24 aug. 2016

Jag gillar saker. Det kan nog vem som helst som hälsar på här se. Det finns mycket saker kring mig. Men det är inte vilka saker som helst. Jag minns var de kommer ifrån varendaste liten en. Det kan vara allt ifrån ärvda, fådda, köpta, hittade, erövrade, tilltjatade, motsträvigt behållna, lyckligt förtjänade och ångestfyllt inköpta saker. Ångest får jag bara när något känns onödigt dyrt eller onödigt lyxigt. Därför trivs jag bäst med begagnade saker som andra gjort sig av med. Två av mina barn vill inte ha så mycket saker och helst inte gamla saker men egentligen mest  FÅ saker. Bara det allra nödvändigaste och knappt det. Ett av mina barn vill ha saker men helst nya och väldigt gärna dyra. Det fjärde barnet vill ha mycket saker, egengjorda saker, ärvda saker, secondhandköpta saker, minnessaker, trasiga saker och alla saker som jag rensar ut också. Där har mina gener blommat ut helt och hållet. Så här bjuder jag på en bildkavalkad över några områden i vårt hus där vi två som gillar saker huserar...












Somriga funderingar.

Den här sommaren har gått så fort att jag inte hunnit känna alla de där somriga känslorna som jag brukar känna. Jag har inte badat i vårt norrbottniska vatten en enda gång heller! Jag har badat i mittsvenskt vatten, men det räknas inte. Trädgården har jag inte heller hunnit med. Blommorna har ändå blommat, solen har skinit, träden har svajat i vinden. Tyvärr har vi tagit ner de här träden som syns på bilderna nedan. Det känns inte bra. De träden fanns långt före mig. Jag hade ingen rätt. Men någon sa att de var slut och någon (var det jag?) sa att det skulle bli så mycket ljusare. Jag skulle aldrig tagit ner träd om jag lyssnat mer noga inåt.
För att jag ska hinna känna de där känslorna som för mitt vuxenjag är somriga ska jag ha arbetat i trädgården så mycket att jag känt ett flow. Ett trädgårdsflow. Kanske är det inte försent? Om jag gräver och rensar och ÄR i min trädgård riktigt intensivt i de här sista dagarna innan skolan börjar kanske jag hinner få min sommardos iallafall.














7 juli 2016

Vad man kan göra då ett regnmoln blivit stationerat ovanför ens huvud.

Ett mörkt regnfyllt moln har köpt långtidsparkering över nejden. Jag försöker tänka positivt men en liten röst i mitt huvud gnäller ändå. Kanske är det så här våra somrar kommer att se ut framöver på grund av klimatförändringarna...? Vilket gör att vi bokar ännu fler utlandsresor så att klimatpåverkan blir ännu större och så får vi ännu mer regn och så...

Vad kan man göra hemma (inne) då det regnar och man har semester?
Hm...

Städa.
Sortera sånt som behöver sorteras.
Läsa.
Se film.
Måla.
Spela tevespel.
Spela kort.
Tapetsera.
Rita.
Göra film.
Blogga.
Sy.
Skriva.
Lyssna på musik.
Lära sig nåt nytt.
Laga mat.
Baka.
Äta.
Yoga.
Sova.
Glo i taket.
Göra collage.
Leka med Pommac (vilket betyder gömma hans boll om och om igen).
Städa förrådet.
Skruva upp allt sånt där som skulle skruvats upp för länge sen.
Möblera om. (Fast för det behöver det inte regna.)
Städa fågelburen.
Stryka eller till och med mangla!
Sitta i växthuset och låtsas att det regnar, nä visst ja, behöver inte låtsas...

Ja, det finns en uppsjö av saker man kan göra om man råkar vara hemma och det regnar. Sen kan man ju alltid lämna hemmet och göra annat som att hälsa på folk, åka till Havremagasinet i Boden och se på konst, fika på till exempel Kolarens Café i Karlsvik, gå på bio, gå på Norrbottens Museum och kolla in vad de har för utställningar, hänga på konsthallen i Kulturens hus som alltid är inspirerande, sitta på bibblan och bara njuta av atmosfären och närvaron av alla böcker, gå på olika loppisar i Luleå med omnejd, bara åka bil på konstiga skogsvägar och lyssna på radio och käka blandgodis.

Tänk vilken tur att det regnar! Hade solen gassat hade man bara hängt vid den.

Nu ska jag göra tre av de regnsaker som jag räknade upp ovan.
1. Städa skafferiet. (Det behövs verkligen.)
2. Sitta i en fåtölj och läsa tills alla sommarlovslediga tonåringar vaknar upp till sin nya dag (de har annan tideräkning).
3. Slå två flugor i en smäll; hälsa på och och spela kort.

