Sorgens klara blick.

Världen är full av människor som förlorat någon. Plötsligt ser jag ensamma människor lite varstans. Ensamma äldre män och kvinnor som är ute på sina dagliga promenader.

Mest ont i hjärtat gör det när jag tänker på min pappa som nu är ensam. Jag har huset fullt och behöver aldrig känna hans ensamhet.

Jag är glad nu att min familj tog beslutet att flytta tillbaka till vår hemort då för åtta år sen. Jag kan göra skillnad.
Det känns bra mitt i allt.

Sorg.
Det sätter livet på sin spets.
Jag förstår plötsligt att livet har ett slut. Det är så lätt att hålla det ifrån sig men när livet tar slut för någon man älskar blir det alldeleles kristallklart.
Samtidigt som jag känner ett kraftigt behov av att allt ska vara som vanligt snurrar tankar som säger att nu är det dags att ta tag i saker. Parallella tankar som säger totalt olika saker.

Som att jag fått en viktig påminnelse att om jag har saker jag vill göra, uppleva, känna så måste jag ta tag i det nu. Det finns inga garantier för hur länge saker är som nu.
Allt kan ändras vilken sekund som helst.
Ett telefonsamtal och allt är förändrat.
En ögonblinkning.

Livet är inte för evigt.
Det är ett lån på obestämd tid.
Vi vet alla det, men jag tror vi små människor inte orkar ta in det. Inte hela tiden. Vår intelligens klarar inte av den abstrakta tanken och därför bäddar vi in oss i en falsk trygghet där vi känner oss odödliga.

Så får vi brutala uppvaknanden då och då.

Livet är intensivare än någonsin när döden hälsar på.
Vardagens vanor blir extremt värdefulla.
Allt som inte är vardag känns jobbigt och störande.
En vardag som ändå inte riktigt är som förr.

Omtanke som värmer.

All värme man möter hos så många människor är helande. Omtanke är fint.


Tack för all omtanke även här i bloggosfären.  Jag  har inte svarat på era fina kommentarer, men jag läser och är tacksam.

Ett steg i taget lär vi oss gå igen.

Här sitter jag och gör ett inlägg. Som om inget hänt. Barnen sover ännu och tystnaden gör att jag vill fly. Jag håller mig sysselsatt hela tiden för jag är inte redo ännu. Allt ska vara som vanligt. Och inget är som vanligt.
Det är en process. Jag följer bara med. Intiutivt. Jag litar på min kropp som nog vet vad den ska göra.
Jag finner en slags tröst i att det blir stökigt. Så att jag håller mig sysselsatt. Jag lagar mat till hungriga magar. Tvättar smutsiga kläder. Spelar spel som vi brukar. Tar hand om.
Trycker undan. Tills sen. När jag orkar förstå. Än förstår jag inte. Jag bara vet.
Hemmet är basen. Tryggheten. Så länge jag bäddar in oss i värme och omsorg. Det hjälper just nu. Kärlek, snällhet, omtanke.

Lägg till bildtext

Ledsen lucia

Det blev en oerhört ledsam lucia för oss.

Mamma fick oväntat en massiv stroke och somnade in på söndagen.

Kvar är vi med en ofattbar saknad.



Jag vill inte alls skriva om det här men jag får så många mejl och frågor att jag känner att det blir enklare om jag gör det.

Bloggen är ungefär det sista jag tänker på just nu.

Nu försöker vi som är kvar göra jul så gott det går.

Tack för att ni tittar in här.

Jag är tillbaka när det känns meningsfullt igen.

Glad Lucia!

Om korgen som fick nytt jobb.

Vem tror ni vinner tävlingen "Bytt lampa över köksbordet flest gånger"? Jag tror jag ligger bra till!
Den röda som jag var så glad för har nu efter en och halv månad fått kliva ner. Den var mysig men lyste för svagt för alla aktiviteter som förssigår vid ett köksbord. Det röda tyget käkade liksom upp ljuset så den får vänta in ett nytt uppdrag i förrådet. Jag tog ner den utan att veta vad jag skulle hänga upp istället och jag provade flera alternativ. Men så föll blicken på korgen i hallen där vi förvarade Pommacs koppel, reflexväst, bajspåsar, salva för torra tassar och annat som är hans. Det tog inte många minuter innan den hade förvandlats till en lampskärm. Den hade ett perfekt hål i botten som om de kanske tänkt tanken att det skulle vara en lampskärm också. Nu har Mannen lite fel i ögonen som gör att han inte tål starkt ljus så jag var tvungen att fundera ut en lösning så att inte glödlampan bländade genom det glesa flätmönstret. Det blev en lampskärm med vitt tyg som fanns i huset. Lite väl omysigt ljus kan jag tycka men jag kanske klär om den där lampskärmen med ett tyg i varmare nyans. Eller hittar på nåt annat. Men idag ser vår köksbordslampa ut så här.

Igår såg den ut så här. (Dock såg inte nåt annat ut sådär igår, bara lampan.)

Om morgondagen vet man inget om hur det ser ut i vårt hus. Inget går någonsin säkert.

