytt. Jag ändrar om och byter plats. Så känns det nytt.
Lite strutsaktigt jag vet, men som fyrabarnsmamma kan jag inte förändra världen. Inte just nu. Mest troligt aldrig. Men jag kan göra mitt bästa lilla.

FAN vad det är svårt att veta.

Nu får ni ta del av mitt terapeutiska sätt att hantera oro. Varsågoda.