Att göra nåt onödigt kan vara nödvändigt!

Jag var tvungen. När jag hittade den här mojängen i skogen kunde jag inte låta bli att släpa hem den. Tung som bly och vacker som en dag. En generator säger vissa. En rostig och trasig generator.

Nähej säger jag. En alldeles fantastiskt vacker magisk karusell!

 Fortare!!!

 FORTARE!!!!

 FFFOOOOORTAAARE!!!!!

 Hihihi det var kul! Mer karusell ikväll!!!

Här snurrar den.

Jag jag jag!

Vem är jag?

Funderar du på det ibland? Vem är jag? (Alltså inte att du undrar vem jag är utan du undrar vem du är.)
Vad tycker jag?
Hur mår jag?
Varför tycker jag som jag gör?
Vad vill jag?
Vad vill jag inte?
Vad tycker jag om?
Vad tycker jag inte om?

Jag är en tänkare så dessa tankar bor i mig konstant. Och inte sjuttsingen vet jag om jag har alla svar. Borde man ha det?

Borde man veta vem man är exakt? Är det meningen att man ska veta vad man tycker, vad man gillar, vad man inte gillar, vad man vill, vad man inte vil? Jag vet det inte. Inte förrän jag står där rakt framför en situation och magkänslan säger vad som gäller. Ska jag lyssna på magkänslan då? Ska jag utmana magkänslan?

Vem har svaren på alla dessa frågor?
Måste man ställa dem?
Sen, om man nu plötsligt vet något, gäller det för evigt då?

Inte så säkert va?

LIVET är ett enda stort frågetecken om du frågar mig. Livet är också ett enda stort svar på alla frågor.

Men inget är för evigt. Varken livet, svaren eller frågorna.

Jag är mamma. Det vet jag med varje por i kroppen. Mamma till fyra barn. Tänk ändå! Vilken grej! Det är en stark identitet för mig även om det är en roll som förändras hela tiden.  Jag är inte samma mamma till fyra tonårsbarn som jag var till fyra småbarn. Inte alls, rollen är helt annars. Det kändes naturligt för mig från första stund att bli mamma. Jag hade en magkänsla för hur jag skulle göra. Vilken tur. Det är ju inte självklart. Men visst kommer det stunder då jag känner mig oduglig och totalt ställd även som mamma. Men det brukar lösa sig på nåt sätt. Jag brukar oftast konsultera andra föräldrar. Fråga och lyssna på så många som möjligt och sen försöka hitta mitt sätt i allt det kloka.

Jag gillar rum och hus och möblemang och färger och tapeter och arkitektur och allt som hör därtill. Det är inte särskilt "fint" att gilla sånt enligt vissa. Lite fnysfnys över det bland en hel del människor. Men vem bryr sig. JAG gillar det och blir glad av det. Rum. Liv. Miljöer. Det går jag igång på.

 Jag tycker så mycket om mönstrade tapeter. Så mycket att det känns som en förälskelse ibland.

Om jag hör pianomusik blir jag mjuk och lugn i kroppen och själen. Jag drömmer på allvar om att kunna spela Chopin sådär vackert att det liksom glittrar i luften i rummet. Och jag blir oerhört frustrerad över hur lite jag kan och hur svårt det är att lära sig!

Jag har svårt att sitta still. Flänger runt och gör saker hela tiden utan att jag egentligen tycker att jag får nåt gjort. Det är liksom en lite orolig känsla i kroppen om jag inte hoppar upp ibland.

Jag går barfota så fort säsongen tillåter. På grus och sten och barr och vått gräs och i sand och på asfalt. Enda gången jag vill ha skor ute är i jord. För jag är rädd för daggmaskar. (Jag vet!!!)

Jag gillar vissa smaker väldigt mycket mer än andra. Som basilika. Varje gång jag äter basilika (och det gör jag mest varje dag) får jag en alldeles speciell känsla i mig. En glad, överraskad, lycklig känsla. Bara av en smak! Jag blir liksom glatt överraskad varje gång över hur totalt perfekt basilikan landar i min gom. Smaken är jag.
Jag borde kanske heta Basilika istället för Persilja.