Lite på sniskan.

Hos oss smyger julen sig in. Lite i taget. En stjärna här, en girlang där. Innan julafton är allt framme och vi har sakta men säkert vant in oss vid allt pynt. Egentligen borde man ta bort pyntet på samma sätt, sakta avvänja sig, men då är det verkligen pangbom totalrensning. Allt försvinner på samma gång och huset känns plötsligt alldeles tomt och luftigt.
Inte så dumt egentligen för efter jul och nyår passar det liksom att vara tom och luftig. Det blir plats för nytt.
Men ännu är vi i uppbyggarfasen. Pyntuppbyggarfasen. Gammelsoffan har pyntats med ett gammalt överkast med volang som jag haft i gömmorna.

Den får mig att tänka på Lotta på Bråkmakargatan. Det är nog det rödvita tyget, för hela den filmen går i rödvitt. Eller iallafall huset som Lotta bor i. Scenografin har temat rödvitt.
Om ni inte sett filmatiseringen av Lotta på Bråkmakargatan bör ni göra det. Mysigare finns nästan inte. Den har gått varm här så att jag nog kan alla repliker utantill.
När jag grävde fram det gamla överkastet fann jag även ett annat tyg som jag glömt bort. Det är ett favorittyg som jag faktiskt varit så rädd om att jag glömt bort det. Det är ju meningslöst att ha det som man tycker om inknösat i ett skåp istället för att använda det så jag bestämde mig för att sy en duk av det. Det var lite för kort för att räcka till vårt avlånga bord så jag kantade det med ett annat favorittyg. 

 Jag är så himla förtjust i de där skira svaga, blekta rosorna. Det här tyget loppisfyndade jag för många år sen så det var på tiden att det fick komma fram i ljuset.

Det blommar en del överallt har jag märkt. Börjar blommorna ta över prickarna i vårt hem?

Igår när jag kom hem fann jag Scottie P sittande på ett tveksamt ställe. Han satt och sjöng och lockade på de andra två som inte riktigt vågade sig dit. Scottie verkade tycka att det var ett utmärkt ställe med massor av sittplatser. Jag var inte så förtjust. Tänk om han väljer att flyga dit när vi har ljus tända?

Jag hoppas han har förstånd att se faran!

Annars hoppas jag att synen som mötte mig i morse inte är ett tecken på nåt sätt. Det bådar inte så gott isåfall... Allt faller?

Eller betyder det att jag borde bli ordentligt på sniskan?

Det ser inte klokt ut. And I like it!

Jag vet. Det ser inte klokt ut.
Men jag gillar det. Jag gillar känslan av att det måste åtgärdas.
Nu går Molly och kastar lystna blickar på vårt rum, som en gång var hennes så jag gör inget åt det, fast det ser galet ut.
Hon som längtade bort från sitt egendesignade rum med fyra olika väggar, en gul, en röd, en med träd, en med giraff. Nu vill hon tillbaka till de väggarna (efter att ha bott i två andra rum), och jag brukar ju inte vara så svårflörtad när det kommer till sånt, rumsbyten är en baggis, men av någon anledning har jag inte låtit startskottet gå. För många böcker att flytta tror jag, då vi har fem välfyllda bokhyllor i det rummet hon vill åt.

Förut när man tittade in i vårt sovrum såg man vår säng. Nu ser man två bokhyllor istället och lapptäcksväggen ser man från sängen nu istället för att ha den bakom huvudet.

 Det grå tyget var förut klämt mellan två bokhyllor och såg betydligt bättre ut. Jag har bara flyttat hyllorna utan att röra tyget och så har det blivit hängande. Men jag känner mig själv. Vips får jag energi att ta bort det och göra nåt åt det. För det ser ju inte klokt ut. (Fast jag gillar det. Just för att det inte ser klokt ut och ger mig känslan av att det måste förändras vilket är en skön känsla.)

 Jag skulle tycka att det var världens tråkigaste om jag visste att nu ska jag välja en inredning som ska hålla i resten av vårt liv. Att jag måste välja en tapet, en möblering, en stil som vi ska tycka om i all evighet. Nä, fy så trist. Jag har ju så mycket jag tycker om. Och jag tycker om förändring. Jag tycker om möbeldans. Det är min bästa gren. Oj vad jag bjuder upp till dans ofta med mina kära möbler.

Jag tror de trivs med det. Möblerna. För de tackar alltid ja och virvlar med glädje runt med mig.

Julskåp.

Barn tycker att december segar sig fram men som vuxen vet jag hur fel det är. December är ett X2000 som utan pardon svischar fram. Hur kunde det annars vara andra advent igår???

Helt utan planering (jag håller inte på med sånt, möjligen helt undermedvetet) hamnade röda skåpen i köket för någon vecka sen. Det passade ju helt enkelt utmärkt. Juligare färg finns väl inte. Om jag orkat hade jag målat väggen grön bara för att få det extra juligt. Men baxa skåp får räcka.

Sorry för min darriga hand. Orkade inte ta fram stativet.