Persiljefilosofi om natten.

Jag har lite svårt att sova om nätterna sen en tid tillbaka. Det har aldrig hänt mig förr, utom då jag väntat mina fyra barn och varit i slutskedet och haft badbollsmage, men det hörde ju liksom till så det räknar jag inte som sömnsvårigheter. Nu ligger jag vaken några timmar varje natt och försöker mota bort bekymmer som alltid ter sig så enorma och olösliga om natten (för att sen bli helt normalt lösliga bekymmer om dagen).

Jag tränar mig att styra tankarna till roligare saker än bekymmer och ibland lyckas jag.

Som i natt. Då kom jag in på de mest filosofiska tankar och tyckte att jag var den smartaste i världen. (Nu ter sig ju även saker som är bra tusen gånger bättre på natten än på dagen.)

Min filosofi som kändes geniartad i natt kan möjligen te sig lite futtig så här i dagsljus så jag föreslår att du väntar med att läsa tills det blir mörkt och tyst omkring dig.

Hm, hur var det nu jag tänkte?

Jo, jag tänkte på min faibless för att jämt och ständigt hålla på med mitt hem och ändra och göra fint och mysigt. Det kanske kan tyckas lite underligt att en sån sak sak kan uppta en så stor del av min tid och tankeverksamhet men i min egen hemsnickrade filosofi verkar det helt logiskt. Att ha det vackert omkring mig och omge mig med saker som skänker glädje, trygghet, lust och till och med passion är ett sätt att leva. Inom mig finns en flyktig dröm, en slags fantasi, en abstrakt känsla av något stort, magiskt, viktigt, vackert, lustfyllt, underbart. Den där känslan, drömmen, fantasin väcker min kreativitet och lust i princip varje dag. Den är på nåt sätt min drivkraft.
Jag försöker fånga en spirande glädje, en genuin lycka, en lust och placera den i en bild. En bild jag skapar av mitt eget hem. Mitt hem är min duk och alla saker är min palett och av detta skapar jag i princip lite varje dag. Ibland tar jag ett steg tillbaka och låter bli och funderar men snart väcks lusten att fortsätta skapa och så pågår processen hela tiden.
Att ha den här lusten och glädjen i sitt eget hem är underbart. Jag är tacksam för att jag har den här lusten. Jag är tacksam för att min bild inte ens är i närheten av klar. Att den är operfekt och rentav ful på sina ställen. Jag är tacksam för att vårt hus är ofixat och orenoverat. Att det är skruttigt och oklart. Jag behöver det. Jag vill inte bli klar med min evighetsmålning. Jag vill ha den här känslan av att fånga en dröm. Att få springa med den tunna skira håven och jaga det vackra som fladdrar i luften. Fånga en liten liten bit åt gången och sakta pussla ihop.
Det ska inte bli klart.
Det kan inte bli klart.
Men den finns där, den där drömmen, känslan, fantasin och den är nästan verklig och det är en sån fin känsla.
Vårt galet spretiga, ofärdiga, konstiga, röriga sovrum får illustrera det där ofärdiga men lustfyllda som jag försöker förklara.