29 nov. 2013

Om oro och att hantera den.

Jag är inte en särskilt orolig människa. Inte alls sådär att jag går omkring och oroar mig konstant för allt hemskt som skulle kunna inträffa. Trots att jag har bra fantasi.
Jag håller skräckfantasierna i schack. Jag håller oron i schack. Men det krävs full koncentration. För innerst inne är jag en orolig människa.
Dubbla budskap eller hur!?

Jag ÄR en orolig själ. Men jag har lärt mig att hantera det. Så nu är jag en lugn själ. De flesta som känner mig brukar säga att jag är lugnet själv. Inget kan stressa mig, tror de flesta. Och visst, så är det. Men långt därinne i mig bor stressen och oron. Ibland vill den sippra ut mer än annars och då får jag ta till de knep som jag lärt mig. Jag boar. Det är därför jag kan lägga sånt krut på att mysa till det. Det är hemmapysslandet som får stormen att mojna innan den ens blåst upp, det är det som får mig att ta det lugnt och bädda in den där oron i bomull och silke och grädde och fluff.

HERREGUD vad det finns grejor att oroa sig för!

Hur ska det gå för barnen???
Hur ska de klara sig i världen???
Kommer de att bli ensamma?
Lyckliga?
Friska?
Tänk om de börjar knarka?
Tänk om de råkar ut för olyckor, våld och hemskheter?



Och hur ska det går för JORDKLOTET?
Klimatet, krigen, svälten, fattigdomen.
Och det här förbannade matfusket som inte verkar gå att styra!
Och allt djurplågeri som pågår i världen!

Och empatin som verkar minska hos så många.
Bristen på solidaritet mellan människor, mellan länder, mellan världsdelar.
Haven som blir mer och mer förpestade av både gift och rent skräp.
Vet ni att varje gång man tvättar fleece lossnar det små små mikroskopiska plastpartiklar som sen hamnar i havet och förtärs istället för plankton av valar och andra planktonätare.

Regnskogarna. De huggs ner för att det ska produceras palmolja och kokain till exempel. Arter trängs bort och utrotas. Vem FAN vill egentligen ha palmolja? Jo matfusksindustrin, men inte vi konsumenter. Fast vi gör inget vi köper det ändå. Utan knot.

Det är som att vi blivit förlamade. Vi bara går omkring i allt och protesterar inte för det är ingen idé!?

När jag var femton blev jag politiskt aktiv för att jag ville förändra världen. Det gjorde jag kanske inte men jag hoppades iallafall.
Men idag verkar inte unga ha de kanalerna på samma sätt. Vi lever idag i en opolitisk värld där alla ska förverkliga sig SJÄLVA i första hand.

Är jag för pessimistisk nu?

Vad kan vi göra?

NÅT kan vi väl göra!?

Vi kan inte förändra världen själva men vi kan göra små saker och hoppas att fler gör samma saker så att det i längden faktiskt påverkar. Vi ska inte tänka att det inte är någon idé för om alla tänker så blir det ju faktiskt en sanning, att det inte är någon idé.

Vi små sketna människor KAN göra nåt.

Jag, lilla skitmänniska, kan faktiskt läsa på all mat jag köper hur den är producerad. Jag kan ge fan i att köpa mat som rest runt halva jorden om det finns närproducerad. Jag kan läsa om till exempel micropopcornen är gjorda med palmolja eller inte. Jag kan välja norrmejerier om jag bor i norr och skånemejerier om jag bor i Skåne. Ja, ni fattar. Vi kan väl GE FAN i kedjornas egna mejerimärken. Det gynnar INGEN utom de som äger aktier i kedjorna. 

Ge fan i att köpa fleecekläder.
Ge fan i att köpa nya saker och kläder hela tiden.
Nöt på dina saker.
Laga när de går sönder.
Tillverka själv.
Byt med släkt och vänner.

Gaaaah. Det är jobbigt att tänka på allt skit som finns i världen. Men ibland måste man.

