20 maj 2014

Jag är en jävla idealist, javisst!

Jag känner varje dag en stor tacksamhet för allt jag fått i livet. Ibland händer saker runt omkring mig som förstärker känslan av oändlig tacksamhet och vilken tur jag haft i lotteriet.

Jag är så tacksam att jag vill dela med mig. Det har jag känt i många år att jag på nåt sätt vill "betala igen" för allt jag fått. Jag har känt mig så priviligerad att jag nästan känt skuld.

Det är ju ingen självklarhet att ha fått växa upp i trygghet med mat på bordet, en varm renbäddad säng och omgiven av föräldrar som jag aldrig ens tänkt tanken att  de inte skulle finnas där varje morgon när jag vaknade. Jag har aldrig behövt vara rädd, varken hemma, i skolan, eller i samhället. Jag har haft idel trygghet.
Obetalbart.
Jag har dessutom haft turen att födas i ett land med stort välstånd, demokrati, hög levnadsstandard med fri skola och fri sjukvård. Jag har fötts till ett av världens rikaste länder!

Jag har försökt betala tillbaka lite av mitt levnadsvälstånd på många olika sätt bland annat genom att fungera som kontaktperson åt människor som inte haft samma tur i lotteriet. Det har jag gjort i flera år och det enda negativa med det är att jag får mer dåligt samvete över hur mycket tur jag haft.

Det är sorgligt orättvist upprörande hur ojämnt fördelat turen i välståndslotteriet är fördelat!!!

Jag har ingen lösning på hur vi ska få det att räcka till alla men jag tror att steg ett är att alla vi som har det bra känner tacksamhet. Varje dag. Att vi verkligen förstår intellektuellt att vi har allt vi behöver och innan vi skaffar mer och höjer oss själva några snäpp så kanske vi ska vänta in alla dem som inte har basbehoven fyllda.

Det här är ju världens svåraste nöt att knäcka eftersom människan tyvärr ofta verkar vara en osolidarisk ekorre som helst samlar på sig så mycket den kan bara för att den kan.

Det är lätt att vara idealist och ha tankar om ett utopiskt samhälle där alla har det bra och resurserna räcker till alla utan att ta slut. Det finns ingen modell som hittills har fungerat prickfritt, men den svenska modellen har iallafall fungerat hyfsat. Vi har än så länge ett samhälle som värnar de svaga, med ett någorlunda fungerande skyddsnät för de svårast utsatta. Det måste vi fortsätta värna! Det är det viktigaste av allt. Vi får inte skrota välfärden för att få enskilda ska få det ännu bättre.

Det är egentligen den viktigaste valfrågan. Vem ger mest till flest.

Jag fortsätter att vara tacksam och hoppas att fler och fler kommer att få anledning att känna sig tacksamma för att vanliga enkla basbehov är täckta.
Vi måste inse att vår landplätt och vår ekonomi räcker till många om vi bara delar rättvist.
Basbehoven är allt vi behöver. Allt annat är bonus.
Det ÄR lätt att vara idealist. Jag vet det. Ni behöver inte banka in det i mitt huvud.
Att omsätta alla goda tankar i verkligheten är en helt annan sak. Det vet jag också. Men vi kan åtminstone LÅTA BLI att välja de partier som vill inskränka vårt fria solidariska samhälle!

14 maj 2014

Politiska funderingar. Läs allt eller inget, annars missar ni poängen!

Jag tycker om politik, eller egentligen inte politik, men samhällsfrågor. Jag har åsikter och tankar om det mesta och tycker det är mycket intressant. Däremot har jag svårt för valrörelser.
Plötsligt svämmar medier över av länkar till filmklipp, artiklar, bloggar och uttalanden för än den ena och än den andra åsikten. Det gillas och ogillas och hålls med och diskuteras emot.

Kanske är jag lite för känslig för såna här diskussioner. Jag tycker det är otäckt att det blir så hätska och arga meningsskiljaktigheter. Jag kan känna mig mitt i ett krig och jag vill bara medla och få alla att hålla ihop.

Låter det knasigt? Antagligen för att det är det.

