Pommac och hushållsosten.

Det var en gång en labradoodle som bodde i en familj med sex människor. De där människorna hade alltid under hans sexåriga liv låtit honom provsmaka på allt som de åt och detta trivdes ju den matfriske labradoodlen alldeles utmärkt med. Han åt allt han bjöds och alla de där människorna gav honom små godbitar i smyg och alla tänkte de äsch den här lilla biten kan ju inte göra någon skada. För innerst inne visste de alla att det inte var bra för honom att få för mycket gott. Vad de inte visste var att alla försåg honom med godsaker och han blev en mästare på att stå och blänga och se alldeles utsvulten ut så att de där människorna inte kunde motstå hans trånande uppsyn.
Så en dag insåg alla de där mäniskorna att nä, nu har den där labradoodlen gått och blivit tjock och nu måste han faktiskt gå ner i vikt om han inte ska få ont i sina leder och må dåligt.

Plötsligt blev de som en enad front. Alla sex slutade på samma gång att sticka till honom godsaker. Alla var lika ståndaktiga och det enda den stackars labradoodlen fick var två skopor torrt och knastrigt lightfoder. Visserligen fullspäckat med nyttigheter som var bra för honom och det syntes snabbt att det gav effekt för inom en månad var han slank och fin och pälsen glänste mer än någonsin.

Men vad hjälpte det honom. Hungern gnagde i honom och hur han än gick omkring och blängde på både människor och mattunna så hände inget. Det blev en skopa mat på morgon och en skopa mat på kvällen. Varken mer eller mindre.

Han lärde sig att det inte lönade sig att använda sin vädjande hungeruppsyn längre.
 

Men så en dag hände något märkligt.

När han gick sin vanliga runda till köket för att se om det möjligen var dags för en skopa torrknasterfoder upptäckte han att köket var tomt men den ljuvligaste doft letade sig in i hans nos. Det doftade ost, en av hans favoritdofter. Sin vana trogen följde han doften och nosen förde honom till en skåpdörr som stod på glänt. Han kikade in bakom dörren och där låg en stor bit ost. En ost stor som en matskål. En alldeles övergiven ost som ingen verkade bry sig om. Instinktivt tog han osten i munnen. Den var så stor att endast en fjärdedel fyllde upp hans gap, resten stack ut som en måne mot hans svarta päls.

Nu blev han tveksam. Den här osten kanske inte var till mig ändå? Jag undrar om jag verkligen törs ta den? tänkte han. Väluppfostrad som han var gick han till matte som stod och sydde med munnen full av knappnålar. Hans ställde sig bakom henne med osten i munnen och väntade. Matte stod vid sitt sybord och mätte på ett tyg och vände sig inte ens om. Han hörde hur hon mumlade med nålarna i munnen, eeej ommac ur år du. Jotack jag mår prima och får jag den här osten så mår jag säkert ännu bättre tänkte han men sa inget. Han stod bara kvar och väntade på att matte skulle vända sig om och godkänna att han tog den där osten som ingen verkade bry sig om.

Nej. Matte vände sig aldrig om. Trots att han stod där i flera minuter med den himmelskt doftande osten i munnen. Han fick uppbåda hela sin motståndskraft för att inte börja tugga och svälja den.
Näe, när hon nu inte verkar bry sig om denna ost då kan jag nog ta den tänkte han men eftersom han fortfarande kände sig lite osäker och ville njuta i lugn och ro bestämde han sig för att gå ut. Han gick till ytterdörren och plingade i klockan för att någon skulle komma och öppna.

Matte kom som hon alltid gjorde när han plingade och nu tittade hon på honom men eftersom hon hade läsglasögon såg hon inte så bra på håll så hon frågade oj har du hittat bollen och så när hon kom närmare sa hon men vad är det där för boll och strax utbrast hon nämen vad har du i munnen??? Nu upptäckte hon den stora hushållsosten och sa upprört Men VAD i hela friden, var har du tagit den här Pommac???
Nu tog hon osten ifrån honom! Hon ropade till de andra människorna Vet ni vad! Pommac har tagit en hel ost!!! Kom och se! Nu kom alla människor och glodde på honom och osten och labradoodlen tänkte vad tusan nu blir det skäll, det var nog inte min ost ändå...
 Men inget skäll kom. Det blev nästan kalasstämning då alla människor kom ner för trappen och ut i hallen och alla pratade i munnen på varandra och matte höll i osten och det klappades på huvudet och det kom till och med beröm. Duktig Pommac. Så duktig du var som frågade först för nu hade matte fattat varför han stått och glott på henne i flera minuter och hon häpnade över hur väluppfostrad han var som faktiskt bad om lov att stjäla.  
Duktig Pommac sa alla och han fick till och med smaka en liten bit av den stora osten. En liten fjuttbit som han inte ens hann känna smaken av.
Varför den stora hela osten faktiskt hamnat i komposten förtäljer inte historien, kanske hade den ramlat på golvet och någon av människorna tyckte att det var skäl nog att slänga den.

Nu gick människorna tillbaka till sina sysslor.
Kvar stod en labradoodle som tänkte det här var en grav taktisk miss.
Allt beröm hade gjort honom förvirrad och lite uppspelt så nu tog han ett beslut som var ovanligt för honom. Han bestämde sig för att det var lönsamt att stjäla!
Resolut gick han till det tomma köket, tog med tänderna tag i knoppen på köksskåpen, öppnade dörren, stack nosen i komposthinken och grabbade tag i osten. Med följde även ett blött hushållspapper så när han snabbt slank förbi vardagsrummet (utan att stanna och be om lov att äta osten) såg matte att det hängde ett långt vitt papper ur munnen på honom och hon sprätte upp och sprang ifatt honom och upptäckte förvånat att han återigen hade en stor ost i munnen. Nu höll den där mattemänniskan på att skratta ihjäl sig och när en matte skrattar då vet alla hundar att då är det lugnt då kan man fortsätta med allt bus man håller på med för då är matten glad och säger inte stränga saker. Men matten insåg trots sitt bubblande gapskratt att nu måste hon försöka säga till strängt för annars skulle den här osttjuven få väldigt ont i magen om en stund. Matten samlade sig och försökte låta sträng och nu fick hon verkligen bända upp munnen på labradoodlen för att kunna ta osten. Labradoodlen tvingades återigen se sig snuvad på den godaste måltid han fått på månader.
Nu slängdes osten i kompostpåsen och påsen knöts igen och den där matten tog till och med på sig skorna och gick ut och slängde hela påsen i komposttunnan!
Nu var allt osthopp borta!

Kvar fanns en hungrig labradoodle som inte visste varken ut eller in. Hade han varit smart eller osmart? Magen skrek att det var ovanligt korkat. Men någonstans kände han ändå att det kanske var lite smart iallafall för de sex människorna tyckte att han var den smartaste, lydigaste, finaste hunden i hela världshistorien.