Jag gillar nötta saker. En nött möbel med avskavd färg och en massa hack i ytan är bättre än en ny möbel. Gamla öde hus är jag särskilt svag för. Ju gamlare och skruttigare desto bättre.

Jag gillar att åka båt när det är vind så att vågorna blir höga och man verkligen känner att man är på havet. Jag gillar att titta på vågorna som bygger på och ibland blir dubbelt så höga och hur båten hoppar och smashar ner mellan två vågor.

Jag tycker om att knipsa av gamla blomknoppar och skrumpna blad på växter och liksom städa växten så att den blir så fin som möjligt.

Jag tycker mycket om att se film men vill vara helt koncentrerad och uppslukas då av en slags magi där jag blir ett med filmen och historien och jag tycker inte om när någon kommenterar eller kritiserar skådespeleriet eller handlingen under tiden.

Jag tycker om att bära ut alla möbler på sommaren och skura dem och skura rummet och sen lyfta in allt igen och liksom börja från scratch med nedsmutsningen igen.

Jag tycker att ren tvätt är det allra tråkigaste i hela världen att ta hand om. Tvätta och hänga tycker jag om.

Jag tycker om djur. Jag tycker om att prata med dem och jag tycker att jag förstår dem mer än människor ibland.
Att ha en blogg och vara så här egotrippad är också ganska roligt. Kanske någon tänker: Hon pratar bara om sig själv och lägger ut bilder på sig själv. Hmpff. Så opassande...
Jag bryr mig på tok  för mycket om vad andra tycker om mig. Det är något jag tycker är svårt att ändra på. Däremot gräver jag inte ner mig över sånt. Märker jag att någon är ogillande  försöker jag mest undvika den personen istället för att ägna energi åt att undra varför och hur jag ska få den att ändra på sin uppfattning eller ännu krångligare ändra mig så jag passar. Det finns alltid någon som inte tycker att man passar i deras mall för hur man borde vara.

En av mina absoluta favoritsysselsättningar är att leka och spela spel. Jag kan aldrig få nog. En fest som innehåller lekar är tusen gånger roligare än en där man bara sitter och pratar en hel kväll. Det hänger säkert ihop med min kroppsliga orolighet. Jag tycker över huvud taget att det är alldeles för lite lekar och speltillfällen i tillvaron.

Jag läser jättemycket. Så fort jag hinner. Jag har alltid en bok på gång och jag tycker om att ta på böcker, lyfta dem, lukta på dem, bläddra. Jag gillar att äga böcker.

Jag skulle jättejättegärna höra er som läser här berätta lite såna här knäppanekdoter om er själva. Jag vill veta om ni har nageltrång eller armsvett och gärna vad ni äter när inte andra ser och vad ni drömmer om och är rädd för och ja allt möjligt sånt som man inte kan se på ytan.

Läskiga broar över virvlande fors.

Här haglar inte precis inläggen. Jag njuter av att vara i min egen regi och slippa känna pressen att skapa inlägg. Här händer inte så fasligt mycket heller. Allt lullar på ungefär som vanligt.

Ett par rosa converse har flyttat in till dotterns lycka. Pastellfärgerna reades ut nu när skolstarten nalkas. Som om höst och pasteller inte passar ihop, vilken tur att vi inte tycker så!
Vi har varit på paltmiddag hos fina vänner och spelat kubb och sett laxar kämpa som furier i forsen för att komma upp för ett omöjligt vattenfall.

Som tur är har människorna som dämt upp forsen gjort en trappa till dem.

 I det gula huset har jag tillbringat många mysiga dagar som barn. Och nu har vi börjat med en ny sommartradition. Jag tror det är fjärde året nu som vi träffas, tre barndomsvänner med våra familjer.

För att komma ner till forsen och vattenfallet måste man välja mellan att gå över en järnvägsbro eller en svajig hängbro. Båda är lika läskiga. Det tyckte jag som barn och det tycker jag ännu. Godstågen svischar förbi i en hiskelig fart så det gäller att hinna över innan tåget kommer.  Men vi valde ändå järnvägsbron. Och gissa vem som fotade laxar som hoppade mer än jag? Jo ingen mindre än Mattias Klum. Det ni! Här är hans bil.