Jag vet att jag har problem med det här. Jag tycker det är läskigt på ett otrevligt sätt. Att folk tycker så olika. Och jag kan också tycka att de egentligen tycker lika men talar förbi varann och missar helt vad den andra säger. Det är så mycket pajkastning och fasta åsikter i en valrörelse. Ett skådespel där inget kan ändras och det inte är meningen att man ska lyssna på varandra.

Mest illa tycker jag om när politiker istället för att säga vad de själva tycker tolkar vad de andra tycker och driver sin politik genom att klanka på motståndaren. Och så känns det som att de flesta gör i en valrörelse.
Jag känner att politikerna till mångt och mycket underskattar oss väljare. De tror att vi är dumma i huvudet som går på de enklaste slagorden. Säkert finns det en hel del väljare som inte orkar tänka själva och vill bli styrda med enkla slagkraftiga påståenden,  men är ändå inte större andelen väljare kloka, analyserande människor?

En politiker som numera kommer lite underifrån, det vill säga står utanför regering och riksdag, är Gudrun Schyman. Denna rutinerade kvinna som hållt på så länge och ÄNDÅ inte underskattar oss väljare. Hon talar på ett sätt som förutsätter att vi är tänkande människor. Hon kommer inte med enkla slagord utan ger bakgrunder och analyser till varför hon tycker att det behövs ett feministiskt parti.  Om ni inte haft turen att se henne live kan jag rekommendera att ni tar en halvtimme av er tid och lyssnar på hennes föredrag här: http://www.schyman.se/?page_id=76

Jag beundrar denna briljanta kvinna väldigt mycket!

Jag tycker inte om när politik påminner om mobbing. Som det som nu händer med SD. Jag måste nu poängtera att jag är den siste på jorden som skulle rösta på detta parti så ni inte tror något annat. Trots detta känner jag nu någon slags märklig ömkan med detta parti för att de är mobbade och utfrysta och det gör mig fundersam!
Jag säger inte att det är fel att massivt vända ryggen på deras möten som nu förekommer, jag säger inte att det är fel att vägra debattera med dem men jag tror att det är ett galet sätt att hantera dem på för om jag som inte håller med dem i en enda sakfråga känner någon slags märklig empati för dem, finns det inte risk då att en del börjar hålla på dem för att de hamnar i en slags offerställning? 
Det dummaste vi kan göra är att sätta dem där. De kommer att få sympatiröster av vilsna människor som tycker synd om dem! Jag tror faktiskt det finns en viss risk!

Jag vet att det finns många som reagerar som jag, att man känner sympati med någon bara för att de har en mobb emot sig. Oavsett om man gillar det de gör eller säger. Det massiva motstånd som de nu möter kan slå tillbaka på ett galet sätt!
Det har idag blivit "rätt" att hata en rasist och att slå ner på SD. Det är ju toppen! Men många gör det bara för att "man ska" göra det. Det är politiskt korrekt liksom. En bekväm åsikt. Att ogilla SD gör dig poppis. "Alla" håller med. Och visst, det ÄR ju skitbra, men nånstans är jag rädd att det kommer att slå tillbaka på ett sätt som vi minst anar.

Är det någon som förstår vad jag säger och hur jag tänker???

Jag reagerar alltid på masspsykoser. Jag följer sällan med i såna oavsett om det gäller "hata rasister" eller "måste ha schäslongsoffa" eller vad det nu månde vara som är i ropet. Jag går min egen väg och försöker tänka mina egna tankar och jag tror verkligen att det finns en RISK med att bjuda så extremt hårt motstånd till SD. Jag tror att det finns risk att de får sympatiröster! Tycker-synd-omröster.

Bästa sättet att möta detta parti är kanske att låta dem vara med i alla debatter? Låt dem prata och lita på att folk själva kan bilda sig en uppfattning? Det borde inte vara någon fara alls om folk väljer parti efter intellekt istället för känslor. Eller är jag galet naiv nu? Överskattar jag människor?

Samtidigt som jag skriver det här känner jag en stark oro. TÄNK OM det är så att jättemånga verkligen tycker som SD och att det enda sättet är att bli den där MOBBEN som gör allt för att frysa ut dem. Tänk om utmobbning är det enda rätta? 

