26 feb. 2014

Persiljefilosofi om natten.

Jag har lite svårt att sova om nätterna sen en tid tillbaka. Det har aldrig hänt mig förr, utom då jag väntat mina fyra barn och varit i slutskedet och haft badbollsmage, men det hörde ju liksom till så det räknar jag inte som sömnsvårigheter. Nu ligger jag vaken några timmar varje natt och försöker mota bort bekymmer som alltid ter sig så enorma och olösliga om natten (för att sen bli helt normalt lösliga bekymmer om dagen).

Jag tränar mig att styra tankarna till roligare saker än bekymmer och ibland lyckas jag.

Som i natt. Då kom jag in på de mest filosofiska tankar och tyckte att jag var den smartaste i världen. (Nu ter sig ju även saker som är bra tusen gånger bättre på natten än på dagen.)

Min filosofi som kändes geniartad i natt kan möjligen te sig lite futtig så här i dagsljus så jag föreslår att du väntar med att läsa tills det blir mörkt och tyst omkring dig.

Hm, hur var det nu jag tänkte?

Jo, jag tänkte på min faibless för att jämt och ständigt hålla på med mitt hem och ändra och göra fint och mysigt. Det kanske kan tyckas lite underligt att en sån sak sak kan uppta en så stor del av min tid och tankeverksamhet men i min egen hemsnickrade filosofi verkar det helt logiskt. Att ha det vackert omkring mig och omge mig med saker som skänker glädje, trygghet, lust och till och med passion är ett sätt att leva. Inom mig finns en flyktig dröm, en slags fantasi, en abstrakt känsla av något stort, magiskt, viktigt, vackert, lustfyllt, underbart. Den där känslan, drömmen, fantasin väcker min kreativitet och lust i princip varje dag. Den är på nåt sätt min drivkraft.
Jag försöker fånga en spirande glädje, en genuin lycka, en lust och placera den i en bild. En bild jag skapar av mitt eget hem. Mitt hem är min duk och alla saker är min palett och av detta skapar jag i princip lite varje dag. Ibland tar jag ett steg tillbaka och låter bli och funderar men snart väcks lusten att fortsätta skapa och så pågår processen hela tiden.
Att ha den här lusten och glädjen i sitt eget hem är underbart. Jag är tacksam för att jag har den här lusten. Jag är tacksam för att min bild inte ens är i närheten av klar. Att den är operfekt och rentav ful på sina ställen. Jag är tacksam för att vårt hus är ofixat och orenoverat. Att det är skruttigt och oklart. Jag behöver det. Jag vill inte bli klar med min evighetsmålning. Jag vill ha den här känslan av att fånga en dröm. Att få springa med den tunna skira håven och jaga det vackra som fladdrar i luften. Fånga en liten liten bit åt gången och sakta pussla ihop.
Det ska inte bli klart.
Det kan inte bli klart.
Men den finns där, den där drömmen, känslan, fantasin och den är nästan verklig och det är en sån fin känsla.
Vårt galet spretiga, ofärdiga, konstiga, röriga sovrum får illustrera det där ofärdiga men lustfyllda som jag försöker förklara. 




23 feb. 2014

Medinillan och gorillan.

Jag tränar photoshopläxa och sliter mitt hår.
 Jag är sån att jag bara känner mig bekväm och trygg med min egen dator. Min kära gamla trotjänare, en imac som snart fyller tio år. Jag älskar den mest av alla maskiner i huset och försvarar den hårt när alla barn dömer ut den och säger att den bara är skräp. Den funkar faktiskt bra. Den kan vara lite kinkig ibland, med ålderns rätt men jag har lärt mig att gå runt och lösa problemen som uppstår. Men nu har den plötsligt fått för sig att vägra mig inträde till mina bilder! Hela mitt bildarkiv är bakom stängda dörrar och jag hittar ingen väg runt. Tro mig, jag har tagit till alla knep jag har. Mycket motvilligt har jag fått låna en av husets bärbara datorer och det är dessutom en pc och jag känner mig mer än lovligt obekväm. Vadå högerklick och vänsterklick? Vilket svammel. Och tangentbordet har ett annat format och kortkommandona heter inte samma och allt känns bara främmande och oskönt.  Det är som att gå i någon annans trånga skor, eller låna någon annans tandborste. Det går men det är med stor olust. Jag vill komma hem till min vanliga dators kära famn!

Jag låter nu imacen vila nåt dygn så kanske hon kommer tillbaka i form igen och släpper in mig igen. Jag hoppas.

Nu har jag laddat in bilder på denna osköna pc som jag motvilligt bloggar på. Det funkar ju, men känslan finns inte alls, och för er märks det säkert ingen skillnad, förutom att ni får ta del av mitt bortskämda gnäll! Nu ska jag fortsätta slita mitt hår i mitt försök att frilägga yvigt hår från en brokig bakgrund, och lägga ihop två bilder som ska anta varandras textur. En tegelvägg ska appliceras på nåt som sen ska få samma yta som teglets ojämna. Wish me luck...











Kolla vilken fin blomma vi såg på Coop. Medinilla magnifico. Tjusig!

Dagar som gått.

Möbleringar vi haft och bilder jag glömt att jag tagit.








18 feb. 2014

Gissa temat.

Som jag sade i förra inlägget, det är stiltje här jämfört med tidigare. Jag vill skriva om sorg, ilska, ledsenhet, orättvisor, antirasism, feminism, om att tänka positivt och om vikten av att ha saker att längta till, men de skrivna orden vill inte komma till mig. Jag känner mig lite tom och innehållslös just nu. Dränerad.

Jag behöver påfyllning och jag söker mig febrilt till såna källor som fyller på.
Idag kan jag inte bjuda på annat än bilder. Inte ens några bra bilder. Men bättre än inget intalar jag mig. Annars kommer väl den här bloggen att skrumpna ihop mitt framför ögonen på mig och det vill jag verkligen inte för den har alltid varit till så stor glädje för mig.

Ni kan få gissa vad den gemensamma nämnaren i bilderna är.
Jättesvårt eller hur! (Ironi.)















13 feb. 2014

Friläggning av bilder på schemat.

Det är lite stiltje här på bloggen som ni märker. Livet kommer mellan ibland. Precis som det ska vara.
Jag övar mig i olika photoshopmetoder eftersom jag går en tiopoängskurs i det just nu. Så nu ska ni få ta del av mina bilder som jag med mer eller mindre lyckat resultat knåpat ihop.
Det är så oerhört tidskrävande att varje bild kan  ta ett par timmar att göra. Jag hoppas verkligen att man blir snabbare när man övat ett tag!


 


Det här nedan var mitt första försök och där har jag inte lyckats frilägga tjejerna så bra som ni kanske ser. Men det blev ju ändå en kul bild.




7 feb. 2014

Mina ögon ser inte färgerna.

Jag letade runt i mina bildmappar efter bilder att träna photoshopläxan på och landade i nostalgialand.
Det kändes så tydligt att allt var annorlunda då. Innan det tråkiga hände. Då när vi alla fanns kvar.

Det var väldigt färgglatt. Och glatt. Så långt från hur det känns nu.
Nu är det svartvitt. Lågt.
Tomt.
Grått.

Men färgerna kommer tillbaka till mina nervtrådar. Det vet jag.
Jag ser färgerna. Men känner dem inte.
De ger mig inte det gamla gladpirret längre.
Men så är ju livet. Med och utan pirr i perioder.
Just nu är det en ganska grå och allvarlig tid.
Med mammasaknad. I varje vrå.