Men efter ett tag blir stressen för stor och svår och jag måste ta till min orosmedicin. Jag måste flytta ett skåp och ägna energin åt att skapa mys.
Gjuta olja på vågorna. (Även om just det låter lite miljöfarligt.)

Det är viktigt att agera men eftersom man inte kan agera hela tiden får man försöka dämpa sin frustration.
Det finns saker som inte går att göra nåt åt. Men det som går att göra kan man göra. Det hjälper lite mot oron.
Sopsortera alltid!
Gå och cykla så mycket det bara går.
Var kritisk, köp inte vad skit som helst bara för att det är billigare.
Handla inte nytt om det verkligen inte behövs.
Var generös och solidarisk.
Försök tänka utanför familjen. Finns det någon du kan hjälpa på något sätt?

Det är inte lätt att vara människa.
Var och en får hitta sitt sätt att dämpa oron över allt galet i världen. Men man bör inte dämpa den så att man gör galet själv.

Mitt sätt är att göra hemmet så gosigt och ombonat som möjligt. Utan att tillföra nytt. Jag ändrar om och byter plats. Så känns det nytt.
Lite strutsaktigt jag vet, men som fyrabarnsmamma kan jag inte förändra världen. Inte just nu. Mest troligt aldrig. Men jag kan göra mitt bästa lilla.

FAN vad det är svårt att veta.

Nu får ni ta del av mitt terapeutiska sätt att hantera oro. Varsågoda.




















 

27 nov. 2013

Ibland skaver det.

Igår bjöd vi på glöggte och nybakad mjukpepparkaka och inför det skyndade jag mig att få upp två julstjärnor. De hängdes verkligen upp i rask fart så det kan hända att de inte alls kommer att hänga just där sen. Men lite julmyskänsla blev det allt.
Jag hittade världens finaste julstjärna i fjol. Efter jul. På rea. Är den inte persiljig så säg?

Den hade en röd lampfot också men jag gillar inte så mycket stjärnor på fot, det är nåt som skaver för mig inför den kombinationen så lampfoten får leva sitt eget liv och stjärnan sitt. De strålar bäst på olika håll tycker jag.


Jag som möblerar om och varirerar mig så ofta har jättejättesvårt för att variera gardiner. Köksgardinen från 50-talet med röda prickar har hängt på samma ställe hur länge som helst. Sommar som vinter. År efter år. Jag kan inte tänka mig nåt annat. Hittar jag nåt jag är nöjd med så blir det för alltid. Gardiner är svårt. Samtidigt som jag älskar textil vill jag släppa in mycket ljus och jag har provat det mesta men det skaver nästan alltid, precis som julstjärnor på lampfot.
Så när jag hittar nåt som inte skaver, då får det vara så.

25 nov. 2013

Kartor och kor.

I söndags kväll fick jag ett pigghetsryck efter att jag slutat huttra och när jag får såna ryck vet man aldrig vad som händer.
Jag snodde på ett tungt skåp 90 grader (fyllt med LP-skivor) och då blev en vägg ledig och jag fick äntligen upp norrbottenskartan igen. Den åkte ut i förrådet för nåt år sen i brist på väggar men har längtat in i värmen hela tiden. Så nu vet vi var vi är igen. Om vi nu glömmer.















I brist på annat att säga bombarderar jag er med bilder. Förlåt eller varsågod.
Boksidesväggen i hallen fylls ständigt på med nya bilder. Senaste tillskottet är en gladskuttande ko.
Sånt man gärna välkomnas av.

24 nov. 2013

Frusen idag.

Idag har jag frusit. På morgonkvisten var jag på en lång långpromenad med Pommac. Vi var ute i nästan två timmar och när jag hade ungefär en halvtimme hem började jag frysa så konstigt. Eller jag frös inte direkt, händer, fötter, kropp var varma, men jag började få en slags isande känsla inuti mig. Innan jag var hemma kände jag mig helt iskall, fast jag var varm utanpå liksom. Jättesvårt att förklara! Sen var jag tvungen att åka iväg och övningsköra med ene sonen och samtidigt handla och fast jag satt på eluppvärmt bilsäte och med bilfläkten på högsta fart ville inte den isande känslan inuti mig försvinna.
Väl hemma har jag eldat och suttit nära brasan, druckit varmt te och försökt göra allt för att mota iväg den där obehagliga iskylan. Det är lite bättre men jag känner mig fortfarande kall. Så konstig upplevelse.