Sen skulle jag vilja be er om en tjänst. (Om jag nu har några stackare som besöker min sida som haft ett extremt långt uppehåll; jag förstår om ni räknat bort min blogg för länge sen). Kan ni skriva i kommentarsfältet om det är så att de här stora bilderna som jag själv tycker är härliga kanske är FÖR stora så att ni upplever dem klumpiga och kanske för tunga för era internetuppkopplingar. Ska jag gå tillbaka till normal storlek? Skriv om det är problem med dem. Så jag vet. För mig funkar det alldeles utmärkt och jag älskar att kunna ha stora bilder.

5 juli 2016

Jag känner mig som en bödel.

Vår trädgård var en uppvuxen sådan när vi köpte detta hus för nio år sen. Det fanns rabatter med perenner, jordgubbsland och bärbuskar. Det fanns brännässelodlingar och vildhallon. Det fanns hur mycket gräsytor som helst och så fanns det många stora gamla träd. Det var nog det som fascinerade mig mest den där vårdagen då vi vördnadsfullt vällde in i trädgården, omtumlade efter en jobbig urstädning av en stor lägenhet i Kiruna, ett hjärtslitande avsked av vårt liv där, kompisar, boenden, vardagsliv, minnen. Vi anlände till en oas med grönt gräs, stora outslagna lövträd och två gigantiska barrträd. Ett hav till trädgård efter åtta år i lägenhet i ett trädgårdsmässigt kargt Kiruna. Kontrasten just den dagen då det snöade för fullt på det ena stället och var sommarvärme på det andra var enorm. Vi vällde verkligen in i trädgården. Barnen klättrade i träden, slängde sig på gräset, rumlade runt. Vi kastade skor och strumpor. Jag gick runt och tittade fascinerat på de stora träden och kände mig som den rikaste människan i världen. Jag tänkte: Jag ÄGER en gran som är 100 år! Overkligt! Det känns fortfarande märkligt och mäktigt.

Därför känns det extra tungt just nu då vi efter flera års betänketid tagit beslutet att några träd måste bort. De är gamla, troligen halvdöda och visar flera olika tecken på att att ha gett upp. Två stora björkar har långa sprickor i barken nerifrån och upp och får knappt några löv och två tjocka rönnar lutar betänkligt och knakar då det blåser. Den ena av dem hyser ett getingbo och är alltså troligen ihåligt. Vi tog hit en trädexpert; en arborist som dömde ut våra fyra största äldsta träd. Snyft. 

Nu har de bara veckor kvar att leva. Det känns som ett svek. Som att jag är en diktator som dömer till döden. Vad har jag för rätt? Är det verkligen ett välgrundat beslut? Jag grubblar och grubblar och våndas. Björkarna kan jag se att de är skruttiga, men rönnen, vår magiska rönn, är den verkligen slut? Kommer den att ramla och krossa härbret om vi inte gör nåt? Vem vet. Inte jag.
Nu ska de bort. Vojvoj. 








15 juni 2016

Hips vips- ett inlägg!

Jag har sommarlov. Fast jag ska jobba lite också. Men bara då och då.
Än har jag inte funnit lugnet.
Jag är märkligt stressad. Så mycket att göra, så litet tid.
Det där är ju egentligen en korkad tanke! Tiden är ju konstant! Tid har man. Tiden bara är. Sen kan man använda tiden på olika sätt.
Men någonstans har vi människor krånglat till det och börjat dela upp tiden. Vi räknar hur länge vi sover, hur mycket tid vi lägger på mat, på umgänge, på egentid, på barnen, på jobbet på träning och så vidare. Samtidigt är vi bara. I tiden. Hela tiden.
Allt vi gör är ju vi som är i tiden.
Fattar ni min filosofiska insikt?
Eller är jag bara en vissen persilja som inte riktigt har tanken klar...?
Hursomhelst.
Tid har jag.
Den är.
Jag ska sluta tänka på den.
Bara vara.
Bara göra.
Så kommer nog den där fåniga stresskänslan att lämna mig.
Jag får så gulliga kommentarer att ni är glada för mina ynkligt glesa inlägg. Från den dagen jag började blogga, då vintern 2006, kring tio år sen, då skrev jag minst en gång om dagen. Varje dag, år ut och år in. Och så plötsligt tog det slut. Skrivlusten sinade. Jag började tänka på vad alla som läste tyckte och tänkte och då låste det sig.
Jag ska inte lova att jag kommer att börja blogga mer nu, sånt kan man aldrig veta. Men jag har iallafall slängt in ett nytt blogghuvud som en slags symbol för en nystart.
Vem vet. Det kanske funkar. Och har ni sett vilka gigantiska bilder man kan ha nu för tiden. DET gillar jag. Bilder är grejen!
Så om orden tar slut kan jag alltid slänga in bilder.
Hej hopp! Här kom ett inlägg utan större innehåll. Utan mening. Så skönt. Ett totalt prestationsbefriat inlägg. Ajö!








11 mars 2016

Ett älskat hus.

