Jag började 2016 med ett städdille. Hoppas det är ett tecken! Jag kanske kommer att ha ett välstädat år! Inte för att det är något jag strävar efter eller ens tycker är viktigt men jag gillar verkligen att ha det fint omkring mig så om jag nu ska få ett år med lite mer städdille än vanligt tänker jag inte protestera!
I skolan går det bra. Jag kämpar på och klarar mig galant hela tiden. Med fyra barn, en hund, tre undulater, ett ständigt ostädat hus som ligger i en by utan bra bussförbindelser och en man som ofta reser i jobbet; jag tycker faktiskt att jag gör det bra. Fattar ni vad mycket tvätt, städning, handling, matlagning, socksortering, sopåtervinning, klädvikning, bortplockning, skjutsning och allt annat som jag inte kommer på just nu som tas från min pluggtid. Men jag fixar det. Heja mig! Faktiskt!
Såklart tycker jag pluggandet är skoj vilket ju hjälper till en hel del. Det är lite av en lyxtillvaro.
Jag har under året som gått blivit mer och mer besviken på hur många människor i vårt land agerar. Själviskheten är galet hög och det verkar som om snart sagt alla tycker att vårt land är för litet, för fattigt, för oorganiserat för att hjälpa människor i nöd. Samtidigt slår julhandeln som vanligt alla rekord, huspriserna rusar i höjden och här i norra Sveriges lilla huvudstad kan man få betala uppemot fem miljoner för en rätt normal villa. Massvis med folk köper ny telefon minst varje år, reser utomlands varje skollov, tatuerar sig, gör hårförlängningar, skaffar lösnaglar, köper skotrar, skidor, skönhetsoperationer, bleker tänder, byter kök, köper större teve, kastar ut halvnya soffor för att det finns ännu nyare och snyggare och så vidare och så vidare medan man är livrädd för att det ska komma så många flyktingar hit så att man ska behöva sänka sin standard. Tänk om vi för ett ögonblick skulle tänka oss för och se vad vi faktiskt har och tänka att det räcker kanske. Vi behöver inte öka vår välfärd mer nu. Vi kan först se till att alla i vårt land, nyanlända som bofasta sen generationer, har så det räcker. Alla borde ha ett varmt hem, mat för dagen, kläder på kroppen och få gå i skola och få läkarvård . Alla ska ha det bra på ett basplan. En lägsta standard. Sen när alla har det då och först då kan vi börja fundera på att förlänga våra hår, uppdatera elektronikparken och topprusta våra boenden. Jag har inget emot lösnaglar, vita tänder och nya mobiler. Inte heller flådiga hus eller semesterresor. Jag vill bara att vi ska känna efter lite. Inte bara titta på vad vi inte har, utan på allt som vi faktiskt har och uppskatta det och vara glada för att vi har det bra och lever i ett land med fred, demokrati och fungerande välfärd. Det är något vi borde vara alldeles lyriska över.
Visst finns det människor i vårt land som inte badar i överflöd och de ska naturligtvis inte drabbas och få det sämre när vi låter människor i nöd komma hit och ta del av vår välfärd. Jag är varken politiker eller ekonom men jag anar att det är ett slags systemfel som gör att många har det snuskigt bra och aldrig behöver göra uppoffringar medan det finns många som sitter fast i en tillvaro där det knappt går runt och än mindre se en ljusning.
När jag säger att jag är besviken på hur människor agerat den sista tiden måste jag ändå tillägga att jag är jätteglad för hur många andra reagerat också. Alla de som känt att det finns massor att göra som privatpersoner, som ställt upp och tagit emot flyktingar personligen och visat att Sverige är ett varmt och kärleksfullt land att komma till och att leva i.
Ja, det ser faktiskt ut som att jag lyckades klämma ur mig ett litet inlägg. Det känns ovant och lite läskigt. Jag hoppas att jag lyckas få ur mig några fler innan 2016 försvunnit. Ni tappra som gått in här trots stiltje; det här inlägget är till er! Tack för att ni då och då hört av er och undrat om jag ska komma tillbaka. Det är fint att vara efterfrågad. Bilderna är av usel kvalitet. Min vanliga kamera vägrar samarbeta med datorn och innan jag fixat det får jag hålla till godo med mobilens korniga foton.
