Hallpsykologi.

Vi har en fantastisk hall! Stor. Rymlig. Välkomnande och speciell. MEN. Oftast ser den ut som ett slagfält. Överallt kläder, väskor, påsar, återvinning, skrynklade mattor, saker på väg ut och in. Kaos helt enkelt. Det är oftast ingen glad syn att öppna dörren.
Jag har i etapper försökt fixa allt men med en begränsad budget går det långsamt och tur är kanske det för hade vi haft möjlighet att knäppa med fingrarna och bara renovera pang bom då hade vi inte hunnit tänka och prova oss fram som vi gjort nu.
Nu har jag kommit på en helt ny möblering som jag tvingats rata förr därför att det inte funnits något eluttag på den väggen. Men problem är ju till för att lösas och jag drog helt enkelt en skarvdosa från övervåningen och vips hade vi belysning. (Att jag inte kommit på det förut!)

Nu är suget att tapetsera den väggen med spegeln STOR. Något ljust, blommigt, vackert är tanken.
Jag har en idé.

I den planen går den röda garderoben bort. Jag håller mig till de mildare tystare färgerna. Den röda garderoben är glad och gillas men den skriker så högt hela tiden. Se mig se mig. Alla de andra färgerna försvinner. Rosa stockväggen som är så vacker får aldrig någon uppmärksamhet och gröna trappen börjar se purken ut. Nä, jag är ledsen rödgarderob. Du får nog dämpa dig lite om du ska få vara kvar i det här gänget.
Förr hade de röda dörrarna sällskap av röda lådor för vantar och halsdukar och en rödvitrandig matta och ett rödprickigt bord och en rödprickig pall. Då var det lite mer balans. Nu är mattan utsliten av vassa krafsanden från Pommacs många bollekar och de röda lådorna är i förrådet på nya uppdrag liksom bord och pall. Och när allt det röda försvann blev det plötsligt ljusare i hallen som annars alltid känts så mörk och lusten att bara ha ljusare färger vaknade.

Här mellan garderoberna hade vi hatthyllan förut. Det första man såg var då klädkaoset.

Nu möts man av lite mer ordning. Och när det blir tapet och färdigmålad hylla och lite mer färdigt ja då kommer det att bli urvackert hoppas jag.

Suddig bild men jag ville visa färgerna. Gillar den blå tapeten med den rosa väggen.

Ser ni, blårutiga golvet passar in i färgskalan.

Förr var vägg och dörr och trapp mörk furu. Allt är målat med linoljefärg som torkar så oändligt långsamt så jag kunde bara måla trappen två varv sen vägrade familjen att gå på varannat trappsteg längre. Och Pommac blev ju portad från övervåningen under lång tid. Men fler varv ska det bli...

Jackkaoset hamnar nu inte direkt i blickfånget utan göms lite. Varför kan inte alla ha pastellfärgade kläder?

Jag vill att allt ska vara så här ljust.

Satte en lampa under trappan.

Här ser man min fiffiga (om än ej så vackra eldosa på väggen.)

Och egentligen är det här inlägget ren psykologi för att övertala mig själv att verkligen klara av att ta bort det röda för jag är ju och förblir en som älskar rött och hur många argument jag än har för att det är bättre utan det röda sitter det en liten rödälskare inuti mig och skriker spara spara spara det röda. Jag har fullt sjå att värja mig.
Men jag har nästan bestämt mig. Man måste ju låta andra synas också.