Det här är så läskigt tycker jag. Vad är rätt och vad är fel???
Jag är så rädd att vi spelar dem i händerna. Att fler än jag får någon slags beskyddarinstinkt mot den som är mobbad. Oavsett vem det är eller vad de gjort. Det sitter så djupt rotat och väcks liksom instinktivt.

Att rösta tror jag är för många (de flesta väl?) identifiering med ett parti, en politiker eller en grupp och det gäller att inte väcka "fel" identifieringstankar.

Ja, jösses, hur många fattar vad jag egentligen säger!!!???

Jag vet varken ut eller in!


11 maj 2014

Nyp mig liksom.

Vårens första kalas i växthuset har nu avklarats. Det där glashuset är verkligen en gudagåva. Det gör allting lite mysigare, lite gladare, lite tajtare. Det ligger en bit från huset så det känns lite som borta, det är lite trångt och mysigt när vi är många, det blir liksom avspänt och skönt därinne, och eftersom det är insnöat och utfruset under stor del av året så känns det alltid lite nytt och spännande på våren och så är det ju det där med allt ljus. Det är liksom livgivande!
















Jag är mycket förtjust i min lilla glaskoja som ni hör. Och dessutom känns det som att det faktiskt är MITT ställe. Jag har erövrat och bott in mig i den där glasatollen. Tagit den i besittning liksom. Den är i samklang med vad och hur jag är. Om jag vore ett hus skulle jag nog vara lite som det här huset. Skruttigt, gammalt, nött, enkelt, atmosfäriskt och snällt. Såna är alla saker jag dragit dit också. Gamla överblivna saker. Nötta, småtrasiga, enkla. Inget lyx. Och ändå är det den största lyxen jag någonsin kunnat tänka mig. Det har nog inte funnits något jag önskat så hett tidigare som ett sånt här ställe. Och nu har jag det. Nyp mig liksom.

4 maj 2014

Scottie Pippen!

Scottie Pippen (namngiven efter en basketspelare i NBA) är vår gamling.
Han är kanske två år äldre än sina två systrar, vänner, fruar eller vad de nu har för relation förutom att de delar bur och liv. Damerna heter Singoalla och Link. Han är kaxigare än de andra som flyger förskräckt så fort man närmar sig. Våra fåglar har alltid öppen bur. De lever sitt liv i och kring buren. De tar sig många flygturer per dag och sitter på lite olika platser under dagen. De sjunger, äter, skiter, leker, gnager, biter, sover, klättrar och flyger. Säkert har de en hel del filosofiska samtal också som jag är för dum att uppfatta och jag skulle inte bli förvånad om de dessutom snackar en massa goja. Överlag verkar de ganska nöjda med sitt liv och det känns bra att de inte är inspärrade.

Scottie har fått något knas med sin flygförmåga. I övrigt verkar han hur pigg och frisk som helst. Att han inte flyger som förr glömmer han hela tiden bort och ger sig dagligen ut på flygturer som slutar med små kraschlandningar på närmsta plats då vingarna inte bär längre.
Eftersom buren sitter högt upp i luften måste han ta sig upp på ett annat sätt än flygsättet och smart som han är började han direkt klättra upp för en lampsladd på en lampa som stod strategiskt nära buren.
Det är en rolig syn att se honom kuta över golvet, fram till sladden och svischa sig upp som en annan Tarzan som om det vore den självklaraste saken i världen.
Ja, för honom är det ju det numera.
Om någon trodde att små burfåglar skulle vara korkade så vill jag genast avliva den myten. De är klyftigare än de flesta skulle jag vilja hävda. Utom när jag möblerat om och de fortsätter att söka buren i det hörn den stod senast. Då suckar jag och retar dem; korkade fåglar! Fast de hittar alltid igen buren när motivationen blir tillräckligt stark, alltså när de blir hungriga. Då plötsligt flyger de till nya platsen som om buren stått där i hela deras liv.

Scottie är inte rädd för oss. Han har aldrig varit handtam, men han respekterar oss och intresserar sig för oss. När jag kommer in i rummet tittar han nyfiket och snart kommer han närmare och spanar in oss från närmare håll. Favoritplatsen på sista tiden har blivit på min dator. När jag sitter där. Nyfiket kikar han ner på skärmen då jag scrollar fram färgglada bilder.