Busspiffning á la Lukas med kompisar.

Lukas sommarjobbar hos kommunen med att dekorera bussar och busshållplatser. Det är ett projekt som vår kommun har för att göra ungdomar delaktiga i det offentliga rummet; DIOR. Mycket roligare än att röja sly och plocka skräp skulle jag tro. Att han fick jobba i samma grupp som sina bästa vänner gjorde nog inte heller saken sämre. Deras lilla grupp ansvarade för en buss och de bestämde sig för ett grönt tema.

 Här är det glada gänget.

 Ett annat gäng hade inspirerats av att Luleå är en hamnstad och hade gjort ett havstema.

 Tredje bussens tema gick i spetsmönstrets tecken.

 Teve var också där så kanske kommer det en liten snutt ikväll på lokalnyheterna

 Nästa vecka, deras sista, ska de piffa en busskur.

Åh, vad jag hade velat ha det sommarjobbet då jag var 17 år! Men jag sålde korv och ost på Ica Kvantum eller dansade och sjöng med utvecklingsstörda vuxna på deras semesterhem. Fast det var också kul. HÄR kan man läsa om det i tidningen.

De eller dem?

Väldigt många verkar ha svårt för att veta när man ska använda de och dem. Många skriver dem i tid och otid och det stör mig en hel del när det blir fel, särskilt i dagstidningar som folk antagligen tror har ett korrekt språk. Uppenbarligen är det svårt så jag tänkte att jag kunde försöka hjälpa till att bringa lite klarhet.
Det bästa knepet tycker jag är att tänka sig meningen på engelska. På engelska är de=they och dem=them. När du är osäker kan du alltså byta ut ordet mot det engelska så hör du tydligare hur fel det låter.
Ta till exempel meningen De är sena. På engelska heter det alltså They are late och ingen skulle väl komma på att skriva Them are late. Det låter alltså  mer fel på engelska än på svenska. (Även om det i mina ögon ser jättefel ut med Dem är sena men tydligen tycker många att det ser okej ut då det ofta förekommer såna fel.) (Grön text är alltså den rätta meningen och röd den felaktiga.)

Är du ingen hejare på engelska så kan du istället byta ut de mot vi och dem mot oss i de meningar du är osäker på. De är sena blir vi är sena. Här kan du inte använda oss, (oss är sena) alltså inte heller dem.
Prova en mening med oss i: Pappa hämtar oss. Pappa hämtar dem. Här kan du inte använda vi (pappa hämtar vi) alltså inte heller de. För att minnas regeln tänk att vi och de har två bokstäver och oss och dem har tre.

Krångligt?
Jag skulle vilja säga att om man är osäker och vi/ossknepet inte funkar och  inte heller them/theyknepet, ja då tycker jag att man hellre skriver de än dem för det är oftast dem som används fel. Statistiskt sett borde det oftare bli rätt om du skriver de istället. Och så låter det inte fullt lika fel som när dem är felplacerat.

Om någon har ett enklare knep så berätta gärna! Det är ju inte svårt när man kan det, men det är svårt att förklara så att det blir lika lätt som det ju faktiskt egentligen är...om man kan det...! 

Glädje på snöre.

När regnet står som spön i backen och allt utomhusarbete som var planerat blir inställt kan man roa sig med lite inomhuspyssel. I början av sommaren fick jag tre tapetböcker av en snäll bloggläsare som tagit rätt på dem efter en nedlagd färghandel. Jag älskade tapeterna i en av dem men har inte riktigt kommit på vad jag skulle göra av de små tapetsnuttarna. Tills denna regniga dag dök upp. På ett killevipp dök inspirationen upp och strax hade jag i ett rus av inspiration smackat upp dem på väggen. Endast provisoriskt med knappnålar för att se hur det blev.

 Och visst blev det bra! Lite gammal, romantisk, ombonad känsla. Nu låter jag det hänga ett tag sådär provisoriskt för att känna om nöjdheten håller i sig.

Köket fick en annan enkel piffning denna regntrista dag. En vimpel hängdes upp och vips blev köket gladare.

Tänk vad lite väggpynt kan göra för humöret.