Släng bort mallarna så blir det enklare!

Men hjälp, tänk vad folk ska säga! 
Så kan man ju inte göra.
Så gör ingen annan.
Så brukar man inte göra!

Hur ofta tänker ni så?

Jag gör det alldeles alldeles för ofta.

Det räcker med att jag ser en blick eller hör ett tonfall eller märker det som en del är experter på, att säga något lite på sidan lite allmänt om något men ändå med en tydlig adress till mig. Åh, vad jag känner av sånt.
Men jag tränar och tränar och tränar på att strunta i det.
För vet ni, livet är alldeles för kort för att hålla på att stänga in och gömma den man själv är för att man ska passa in i andras mallar.

Det kommer alltid att finnas de som inte tycker som jag. Som fnyser åt mina idéer. Såna som säger att jag är konstig, udda, fånig, annorlunda, inte som andra eller rent av löjlig.

Ska jag stänga in den jag är för att andra inte ska säga såna saker om mig?
Går jag sönder för att jag får den beskrivningen?

Det gäller att kunna svara på den frågan. Är det så att det är viktigare för mig vad andra tycker om mig än om vad jag själv tycker om mig, ja då ska jag förstås kämpa lite till för att passa in. Men om jag starkt känner och vet vem jag är och tycker om den personen ja då ska jag fortsätta vara den jag är.
För trots allt är det mitt liv. Jag har bara ett.

Så om någon nu till exempel tycker att jag är en konstig prick för att jag återigen har flyttat omkring några möbler så bjuder jag på det. Det är helt okej om man känner att man tycker det.
 Jag kommer ändå att fortsätta flytta möbler och hitta på saker som inte redan är påhittade och blanda färger som inte brukar blandas och plocka ihop mönster som inte brukar plockas ihop och så vidare och så vidare. Sån är jag. Och jag har kommit så långt att jag gillar det hos mig själv. Jag ser det som en tillgång.

Att inte passa in i mallar tror jag alla känner. För det finns nog lika många mallar som människor. Det är när några börjar skapa mallar tillsammans i grupp och sätta tydliga ramar runt dessa mallar och börjar stoppa in folk i mallarna och försöka kapa av allt som sticker ut utanför de där mallarna, det är då det blir knöligt och obehagligt. När vikänslor börjar spira och alla utanför viet blir de. Det är då mallarna blir besvärliga.

Så försök gå utanför ramarna. Då finns det till slut inga mallar att passa in i. Och det kan vara rätt skönt. Det känns luftigt och mindre instängt. Men visst kan det vara  lite läskigt ändå när man känner sig konstig men inte värre än att det går över. Det är värt det. Konstig är bra.

Men jag är ju inte konstig i min värld. I min värld är jag ju HELT vanlig. För som VANLIGT har jag flyttat några möbler i helgen. Herrejisses. Möblerna vill väl inte stå på samma plats hela tiden. Och när jag ändå dammsuger eller torkar utspilld blåbärssmoothie kan jag ju lika gärna bjuda möblerna på lite omväxling. Eller hur? Det är väl inte ett dugg konstigt?

Det gula bordet var blåbärsblått ett tag. Nu är det gult igen och har fått ny plats vid fönstret.

Alltså egentligen ryms inte den här sittgruppen i vårt vardagsrum. Den har bara inte fattat det.

Känner ni igen tapetbitarna? De satt nyss i vardagsrummet men så fick jag en obetvingad lust att flytta dem till sovrummet.

Himlars bra med lösa tapeter som går att flytta för en så konstig prick som jag.

Och himmel vad jag sov gott i det här hörnet i natt!