Det måste vara att jag håller på att bli sjuk, att jag inte får känslan av att vara varm fast jag är jättevarm. Som när man har feber och frossa och fryser fast temperaturen säger att man är varmare än varm. Systemet sätts liksom ur funktion.
Att sitta framför brasan och bläddra i tidningar och riva ur roliga saker och skriva upp intressanta tips och sånt som man vill komma ihåg är mysigt. Särskilt som en trött vovve ligger nära och snarkar.

Nu måste jag skynda ner till brasan igen. Brrrr. Iskylan vill inte lämna mig.



22 nov. 2013

Vad är film och vad är verklighet???

Igårkväll samlades alla i vardagsrummet vid elden då vår gamla timring tar en evinnerlig tid på sig att värmas upp när den väl blivit nerkyld. För alla er med tonåringar som absolut helst är i sina rum om kvällarna kan jag rekommendera att kyla ner huset för det var väldans mysigt när vi alla flockades i samma rum.

Det var faktiskt rena idyllen med filmtajm, läxläsning, slummer och handarbete i en enda röra.

Vi såg Känn ingen sorg och jag är väl sist av alla återigen men HIMMEL så fin den var!!! Jag älskade den. MEST av allt älskade jag scenografin av Wilda Wiholm. Nu när vi var många som såg den kunde jag ju inte pausa och njuta långsamt som jag ibland gör när scenografin är så fin att det blir prio ett. Såna filmer måste jag se flera gånger på raken. Först bara njuta och svepas med i historien, sen se den med fjärrkontrollen i högsta hugg och pausa och GLO GLO GLO. Sen se den i ett svep och bara njuta av miljöerna i ett flöde utan att egentligen följa med i historien och sen när jag studerat och insupit scenografin och filmfotot och ljussättningen med alla porer på kroppen DÅ kan jag se HELA filmen och njuta av både handling och allt det andra. Den här filmen är nog en av de vackraste jag sett. Så fint filmad i varje bildruta. Och miljöerna är de vackraste oavsett om de vistas i boxningslokalen, utomhus eller i de fantastiska hemmen. Farfarns söta kåk med röda dörrar med alla bilder på väggen!!! Underbart.



Kompisens ruffiga lägenhet i någon fabrikslokal-HELT magisk (snacka om industristil!!!) och det lyxlyxiga hemmet som Eva bodde i. Gillar ni vackra murrigflådiga bohemmiljöer så har ni något härligt framför er. (Om ni nu är som jag att ni inte såg den på bio. Gud vad jag ångrar det nu-på bio hade den varit än mer magisk.)
När jag ser en film som är sådär vacker hamnar jag i ett lite meditativt tillstånd. Jag njuter hejdlöst och plötsligt ser jag mig omkring med ögon som är snällare och mindre kritiska. Jag ser inte stök och ofärdigheter. Jag ser inte bristen på saker jag tänkt göra. Jag ser bara på mitt eget hus med samma meditativa sinnesstämning som jag tittar på filmmiljöerna. Så igår i detta tillstånd var jag extra nöjd med vårt vardagsrum. Det kändes nästan som om vår miljö blev ett med filmens. Konstig men härlig känsla.
Det spelade liksom ingen roll om jag tittade i teven eller i rummet. Samma känsla infann sig. Älskar att hamna i den stämningen.
Nu är det säkert några som inte fattar ett smack vad jag pratar om och ni är ursäktade. Det kanske bara är jag i hela vida världen som känner så här ibland. 














Förresten. Jag glömde säga. Tomas von Brömssen! Jag älskar dig!