 Jag är hemnetnörd. Så är det. Varje dag klickar jag in mig och kikar på det senaste som kommit in. Alla bilder. Alltid. Ibland blir jag inspirerad av någons fantasifulla, personliga hem, ibland blir jag upprörd över hur renoveringsivern förvandlat ett äldre charmigt hus till oigenkännligt hypermodernt hus, ibland blir jag glatt överraskad av min egen reaktion när jag gillar nåt som jag aldrig trodde jag skulle gilla. Uttråkad blir jag ofta och då av den stora andel boenden som är till salu som är samma, samma fast annorlunda. (Same, same but different låter mycket bättre.) Typ när ett helvitt hem är wild´n´crazy med två oranga kuddar och en chockartad krockmatchning med en rosa matta. Iiii så modigt. Så färgglatt. Not.
Sorry. Blev visst lite tröttsamt ironisk. Jag tycker bara superstajlade hem är såååå tråkiga att se på och går man in varje dag som jag så lär man sig hur stajlingen ändrar/bestämmer vad som är inne för tillfället. (Jo, jag vet att det stavas stylingen men jag försöker använda stajlingen i hopp om att fler ska göra det så att SAOL så småningom tar in det i sin ordlista och offentligt försvenskar det). Just nu är det superinne med grått, grått, trärent och mycket gröna växter. Och fotokonst. Det är jättefint. Men måste ALLA hem till salu se ut så? Vart vill jag komma med detta inlägg nu då?
Jo.
Ibland hittar jag guldkorn som ger mig ett slags ljuvligt, pirrigt välbefinnande i magtrakten, någonstans under naveln. Det är jakten på de där pirrframkallande guldkornen som gör att jag uthärdar detta dagliga hemnetsurfande som mest fyller mig med en trötthet. För plötsligt finns bilderna där. De som gör att hjärtat tar ett litet skutt av glädje. Det hem jag hittade idag är ett sånt och det är unikt. Det är sällan jag ser så här orörda, välvårdade miljöer. Det är totalt ostajlat. Inte en "rätt" sak har satts in. Här har man städat och snyggat till och fotat ett hem precis som det ser ut. Jag kan se att den som bott här har vårdat sitt hus kärleksfullt under många, långa år. Jag ser det på precisionsplaceringen av möblerna, på mattor som verkar inköpta för många år sen i precis rätt mått för att sen ha legat på samma ställe år efter år. Troligen varsamt omhändertagna med dammsugning, vårvädring och skonsam fläckborttagning. Jag blir rörd av bilderna från detta hem. Här har någon levt sina dagar i en respekt för material och ekonomi. Man har en gång valt tapeter, möbler och belysning. Noga placerat allt och därefter varit nöjda och bara tagit hand om. Dörrarna av teak har säkerligen oljats med teakolja med jämna mellanrum. Golven har skurats och man har varit försiktiga och haft tassar på möblerna och aldrig gått in med grus under skorna. Jag tror bestämt att man veckostädat. Fredagar känns det som. Då har man dammtorkat. Allt. Lampor, tavlor, hyllor. Sen har man med lätt fuktad trasa försiktigt gnidit alla möbler så att de har glänst. Varje fredag eftermiddag har det luktat såpa, nymanglat och kaffe i det här huset. Först städning, sen kaffe.
Till jul har man lyft fram sin kartong märkt med julpynt och plockat fram den ärvda jultomten, hårt stoppad med halm och försiktigt placerat den på exakt samma ställe varje år. De röda gardinerna har luftats, strykits och hängts upp precis innan första advent. Saffransbullarna har bakats med samma recept varje år.
Jag är ombytlig. Jag möblerar om jämt. Jag slänger aldrig något, men jag flyttar runt möbler i en evig dans. Jag skulle bli galen om jag inte fick göra det. Men ändå blir jag alldeles lugn och fylld av beundran inför ett sådant här hem. Det är en sådan enorm kontrast mot hur många gamla hus idag behandlas. Man river ut allt gammalt och skyndar in med nytt. Ingen tanke på att vårda, laga, låta vara. Blir det slitet, ut med skiten; in med nytt.
Hur man vårdar ting har fallit i glömska för jättemånga. Det är inte så man gör idag.

 Huset är till salu i pitetrakten . Så här skriver mäklaren: "Nu har du möjlighet att förvärva en välplanerad och omsorgsfullt omhändertagen enplansvilla i närmast originalskick med stora möjligheter att sätta din egen prägel på."  Tyvärr kommer nog någon att direkt sätta sin prägel på det här huset. Ut med det underbara köket som är så fantastiskt fint färgsatt. Se bara på de mörkt mossgröna luckorna och lådorna nedtill, den något ljusare gröna upptill och så väggens gulgröna nyans... Så vackert! Den perfektt underhållna diskbänken glänser. Det klassiska vita kaklet och kranen direkt ut från väggen, som förr. Jag hoppas att den som köper det här huset ser allt det vackra, genuina som jag ser. Jag låtsas det.

Bonat golv? 

Kranen. Diskbänksblänket.
Notera bänkskivan!


Se hur gabondörrarna glänser! 




Tavelprecision. Inga onödiga hål i tapeterna här inte! 



Färgsättningen!