Här får ni följa med på första dagen av resten av mitt liv.

En ny slags resa har tagit sin start. En resa som kunde startat för många många år sen men som av många anledningar fått en uppskjuten avresa. Nu har dock tåget börjat rulla och jag är med på det, lite omtumlad och faktiskt lite lagom skräckslagen.

För första gången i mitt liv har åldersnojan slagit till. Den som jag hört så mycket om men aldrig stött på.
Jag har alltså skrivit in mig på universitetet och i förrgår hade vi första dagen. Det var jag och 2400 19-20åringar. Typ.

Jag försöker dock spana fram emot resmålet långt långt bort, ja faktiskt i bästa fall fyra år bort, så resan kan få vara hur vedermödig, guppig, läskig, torftig, svajig och hemsk som helst, jag tänker sitta kvar ändå.

Det fanns andra i "min" ålder (alltså äldre än 19-20) men de var få. Och det stör mig att min instinkt genast var att bunta ihop mig med de som var lite äldre. Varför det? Varför skulle just vi vara mest passande? Som att ålder är en egenskap, en personlighet?! Dumt. Men kanske mänskligt. Människan är ju rätt korkad.

Nåväl. Nu är jag där. Just nu fegar jag ur under nolleperioden, springer inte på fester och roligheter fast det kanske vore det allra smartaste att vara med på för att få vänner. Men jag TÖRS inte. Jag har fullt upp med att känna mig gammal och fel. Måste vara hemma och hotta upp min garderob, gå ner tjugo kilo, slipa huden, dricka föryngringsdrycker (grönt te? ginsengkinoba? någon?), göra lila dipdyes, pierca mig (not) och samla mig inför den läskiga riktiga skolstarten den första september.

Mitt hopp är att jag då är mindre blyg och rädd. Att jag då börjar se individerna bakom alla släta unga ansikten, att de bakom min mormorsfasad ska se att där är ju hon Persilja, som är ungefär som vi...

Och även om det hoppet inte infrias så kommer det alldeles säkert att kännas bättre. Annars får väl vi gamlingar som finns överallt på de olika utbildningarna bilda klubb och käka lunch ihop och gråta ut hos varann. Eller nåt.

Jag har fått såå många reaktioner på detta mitt tilltag. De allra allra flesta har spontant utbrustit "Vad modigt!"
Jag har inte alls förstått innebörden av de orden. Jag har tänkt vadå modigt? Det var ju bara att skicka in ansökan och vänta. Få besked. Komma in. Det krävdes inte ett skvatt mod.
Men igår förstod jag vad alla menade. Igår när jag vilset stod som en ruggig gammkatta bland alla sidenblanka hermeliner och försökte smälta in.
Jag lyssnade på studentservice uppmaningar att festa loss de här två veckorna för att få vänner för livet, på rektorns tal om hur läskigt det kan kännas att flytta hemifrån och bli vuxen men hur stort och viktigt det är att starta sitt vuxenliv med studier. Ja i princip alla som talade inför oss utgick ifrån att alla nyss lämnat gymnasiet. (Naturligtvis.)  Jag hade förstås blivit stärkt och glad om iallafall någon sagt något om det fåtal gamlingar (galningar?) som valt att studera på äldre dar. Men jag förstår verkligen att ingen gjorde det. För 2381 av de 2400 är ju ändå i målgruppen "nyss lämnat gymnasiet".
Minoriteter brukar glömmas bort. 

Jag förstår nu att det ÄR modigt. Det är så in i bomben modigt att göra en sån här sak för man bryter mot så många konventioner och regler och beteenden att det krävs en hel skottkärra med mod! Och tydligen har jag det för jag tänker gå dit igen fast hela min mage just nu skriker Du behöver inte göra det här. Du kan fortfarande ångra dig. Hoppa av innan du ens börjat.
Jag sänker fort volymen på den där skraja rösten och höjer den som ropar Du är på väg mot ditt drömjobb! Du har alltid velat det här. Fega för fan inte ur nu! Kämpa. Det SKA vara läskigt om det ska ge dig nåt. Du behöver motstånd och fasor. Det är så du vill ha det.

Första dagen då jag lättad började gå mot bilen för att köra hem till mitt kära trygga hus där jag är den jag är och ingen tycker att jag är för gammal (nåja, ibland kanske barnen stönar över mina stoffiliga idéer) då mötte jag en student körandes permobil.
Det var ett tecken till mig.  Jag har verkligen inget att skylla på. Vaffan spelar det för roll att jag är gammal. Det är så och för första gången i mitt liv känner jag det. So what?  Det kan ju vara så att det för ibland bara är en fördel. Ålder är erfarenhet. Ålder är mognad. Ålder är klokhet. Sen kanske jag har svårare att lära in, svårare att hänga med, svårare att komma igång. MEN jag har uthålligheten, tålamodet, lugnet, ron och tryggheten omkring mig. Jag kommer att fixa det här och jag tror till och med att jag kommer att tycka att det är kul.
Resan kanske blir en nöjesresa.
Så småningom. Vem vet.
Och målet långt bort hägrar. Jag fokuserar på det.
Jag ska ju få jobba med världens viktigaste yrke med världens viktigaste människor, barn och ungdomar.
Jag ska (mest troligt, nej, tyst dumma röst!) Absolut! bli LÄRARE!
Det känns fantastiskt. 
Lycka!!!